torsdag 14 juli 2011

När man inte skriver

Då är det nästan bara jag som vet att jag är på Österlen och åker till Wanås och skriver önskningar i Yokos träd och springer på heden och badar i havet i månsken och dricker Irish coffee med gammalt råsocker som smakar rent förunderligt som av fikon och lakrits.

Få vet att jag går på loppis och fyndar italienska lackpumps för en femtiolapp och att jag hittade en Marimekkoklänning i Malmö till 80 procents rabatt. Och tappade mobilen i samma veva fast fick tillbaka den, men det visste jag ju inte, där och då, när jag just simmat en lång tur i Västra hamnen.

Några vet att Göteborgs kammarkör sjungit för mig och andra lyckliga inte bara en utan två gånger och att jag hade nöjet att träffa Fru Decibel och hälsa på dirigenten Gunnar E som jag från och med nu och ända tillbaka till 1963 beundrar något sanslöst.

Och inte behöver man egentligen tala om att man besökt goda vänner och spelat många partier Yatzy med en lillgammal åttaåring och knipit hans tvååriga lillebror i kinderna av pur tantlycka över att någon kan vara så inibänken gullig och helt smart vid så unga år.

Årets första kantareller är det svårt att hålla tyst om, plockade i en storm och ett regn som fick havet att brusa vilt och brungrått, men i bokskogen var det bara blött och grönt och jag sjönk djupt i lövmattan med mina lånade gummistövlar med två par raggsockar i, för man ska vara varm och torr om fötterna.

Men inget behöver man egentligen berätta, för det har hänt ändå.