söndag 14 april 2013

Gräsänka, gräsänder

Jag är som bekant ensam på täppan - oräknat de tre långbenta strösslarna av disk, tvätt, skor och apelsinskal - sedan tre veckor. Och några månader till ska det bli. Det går ganska bra. Jag har alltid var hygglig på att samla ihop mig när jag måste, det må gälla vad som helst. Klyschan som säger bryta ihop och gå vidare passar bra på mig. Då och då brinner det en säkring. Det kan utlösas av olika saker, men en orolig väntan följd av besvikelse och en känsla av svek och brist på kontroll är ett ganska säkert kort. Då gråter jag och snorar och tycker mycket synd om mig och tycker att allt är katastrof. Efter en stund, kortare eller längre, orkar jag inte vara så upprörd mer, och så lägger sig mitt inre stormande hav så småningom. Kav lugnt är det sällan, men dyningar och krusningar kan jag leva med.

På andra sidan jorden, inte hela varvet, men inte långt ifrån, lever min man i några månaders parentes innan vi flyttar in och ställer till det. Vill man ha en liten glimt från vardagligt kinesiskt stadsliv ur en västerlännings perspektiv så kan man läsa här. Kommentera går inte, han är inte mycket för den sociala sidan av medierna. Lite retro.

tisdag 9 april 2013

Them olden days


Isle of Wight, sextiotal.
 

Det är inte riktigt fint sätt att publicera bilder på folk utan att inhämta deras samtycke. Men i det här fallet tar jag risken, för den är så underbar. I solstolen sitter svärmor i gul klänning bredvid en för mig okänd väninna. Pojken med glassen är min man - eller är det hans bror? Bilden är tagen under någon av alla de sommarledigheter som familjen tillbringade på Isle of Wight när de var barn.

Svärmor, som fyller år i dag, föddes i Belfast just före andra världskriget och flyttade som treåring till Isle of Wight där hennes far fick arbete på varvet i Southampton, på andra sidan The Solent. Hennes mor, Granny Elizabeth, var bördig från ön. Elizabeths far kom från bryggarsläkten Hartridge , och familjehistorien säger att han fick flytta till Isle of Wight och sälja läskedryck efter att ha gjort familjens unga hemhjälp med barn.(De levde lyckliga länge, och M minns sin gammelmormor Nan mycket väl.)

Svärmor och svärfar gifte sig i början av 60-talet och flyttade till Sverige ganska snart. De träffades och blev förtjusta i varandra när svärfar hade ett utlandslektorat i Leicester, där den mörklockiga Gillian läste vid universitetet. Hennes far och mor blev inte lika förtjusta i svärfars beatnikskägg (som med tiden utvecklats till en skepparkrans). Men det gick bra ändå. Bröllopet skyndades på en aning när Gillians far råkade få se ett foto där de unga tus tvätt hängde på samma streck. Det kan till och med ha varit underkläder. Och härom året var det dags för guldbröllop.

Grattis!

Väntetid

Jag är mycket dålig på att vänta. Väntan innebär brist på kontroll, och det avskyr jag tydligen så pass att det möjligen inte är riktigt normalt. Att må dåligt i väntan på ett möjligt cancerbesked eller liknande är förstås helt naturligt. Men något sådant har jag gudskelov inte utsatts för ännu. Jag jagar upp mig över annat. Över mejlsvar som inte kommit tillräckligt snabbt (vad är det - fem minuter?). Över mejlsvar som ligger olästa in Inkorgen - jag vet ju inte vad som står i dem. Pulsen hinner rusa.

Besläktat med den obehagliga väntan är beslutsvåndan. Det är sällan som ett och endast ett alternativ framstår som det enda möjliga. Och vad händer om... om... om? Katastroftankar är jag bra på; det må gälla viktigt eller oviktigt. Jag ser inte klart förrän långt efteråt. Då kan jag förundras över hur det som upptog hela min tid och varelse knappt ens går att återkalla i minnet.

Med allt som kommit upp till ytan det senaste halvåret och den osäkerhet, oro och vånda som det fört med sig kan jag inte ens komma ihåg hur det var innan. Vad ägnade jag mig åt innan vi förstått hur det är ställt med allt vad det innebär av fruktlösa försök till kontakter med diverse inrättningar och tröga system? Innan Kina kom på tapeten och det förde med sig alla möjliga stora och små beslut? Innan det var dags för H att söka gymnasium här hemma och inte veta om betygen räcker till? Innan vi började rota i internationella skolor Där Borta och fastna i byråkrati och fjära frågor om hur det egentligen står till med våra ungars akademiska nivå? Innan vi måste börja fundera över vad vi ska göra med lägenheten under tiden? Och så vidare.

Jag känner mig som en atom med ett moln av svaga elektronbindningar runt en liten kärna. När som helst sticker en eller ett par av elektronerna i väg. Fast det är en dålig analogi. Elektroner som sticker gör ju atomen stabilare. Det har jag då inte märkt.

fredag 5 april 2013

onsdag 3 april 2013

Hopp om livet

Ja, mer än så. Jag är så frisk jag kan begära. Nu ska jag bara konvalescera ett tag. Vara ute i solen. Äta närande mat. Sova tidigt.

Påsken var precis så avkopplande och härligt skön som jag hade hoppats. Väder kan man som bekant inte beställa, men just detta månadsskifte kändes ändå ganska säkert. Parkerade högtryck har sina fördelar. Det blev alltså både skidåkning och sol mot varm vägg, våfflor och kolbulle och pladder blandat med valpgullande och fräkniga näsor en eftermiddag när vi hälsade på en av mina gammelbästisar.

Nu är jag tillbaka i stan och känner mig lite vilse. Gräsänkeståndet har börjat sjunka in, och jag tycker allt det känns väldigt länge tills vi är en hel familj igen... och inte ens då. A ska ju inte vara med oss mer än besöksvis. Nya tider stundar.