Venice Beach och Big Sur

De sista dagarna i Kalifornien blev det strand och hav. Vi lämnade LA för fyra dagar sedan och körde en beskedlig mil norrut till Venice Beach som ger en känsla av Christiania, fast på stranden då. Härliga vågor och strålande sol och skära som små spädgrisar blev åtminstone fyra av oss. M är förnuftig och tar på sig skjorta och går svängar på stan mellan doppen, vi andra, utom kanske J som kickar boll, är mer av sjöelefanter.

Framåt femtiden fick vi nog, köpte uppskuren ananas, melon och mango från ett av stånden och packade in oss i bilen för färd norrut. A gick i förväg och när vi kom till bilen satt han redan i den. Någon, säger inte vem, hade råkat lämna rutan nedvevad efter snacket med parkeringsgubbarna när vi kom. Avgiften på 15 dollar för övervakning var värd sitt pris, för alla prylar var kvar. Alternativet vill man helst inte tänka på.

Vi hade lagt in ett nattstopp längs Highway 1 som har hur många state beaches som helst, många med badvakter och faciliteter. Övernattning och en rejäl middag på en trevlig thairestaurang blev det i Carpinteria; att hitta nattlogi i önskad prisklass verkar inte vara några som helst problem ens på populära ställen.

Efter picknickfrukost på rummet med normal yoghurt (fat-free med slevar av socker, konstgjorda fruktsmaker och mysli i form av kaksmulor är tyvärr ofta det hälsosamma alternativet) och salamimackor gav vi oss iväg på det som efter några mil och ett snabbt bad i Oceano där man bisarrt nog kunde köra ut på stranden med stora truckar och husvagnar blev den naturskönaste köretappen - den klippiga delen av Stillahavskusten som brukar kallas Big Sur (även om det också finns en liten ort på kartan som heter så). Här stupar klipporna brant ned i havet och skogarna klättrar lummiga på landsidan med raviner och små vandringsleder. En koloni sjöelefanter ligger för närvarande strandade och fäller päls, det vill säga ser bra eländiga ut, vid en blåsig liten bukt och det var imponerande och överraskande att se. Hanarna kan bli upp till sex meter långa och väga nästan fyra ton - gullighetsfaktorn är lite mindre än för gråsäl kan man säga.

Henry Miller, den gamle skojaren, drog sig på ålderns höst tillbaka till Big Sur och nu finns ett memorial library där i en trolsk glänta, inrymt i ett hus som på sin tid tillhörde en gammal konstnärsvän till Miller. Jag fick ingen riktig kläm på det, men det kändes som en tämligen ideell affär. Det finns en bokhandel med, förstås, allt av, om och med Miller men också naturfilosofi och upplysningstankar, konst och lite annat. Man har musikaftnar, trumworkshops och filmvisning på torsdagskvällar, och för den som hälsat på på Rosenhill på Ekerö eller varit på Backafestivalen på Österlen kändes själva atmosfären bekant. I backspegeln hade det varit häftigt att ägna den här sträckan någon natt eller två och naturspanat och vandrat lite, men något ska man ju ha kvar till nästa gång. Att få mersmak är inte det sämsta, det heller.

Hur stor var inte kontrasten när vi kom till Carmel, Clintans gamla hood där han var borgmästare 1986-88. Nu har han visst en restaurang eller två, men det glömde vi bort. Här ligger de prydliga och kostbara husen ra' i ra'. Det är lummiga alléer och ett litet centrum med butiker för sidensjalar, små restauranger och konstgallerier. Most pet-friendly city också, här går man förstås ingenstans utan sina små hjärtegryn. Kul att se, men inget att sakna. I Monterey kunde vi förstås också ha stannat och strosat omkring lite, men vid det här laget var vi vrålhungriga och sugna på att komma fram till Santa Cruz, jag alltmer spänd på det blott tvåstjärniga motell jag bokat efter att ha misslyckats med alla snygga beach houses som jag tänkt kosta på oss - de flesta hyr bara ut minst fyra nätter under högsäsong. (Fast jag tror många får tji med den policyn, för vi såg allt en del som inte var uthyrt...)