måndagen den 24:e mars 2014

Dag 22. Kolla! Här är en favoritbok från min bokhylla.

Jag är ju inte vid min bokhylla. Och favoriter är jag så dålig, så dålig på att utnämna. Men om jag tänker på en annan bokhylla, den som står och svajar av ålder och överlastning i sovrummet i Vitemölle, då finns det en favoritbok där. Kring Sandhammaren av Frans Löfström. Han var folkskolelärare och amatörhistoriker och dog redan 1941. Boken består av berättelser och intervjuer med gammalt folk på Österlen, främst vid kusten kring just Sandhammaren - notoriskt svårseglade vatten med många skeppsbrott och tragedier. Här finns berättelser om höststormar och sandrevlar och utsiktslösa räddningsaktioner, om hjälpsamma kustbor men också om pirater som tände vilseledande fyrbåkar på stranden för att lura skeppen i kvav så att de kunde plundras. Jag läser om oskiftade marker och radbyar, ett landskap som inte längre finns, som inte funnits på länge.

Bästa sättet att läsa Frans Löfström är att vänta till en kväll när pålandsvinden får havet att brusa, när vinden är ljum och augustimörkret sveper in över byn. Då lägger jag mig i det minsta rummet och öppnar den övre dörrhalvan ut mot det vilda och tänker att det är skönt att inte vara ute på havet och inte vara säker på att få komma hem.

Dag 21. En grej som får mig att vilja vråla HIGH FIVE! i vardagen

HIGH FIVE! En bitter dag sparar jag sånt vrålande tills håglösa tonåringar kommit upp och ut ur huset. Det är ingen hög ambitionsnivå. Det senaste året och mer har det varit lite för många såna dagar.

Gud vad jag är less på den här listan. Undra på det. Men jag kan ju inte överge den nu.

lördagen den 15:e februari 2014

Dag 20. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att spela huvudrollen i en film...

... så skulle det vara uppföljaren till In the Loop, världens eventuellt roligaste film med de mest ärelystna och osympatiska människor som tänkas kan i ett absurt makt- och mediespel. Och därför så trovärdiga och mänskliga.

Se den!

Dag 19. Kolla! Det här är ett fynd jag gjorde en gång.

Tokyo. Vad ser ni framför er? Innan jag själv var där var det en bild av ett hysteriskt kvarter med tokigt klädda ungdomar och stressade storstadsbor som jäktade fram under stora flimrande reklamskyltar. Det finns. Shibuya och Shinjuko är stadsdelar där pachinkohallarna skräller och vrålar och musiken dunkar från karaokebarer och butiker. Svårt att tänka en redig tanke, ännu svårare att komma ihåg vad ett eventuellt ärende består av.

Men Tokyo är kontrasternas stad. En smal gränd från det larmande infernot kan man plötsligt befinna sig i ett litet radhusområde där barncyklar och lösa prydnadsföremål får stå oantastade.

I ett av dessa gränsområden i Shibuya ligger Tokyu Hands, ett belamrat varuhus som är en blandning av Panduro, Clas Ohlsson och Åhléns. Och Fredells. På olika våningar och halvplan samsas toalettofflor och matelasserade pyjamasar med småskaligt möblemang och hantverksprylar, toppluvor med allehanda massageföremål för en vacker ansiktshy och -form och köksredskap med en liten brädgård för finsnickare.

Tokyu Hands är i sig ett fynd, och den här gången kom jag därifrån med denna osannolika pjäs: en mandolin i ådrad mintgrön plast.

Finstrimling är en nationalsport i Japan, nu tar jag upp kampen.

tisdagen den 28:e januari 2014

Dag 18. Hepp! Dagens filmtips.

Det finns så oerhört mycket bra film. Samtidigt har jag aldrig varit den riktiga cineasten som ser "allt" och har åsikter om allt från lätta komedier till svarta dramer men själv föredrar minimalistiska, existensiella kammarspel från de forna öststaterna. Eller sydkoreansk action. (Klichéer.)

Jag tror att många ser på Woody Allen som någon man älskar eller hatar. Inget däremellan. Men jag befinner mig just däremellan. Jag älskar somligt som jag kan se hur många gånger som helst. Annat är jag helt oberörd inför, ja, jag kan till och med stänga av filmen på grund av en överdos gubbighet och ännu en historia på temat ung vacker flicka, kanske med lite dåliga nerver och/eller lätt på glid, frälser sturig och neurotisk farbror som glömt bort vad Livet är och hur man lever det. Stön.

Men! Två stycken vill jag rekommendera, trots att åtminstone den ena av dem ingalunda går fri från dessa teman. Finessen är väl just i utförandet och själva perspektivet. Hannah and her Sisters är från 1986 och är ett familjedrama kring tre systrar som befinner sig på olika platser i livet, som sliter med kärleken, med yrkeslivet, med familjerelationer och varandra. Vasst, varmt, aldrig sentimentalt. Många utmärkta skådespelare.

Husbands and Wives kom 1992 och är en ganska sjaskig historia kring två par i övre medelåldern, vänner sedan länge, och vad som händer när det ena paret bestämmer sig för att i all vänskaplighet separera efter ett långt förhållande och barn tillsammans. Fantastiskt skådespel, långa intellektuella replikskiften, handkamera och fejkat dokumentära inslag där de olika personerna intervjuas och får ge sina oemotsagda synpunkter på det som händer. Fruktansvärt rolig, mycket svart. Mia Farrow och Woody Allen som spelar det ena paret i filmen genomgick under denna tid en smutsig skilsmässa och det är förstås omöjligt att inte läsa in deras privata relation som en mörk underström i filmen.

I övrigt är allt som utspelar sig i rymden jättebra!

fredagen den 24:e januari 2014

Dag 17. Den bästa osten är ju som vi alla vet…

... Saint Agur. Om vi ska tala om blåmögelostar och det ska vi göra. En riktig gomkliande Stilton är inte heller fel. Och hårdostar gillar jag nästan alla utom Grevétyp. Det är något med de där svettiga hålen. Kittostar som taleggio och tomme är också goda när jag är på det humöret. Getost är fruktansvärt gott, både vit och röd, hård och mjuk.

Lustigt. När jag var barn var jag paniskt rädd för all ost utom just röd mesost, som vi sa, och den fullkomligt meningslösa hårdosten som vi köpte i femkilosbitar på våra shoppingturer till Norge, jo, för det här tilldrog sig på den tiden som det var värt resan att åka femton mil och mer för att handla mjöl, socker, margarin och ost i vårt västra grannland. Var det en riktigt bra dag och föräldrarna var på gott humör kunde det dessutom vankas en flaska champagnebrus - en exotisk läskupplevelse för en syskonskara som annars brukade få dela på en julmust, Champis eller Trocadero när det skulle vara riktigt festligt.

onsdagen den 22:e januari 2014

Dag 16. Kolla! Här är en bild från mitt sovrum.

Vi har ett riktigt sjyst sovrum här på lägenhetshotellet. Det är stort med eget badrum med både dusch och badkar. Ingen lyx direkt, men bekvämt nog. Det kommer jag nog att sakna när jag är tillbaka i Sverige igen. Där klämmer vi nämligen in oss i ett av de två små sovrum som så tydligt är tänkta för de två standardbarnen. Det är knappt man kommer runt sängen vid fotänden, särskilt inte för att dammsuga, och badrummet ligger i andra änden av lägenheten. Okej, det rör sig om kanske sju meter.

The master bedroom. Mina bokhögar till vänster i bild.