Yosemite och Panamint Springs, Death Valley

Jag tror inte riktigt på det själv, men jag sitter faktiskt och skriver ute på verandan till vår lilla stuga i Death Valley där vi ska tillbringa två nätter. Klockan är halv tio på kvällen, och det är fortfarande minst 30 grader varmt efter en dag med riktig ökenvärme.

Panamint Springs heter det lilla klustret som består av en bensinmack och en påstådd "general store" som hade tre burkar ärter och lite indiansouvenirer att sälja. Plus förstås en himla massa läsk. Vi hade tänkt självhushålla lite, men det blir ju svårt utan spis och mat. Det finns en liten restaurang som serverar frukost, lunch och middag, så det ordnar sig väl ändå.

I morse vid tiotiden lämnade vi Yosemite där vi campat två nätter och hajkat och flängt hit och dit en hel dag och lite till. Alldeles för lite förstås, för nationalparken är ofattbart rik på naturupplevelser och fantastiska vyer av massiva berg och dalar och vattenfall, enorma seqouiaträd som kan bli 3000 år gamla, porlande åar och vattendrag... Det tar aldrig slut.

Det var premiär för vår tältkyrka (ett Primustält för sex personer med full ståhöjd i mitten) och det har funkat jättebra. Kul att delta i amerikansk campingkultur ett litet slag; folk har med sig allt från vilstolar till wokpannor, gasolkök och meterlånga kylväskor i hammarplast, bord, dukar och lyktor som lyser upp kvällen. Lite som svenska husvagnscampingar av den mer permanenta sorten alltså, minus blomlådorna. Vi kände oss helt primitiva med vårt knäckebröd och trangiakök. Till varje campingplats hörde en eldstad med grillgaller och det var fritt fram att samla ved i skogen, så eldade gjorde vi både morgon och kväll så vi kunde koka tevatten och rosta bröd och grilla korv och marsmallows.

Första natten sov vi alla lite taskigt, så vi var uppe med tuppen redan halv sex och stökade med frukosten. Vid åtta gav vi oss av mot Yosemite Valley som är den mest gästvänliga delen där det finns Visitors' Centre och all tänkbar information och lättare och svårare turer att ge sig på. Vi satte av mot Upper Yosemite Falls som var markerad som Strenuous i guideboken. Det var ingen överdrift. Hujedamej. Närmare 30 grader varmt var det redan tio på morgonen, och H och jag hade jämnt schå med att ta oss till den första utsiktspunkten - utan vattenfall typiskt nog - med en hisnande utsikt över dalen, Sentinel och Half Dome som är ett par av de jättemonoliter som Yosemite är berömt för.

Killarna och M hade stuckit i förväg och inga mobiler hade vi med oss, men A vände och kom ned med oss medan M och J fortsatte hela vägen upp. Efter fem timmar var de tillbaka varma och trötta men lyckliga över en riktig prestation med lön för mödan. Jag tog en tur till de lägre fallen, komplett med vattenstänk och tjoande turisthopar, för själva dalen är som en stor park för stora och små och dessutom var det ju Independence Day. Trängseln skulle kunna vara förfärlig, men på något sätt funkar det. Det finns också en fri shuttle-service i dalen så att inte alla ska ta bilen överallt, och det underlättar förstås för alla. Återigen: Amerikanerna kan!

Efter ett iskallt dopp i Merced River drog vi oss från dalen och satte kurs mot Mariposa Grove där det växer sequoias - jättestora barrträd som kan bli 3000 år gamla och 120 meter höga. Verkligen en imponerande upplevelse. Fint också att komma dit på kvällen med släpljus och kvällssol - stammarna är ljust rödbruna och gör sig särskilt fint då.

Klockan halv tio var vi hemma och tände brasan för lite kvällskorv och välförtjänt Budweiser. Denna natt sov vi alla alldeles utmärkt efter alla strapatser och intryck.
Och i dag har vi som sagt varit på resande fot. Vägen mot Death Valley går via Yosemites östra utfart och Tioga Pass som var ännu en upplevelse - rundslipade granithällar, ungefär som i skärgården, fast i mastodontformat. Ett paradis för klättrare och andra äventyrare, och det var många sådana i farten. Campingarna är i princip fulla överallt, så vi hade tur som fick plats trots vår relativt sena bokning.

Nordost om Yosemite, ungefär en timmes bilresa bort, ligger spökstaden Bodie. Under guldruschens år i slutet av 1800-talet var det här en blomstrande stad med 10 000 invånare och all tänkbar och otänkbar service och handel. När ädelmetallerna tog slut drog sig folk relativt snabbt därifrån och vid 30-talets början bodde endast ett par hundra personer kvar på denna otillgängliga plats. Nu strosar man runt på halvt övervuxna gator och kikar in genom fönstren till de stillsamt förfallande husen. Det är alltså inget bevarande a la Skansen, utan man hejdar förfallet i någon mån, sedan får det stå. Husen är sneda och vinda och genom fönstren ser man sängar med fjädrarna framme, flagnande tapeter, gamla stolar... ungefär som om folket bara rest sig och gått sin väg för 100 år sedan och lämnat väg först för plundrare och sedan för tidens tand. Trots stadens relativa litenhet geografiskt sett - man byggde och bodde trångt - fanns även här en Chinatown som i stort sett var helt självförsörjande, eller segregerad om man så vill. Och granne med kineserna som inte riktigt hörde till låg glädjekvarteren.

Efter Bodie körde vi så äntligen söderut mot vår egentliga destination denna dag - Panamint Springs i Death Valley. Fina och varierade scenerier med Sierra Nevadas snöklädda toppar i fonden hela vägen och en rad små hålor med namn som Independence, Lone Pine och Bishop. I Bishop stannade vi till en stund och åt ihjäl oss på en mexikansk restaurang där jag blev rekommenderad tacos med tunga. Komage var gårdagens special, så det var väl tur att idag var idag. Vi fegade lite och tog vanliga saker som kycklingenchiladas, fläskkött och biff i olika varianter med ris och refried beans till. Trivsamt och så mycket roligare än hamburgare.

Nu är det så kolsvart att jag knappt ser tangenterna, så jag tar mig en titt på stjärnhimlen innan sängdags. (Ungdomarna såg lite skeptiska ut när vi närmade oss bebyggelsen här efter fem öde mil, men det finns tv med bekanta sitcoms så nu är det lugnt.) I morgon blir det Badwater, sanddyner och Natural Bridge.