måndag 26 juli 2010

Lugnet

Man är hemma sedan en vecka. Man har firat en 17-årsdag och en bröllopsdag. Man har jobbat en smula. Nu läser man en stor hög med dagstidningar och dricker Martini i solstolen.

If this ain't nice I don't know what is.

söndag 18 juli 2010

Santa Cruz - the end

Jamen titta, den långa resan verkar faktiskt ha ett slut. Vi sitter på planet från San Francisco och ska mellanlanda både i Minneapolis och Amsterdam innan vi slutligen är nästan hemma på Kastrup, så vi hinner vänja oss vid tanken.

Santa Cruz är ett surf- och partyställe, och man har känslan av att många som kommit hit för att chilla för rätt länge sedan aldrig lyckades ta sig härifrån. Det bor många läderhudade bums under piren, och nya generationer är nog på väg. Stället har varit bad- och nöjescentrum länge, och det mesta är centrerat runt the boardwalk där det finns ett rätt beskedligt kasino och så en permanent nöjespark av Gröna Lunds storlek ungefär. Längs piren finns fisk- och skaldjursrestauranger som i flera fall fortfarande drivs av familjer som invandrade från Italien, mestadels Genuaområdet, i slutet av 1800-talet, och man har landat enorma mängder lax, sea bass, torsk, hälleflundra här och så vidare under årens lopp. Under andra världskriget spärrades dock kustlinjen av och invånarna i hamnområdet tvingades maka på sig och hitta andra försörjningar på obestämd tid. När kriget var slut var det också slut på det kommersiella fisket. Nu är det sportfiske som gäller, och man kan även ta sig ut och valspana vid lämpliga tider på året.

Vid lågvatten kan man spana på sjölejon som ligger och vilar sig på bjälkarna under piren. Stora köttiga sjöstjärnor i apelsingult och lila pryder stolparna, liksom musselkolonier. På ena sidan piren håller surfskolorna till och på stranden på andra sidan är det fullt av folk som solbadar och går på tivoli, gärna samtidigt. Riktigt badliv!

Motellet låg bara några minuter från stranden och heller inte långt från den trevliga affärsgatan där H och jag än en gång var tvungna att gå till GAP och Urban Outfitters. Det finns fina bokhandlar och trevliga restauranger och vi åt schysst pasta och drack gott rödvin första kvällen och hade till och med plats för dessert. Mornarna är dimmiga som regel - Stillahavsklimatet är speciellt uppåt landet - och det var en spännande första morgon när jag och M gick ut; vi visste inte riktigt vad vi skulle vänta oss. Mistlurarna ljöd, surfarna hade morgonlektion, tivolit stod still och vi såg sjölejonen som vi inte hade haft en aning om skulle finnas. Det är så spännande att anlända nästintill helt oinläst:-)

Dagarna i Santa Cruz förflöt alltså i sakta mak med pirpromenader, en ganska lång och kylig simtur från stranden, dopp i poolen , deckare, lite shopping och så nöjesfält för mig och H. Lata dagar - en fin avslutning på en resa som vi inte glömmer.

Venice Beach och Big Sur

De sista dagarna i Kalifornien blev det strand och hav. Vi lämnade LA för fyra dagar sedan och körde en beskedlig mil norrut till Venice Beach som ger en känsla av Christiania, fast på stranden då. Härliga vågor och strålande sol och skära som små spädgrisar blev åtminstone fyra av oss. M är förnuftig och tar på sig skjorta och går svängar på stan mellan doppen, vi andra, utom kanske J som kickar boll, är mer av sjöelefanter.

Framåt femtiden fick vi nog, köpte uppskuren ananas, melon och mango från ett av stånden och packade in oss i bilen för färd norrut. A gick i förväg och när vi kom till bilen satt han redan i den. Någon, säger inte vem, hade råkat lämna rutan nedvevad efter snacket med parkeringsgubbarna när vi kom. Avgiften på 15 dollar för övervakning var värd sitt pris, för alla prylar var kvar. Alternativet vill man helst inte tänka på.

Vi hade lagt in ett nattstopp längs Highway 1 som har hur många state beaches som helst, många med badvakter och faciliteter. Övernattning och en rejäl middag på en trevlig thairestaurang blev det i Carpinteria; att hitta nattlogi i önskad prisklass verkar inte vara några som helst problem ens på populära ställen.

Efter picknickfrukost på rummet med normal yoghurt (fat-free med slevar av socker, konstgjorda fruktsmaker och mysli i form av kaksmulor är tyvärr ofta det hälsosamma alternativet) och salamimackor gav vi oss iväg på det som efter några mil och ett snabbt bad i Oceano där man bisarrt nog kunde köra ut på stranden med stora truckar och husvagnar blev den naturskönaste köretappen - den klippiga delen av Stillahavskusten som brukar kallas Big Sur (även om det också finns en liten ort på kartan som heter så). Här stupar klipporna brant ned i havet och skogarna klättrar lummiga på landsidan med raviner och små vandringsleder. En koloni sjöelefanter ligger för närvarande strandade och fäller päls, det vill säga ser bra eländiga ut, vid en blåsig liten bukt och det var imponerande och överraskande att se. Hanarna kan bli upp till sex meter långa och väga nästan fyra ton - gullighetsfaktorn är lite mindre än för gråsäl kan man säga.

Henry Miller, den gamle skojaren, drog sig på ålderns höst tillbaka till Big Sur och nu finns ett memorial library där i en trolsk glänta, inrymt i ett hus som på sin tid tillhörde en gammal konstnärsvän till Miller. Jag fick ingen riktig kläm på det, men det kändes som en tämligen ideell affär. Det finns en bokhandel med, förstås, allt av, om och med Miller men också naturfilosofi och upplysningstankar, konst och lite annat. Man har musikaftnar, trumworkshops och filmvisning på torsdagskvällar, och för den som hälsat på på Rosenhill på Ekerö eller varit på Backafestivalen på Österlen kändes själva atmosfären bekant. I backspegeln hade det varit häftigt att ägna den här sträckan någon natt eller två och naturspanat och vandrat lite, men något ska man ju ha kvar till nästa gång. Att få mersmak är inte det sämsta, det heller.

Hur stor var inte kontrasten när vi kom till Carmel, Clintans gamla hood där han var borgmästare 1986-88. Nu har han visst en restaurang eller två, men det glömde vi bort. Här ligger de prydliga och kostbara husen ra' i ra'. Det är lummiga alléer och ett litet centrum med butiker för sidensjalar, små restauranger och konstgallerier. Most pet-friendly city också, här går man förstås ingenstans utan sina små hjärtegryn. Kul att se, men inget att sakna. I Monterey kunde vi förstås också ha stannat och strosat omkring lite, men vid det här laget var vi vrålhungriga och sugna på att komma fram till Santa Cruz, jag alltmer spänd på det blott tvåstjärniga motell jag bokat efter att ha misslyckats med alla snygga beach houses som jag tänkt kosta på oss - de flesta hyr bara ut minst fyra nätter under högsäsong. (Fast jag tror många får tji med den policyn, för vi såg allt en del som inte var uthyrt...)

torsdag 15 juli 2010

Long Beach och LA

Sista morgonen i Los Angeles efter ett par intensiva dagar med strandbad i stora vågor vid Huntington Beach med oljeplattformar på redden, Hollywoodbesök med Madame Tussaud's och bussrundtur med Sunset Boulevard, Beverly Hills, Rodeo Drive, Melrose Avenue och så Farmer's Market där vi stannade några timmar för mat och shopping. Marknaden började på en grusig parkeringsplats under andra världskriget när bönderna kom in med sina lastbilar för att försöka sälja sina produkter.

Nu är det allt möjligt. Matmarknaden finns kvar vissa dagar, och det finns en food court på flera hundra kvadratmeter halvt under tak med små stånd som säljer väldigt prisvärd färdigmat från världens alla hörn över disk. Vi fastnade för ett brasilianskt ställe där man plockade för sig vad man ville ha av palmhjärta, stekta matbananer och så själva huvudsaken, grillat kött av olika sorter som de skar upp av direkt till tallriken. Sedan vägde de hela rasket och det kostade ungefär som en riktigt billig dagens i Stockholm, det vill säga mellan 60 och 70 kronor. Vi föll också för några ordentliga bitar hemlagad fudge av olika slag i ett karamellkokeri intill.

M och killarna gick sedan till Barnes and Noble och H och jag begick lite luktegottshopping på ett Bodyshopliknande ställe, provade skor på Camper och lite för dyra kläder på Banana Republic och Anthropologie. The Grove som området kallas genomgår en förvandling, disneyfiering rentav, till ett småstadscentrum med vad jag antar är amerikansk Europakänsla med ett litet torg med en fontän, slingrande sidogatar och en spårvagn i tivoliutstyrsel som plingar fram och tillbaka efter den prydliga huvudgatan. Lätt surrealistiskt men faktiskt väldigt trevligt för ett par timmar i Hollywood.

Som för övrigt inte alls ser ut som jag hade väntat mig. Inte för att jag hade några direkta antaganden om stället , men jag hade i alla fall inte tänkt mig att Sunset Boulevard skulle vara en småstadsgata med kemtvättar och nagelsalonger vägg i vägg med caféer och krogar och enstaka komedilador och lyxhotell där stjärnorna flockas och där de flesta tycks ha börjat sin bana som typ okänd talang i kycklingkostym (Brad Pitt, enligt uppgift). Överraskande åt rätt håll, för Hollywood Boulevard som var ungefär som man tror - höga hus, tingeltangel och kommers och en enda röra av turister hit och dit - och det är inget att stå efter, även om det blev bra till slut med nån timme på Madame Tussaud's och många fotografier tillsammans med stjärnor som Audrey Hepburn, James Stewart, Brad Pitt, Jack Nicholson, Meryl Streep, Jackie Chan och gud vet vilka. H och jag hann så klart med lite turistshopping också. Tre schyssta t-shirts för 13 dollar är svårt att motstå.

Vi hade åkt spårvagn från Long Beach på förmiddagen, i miljöns och sightseeingens namn. Man ser helt andra saker från ett spårvagns- eller bussfönster än från bilen. Kollektivtrafiken passerar ju människor och deras boningar medan bilvägar liksom bara ska transportera bilar. Vi såg tämligen oändliga områden som man intill absolut visshet misstänker är ordentligt ruffa (typ Compton) och det var ju inte så många vita människor som åkte med den där spårvagnen, varken morgon eller kväll.

I går morse tog vi alltså bilen till Universal Studios för att tjäna tid (jo, faktiskt) och hade en heldag där. Återigen vet man inte vad man ska förvänta sig, men stället var förstås ett underverk av köhantering och styrande av människor hit och dit på smidigaste sätt. Rent och snyggt och obegränsat med stekt och friterad mat och över alltihop strålade solen hela dagen. Vi inledde med Simpsons' ride som var något i hästväg, fortsatte med Jurassic Park och blev dyblöta, kastade oss över till Mumiens berg- och dalbana och mer i samma stil, hela dagen. Kronan på verket var en rundtur kring the back lots, det vill säga de studios och miljöer som byggs upp och används vid snart sagt alla inspelningar som görs. Här finns Amity Island från Hajen, Norman Bates motell, katastrofscenen från Världarnas krig, Wisteria Lane från Desperate Housewives och mycket mer. Och så King Kong i 3D, komplett med tyrannosaurosbråk, buff och stöt på tåget man sitter i, sprutande vatten och så vidare. Galet påkostat alltihop och värt vartenda öre.

Väl tillbaka på hotellet lyxade jag och H med ett dopp i poolen på taket, och sedan gick jag och M ut och åt på en restaurang i närheten med eget mikrobryggeri. Vi prövade sju sorter, från ljus lager av amerikansk typ via veteöl och ett par fina bitter till riktigt rökig porter och de var väldigt fina allihop. Synd man måste tänka på vikten, i flera avseende, annars hade jag gärna köpt med mig en liten tunna därifrån.

Arizona till LA

Vi delade upp körningen från Grand Canyon till Los Angeles på två dagar och jag satte mig bakom ratten för första gången. I GC var det behagligt väder sista morgonen och jag, M och J gjorde en liten nedstigning i canyonen på ett par timmar innan det var dags att packa ihop tältet, nu dammigare än någonsin, och få i sovmorgonsbarnen frukost.

Vi hade funderat lite på bästa rutten genom Arizona och valde till slut vägen över Lake Havasu City, vilket var ett ganska underligt ställe. Staden ligger mitt i Arizona vid Colorado River och är outhärdligt varm sommartid, om man inte har tillgång till en speedboat förstås, och det tycktes väl de flesta ha. Det var över 45 grader varmt och vi stannade till vid ett alldeles nybyggt shoppingscenter med ett antal restauranger och hittade en trevlig pizzeria som serverade allting organic, fast det var nog lite ljug. En skön paus hur som helst innan vi fortsatte genom det torra och dammiga, med ständig utsikt över båtturismen på den glittrande floden som sväller och krymper på sin färd mot Stilla havet.

En kuriositet i Lake Havasu är London Bridge som köptes av en rik snubbe när London sålde den - legenden säger att han trodde sig köpa Tower Bridge. Stenarna numrerades och nu går bron över en kanal i Arizona. Lite... amerikanskt.
Kvällen närmade sig och vi började fundera på motell. I närheten av lilla Parker hittade vi en allmän badplats och tog ett kvällsdopp i floden - en av resans höjdpunkter får jag nog lov att säga, just för att det var så oväntat. Hade det varit hemma hade det å andra sidan varit outhärdligt på grund av allt buller från snabba båtar, vattenskotrar och underliga flytetyg som uppenbarligen var designade enbart för utfärder i glada vänners lag, gärna i sällskap med en back öl.

Boende fixade vi till slut precis på gränsen till Kalifornien, vid en bensinmack utanför det lilla samhället Ehrenburg. Desert Oasis hette just det här Best Western-motellet och det var helt dugligt med hygglig frukost, fritt internet och till och med en liten pool där man kunde bada och beskåda långtradare på landsvägen.

De sista fyra timmarna till LA nästa dag är inte mycket att orda om -mer av samma, först öken, sedan en platt stad som breder ut sig, sedan öken, så en enorm vindkraftspark i en dalgång, så en platt stad till och så vidare. Och så LA. Verkligen hur stort som helst med förstäderna, åtta filer i vardera riktningen på motorvägen, precis som man tror. Vi letade oss fram till Long Beach och resans enda riktigt lyxiga boende - fyrstjärniga Avia med breda, sköna sängar, schysst inredning och pool på taket. Kvällens middag blev enorma portioner grekiskt någonstans på Pine Avenue och en riktigt prisvärd pinot noir.

tisdag 13 juli 2010

Grand Canyon

Vi lämnade Las Vegas på förmiddagen utan större saknad; A blev dock pokerbiten av blotta miljön och har inhandlat en Hold'Em-bok som ska ge honom insikter och pekuniär belöning. Det är bara att önska lycka till, men jag har sagt att den dagen ryker studiebidraget. Sån är jag.

Det blev en lång körning genom ett landskap som redan gjort oss lätt blasé: slätterna, dalgångarna, bergskedjorna. Lite varierade med större och mindre buskar, lite olika bergarter - men i huvudsak mer av samma. Resans behållning var kinesbuffén i Kingman där vi åt oss proppmätta hela familjen för endast 35 dollar.

Mot kvällen närmade vi oss nationalparken och vi blev lite överraskade över hur pass grönt och skogigt det är på den södra kanten. Vi hade bokat campingplats och det var i grevens tid vi kom och hann få upp tältet. Det mörknar snabbt här på trakten. Vi kokade påsrisotto lite i blindo och grillade goda italienska korvar som vi köpt på det sista snabbköpet innan den relativa vildmarken och gav bort nästan alla till paret som campade bredvid och sov i sin bil och åt konservburk som de värmt på elden som de tänt med många skvättar tändvätska. Första kvällen på en ny camping är så spännande.



Som vanligt på ett nytt ställe sov jag som en kratta och inte blev det lättare frampå morgonkvisten när korparna satte igång med sitt underligt mänskliga låtande. Lite andra visselkonserter var det också, så vid halv sex gav jag och M upp och kröp ut i värmen. M tog kameran och gav sig av mot the canyon i morgonljus medan jag höll vakt och läste Dennis Lehane utanför tältet. Jag var jättespänd på alltihop för vi hade fått en liten, liten känning på kvällen när vi åkte särskilt nära kanten med bara en liten tallskogsremsa emellan.

Åh, vad häftigt det är! Okej för att det är hur stort som helst och man inte hinner se nästan någonting om man ser det så, men samtidigt ser det ju ut så. Överallt. Storslaget och inbjudande på en och samma gång och väldigt fantasieggande. På ett par ställen ser man vandringslederna som tar en ned till botten och upp på andra sidan, och det handlar alltså om två tre dagar i rätt bra tempo. Det ser förrädiskt nära och välordnat ut, så många har råkat illa ut när de försökt gå hela vägen ned till Colorado River och upp igen på en och samma dag, ofta med otillräcklig skaffning och vatten. Sommartid blir det väldigt varmt och stillastående när man kommer en bit och man bör ha med sig flera liter vatten på de leder som inte har färskvatten för påfyllning.

Många av nationalparkerna är väldigt välordnade med informationscenter, gratis föreläsningar, vandringar med rangers, lägereldssamlingar, gratis shuttle buses mellan intressanta ställen, väl anlagda och tillgängliga leder och stigar mellan de mest populära sevärdheterna och allt möjligt. GC är inget undantag. Längs kanten går en ungefär 15 kilometer lång fin och bred led där man kan strosa och ta fina bilder eller bara njuta av den majestätiska utsikten. Vi gick några kilometer på förmiddagen när vi ätit frukost och sedan fortsatte jag ytterligare en bit och tog shuttlen tillbaka när det blev för varmt. På kvällen körde vi till Grand Canyon Village och kollade bland annat in Mary Colters spännande arkitektur för Hopi House, Bright Angel Lodge och The Lookout Studio. Hon var något så ovanligt som en kvinnlig arkitekt i början av 1900-talet och ritade många hus influerade av indianernas kultur och boställen och med respekt för omgivningens särart, allt i kontrast till tidens viktorianska pepparkakshus och neoklassiska stil. Grand Canyon var magnifik i kvällssolen, och som kronan på verket åt vi en riktigt god middag på restaurangen i stället för att åka hem till tältet och få igång spritköket och spaghettin. Och tur var det, för när vi kom ut började det faktiskt regna - en pigg kontrast till solsken och 40 grader varmt som vi börjat vänja oss vid.

Nästa morgon steg jag, J och M upp tidigt för att gå en bit ned på en av vandringslederna och det var intressant att få en känsla för hur kort eller långt man hinner på någon timme och hur jobbigt det faktiskt är att stadigt gå uppför i flera kilometer, även om det inte är så brant. Stadig frukost på det och så utcheckning och kompassen ställd mot Los Angeles via Lake Havasu City.

söndag 11 juli 2010

Leaving Las Vegas

Gps:en beter sig stundtals underligt och vill ha oss norrut nar vi ska at soder, in pa stora interstatevagar nar det tydligt finns narmare, asfalterade alternativ och ibland hoger nar vi ska vanster - men ibland overraskar den positivt. Den vag vi kollat in mot Las Vegas verkade ganska lang och lite av en omvag, men vi vagar inte riktigt valja vagar som endast ar svagt gra pa kartan. Vem vet nar asfalten upphor och slingrandet borjar, liksom. Men just ett sadant val gjorde Mr Garmin med sin oklanderliga brittiska accent och forkortade darmed korningen med ratt manga mil. Landskapet i Nevada ar fascinerande till en borjan men blir snabbt enahanda - Mojave Desert ar som en torr stapp med rufsiga buskar sa langt man kan se eller tills en taggig bergskedja tar vid at nagot hall. Ratt vad det ar kommer ett samhalle som kan vara forvanansvart stort, i det har fallet Parhump - Sunny Days and Western Ways, vilket ar samhallets slogan, och lat mig saga att det tror jag pa till hundra procent. Laste nagonstans att Parhump i dag ar som Las Vegas var i borjan, "och fler och fler av vagarna har asfalt!". Jag ar inte sa saker pa att det ar en komplimang.

Om Las Vegas finns forstas ingenting att saga egentligen. Hotell och casinon langs The Strip overtraffar varandra i bling och paklistrat overdad och det ar folk, folk, folk overallt. Vi bodde pa Luxor som ar en svart glaspyramid med en jattesfinx vid ingangen. I lobbyn, och det galler alla hotell, ar det hundratals kvadratmeter spelautomater av olika slag med olika ljudeffekter och over alltsammans ligger en sloja av muzak. Ett inferno. Sodom och Gomorra. Men vara rum var stora och frascha och hade en dorr mellan sig, och poolen var fin och H badade i evigheter och jag drack en rod drink och laste deckare bakom mina nya solglasogon. Vad killarna gjorde vet jag inte, men jag misstanker att de lag pa det luftkonditionerade rummet och sag pa sitcoms.

Efter lite vila och dusch var det dags att ge sig ut och hitta nagot atbart, och vi hamnade pa Rainforest Cafe vilket antagligen var sa gott som nagot. Sedan gick vi The Strip upp och ned och kollade in fontanspelet mittemot Paris och Ceasar's Palace. Pakostat och lite galet med olika sorters musik och svajande stralar och eruptioner i takt. Sadant man blir lite gripen av mot sin vilja.

Okenvandring - Death Valley

Att vakna i Death Valley ar att vakna till 35 grader och illande sol redan sju pa morgonen. Da ar det latt att bestamma sig for att stanna inomhus nagra timmar och vanta ut hettan - men a andra sidan far man da vanta till langt in pa kvallen.For att fordriva tiden en smula kan man ata langfrukost pa det ganska medfarna etablissemanget, komplett med fuktrosor i taket och rappning som langsamt singlar ned. Inte for att jag har varit i Kolonialafrika, men stallet hade en atmosfar av Doris Lessings sjalvbiografier - hetta, ett stillsamt forfall och samtidigt ett uppratthallande av vanor och traditioner. Alltsa at vi trots hettan cooked breakfast med pannkakor, bacon, stekta agg och korvar och drack manga stora koppar svagt kaffe och stora baljor apelsinjuice innan vi kollapsade for lite vila pa maten.

Efter lunch drog vi sa i vag i den 47-gradiga varmen. Tack och lov for luftkonditionering, aven om den knappt orkar med under sadana forhallanden. Vi bodde ju precis vid dalens vastra utkant sa for att komma till sjalva centralslatten/oknen aker man over en av de otaliga sma bergskedjorna som tycks genomkorsa USA pa alla ledder och bredder. Vi sag Mesquite Sand Dunes, fina i kvallssolen pa vagen tillbaka och killarna och jag vagade oss ur bilen for en kort vandring till ett naturligt sandstensvalv i en liten canyon nagra kilometer fran Badwater. Surrealistiskt - det kan kannas nastan okej med hettan sa lange man ar ute och ror pa sig, men nar man sitter still gor svettningarna en nastan galen. Badwater ska vi inte tala om - en milsvid, kritvit saltoken 86 meter under havet. Kann pa den i middagshettan.

Nar vi hade klarat av dessa fascinerande masten mer eller mindre flydde vi tillbaka till motellet med bilder av salta godsaker och kalla drycker pa nathinnan. Och restaurangen var lika lagmalt trevlig och somnig pa kvallen som till frukost. Hundra sorters ol hade de i kylen och det var bara att ga och plocka som i vilken 7-11 som helst och betala efterat. Vi testade nagra lokala sorters ale till var chili. Ungarna gick hem till tv:n och M och jag satt kvar en stund..

Enda missodet pa denna etapp var att jag glomde mobiltelefonen under kudden och kom pa det forst nar vi stankat uppfor forsta berget och hunnit en mil. Lite sammanbitna miner dar, men vi vande och den var kvar. Hejda, Death Valley!

onsdag 7 juli 2010

Yosemite och Panamint Springs, Death Valley

Jag tror inte riktigt på det själv, men jag sitter faktiskt och skriver ute på verandan till vår lilla stuga i Death Valley där vi ska tillbringa två nätter. Klockan är halv tio på kvällen, och det är fortfarande minst 30 grader varmt efter en dag med riktig ökenvärme.

Panamint Springs heter det lilla klustret som består av en bensinmack och en påstådd "general store" som hade tre burkar ärter och lite indiansouvenirer att sälja. Plus förstås en himla massa läsk. Vi hade tänkt självhushålla lite, men det blir ju svårt utan spis och mat. Det finns en liten restaurang som serverar frukost, lunch och middag, så det ordnar sig väl ändå.

I morse vid tiotiden lämnade vi Yosemite där vi campat två nätter och hajkat och flängt hit och dit en hel dag och lite till. Alldeles för lite förstås, för nationalparken är ofattbart rik på naturupplevelser och fantastiska vyer av massiva berg och dalar och vattenfall, enorma seqouiaträd som kan bli 3000 år gamla, porlande åar och vattendrag... Det tar aldrig slut.

Det var premiär för vår tältkyrka (ett Primustält för sex personer med full ståhöjd i mitten) och det har funkat jättebra. Kul att delta i amerikansk campingkultur ett litet slag; folk har med sig allt från vilstolar till wokpannor, gasolkök och meterlånga kylväskor i hammarplast, bord, dukar och lyktor som lyser upp kvällen. Lite som svenska husvagnscampingar av den mer permanenta sorten alltså, minus blomlådorna. Vi kände oss helt primitiva med vårt knäckebröd och trangiakök. Till varje campingplats hörde en eldstad med grillgaller och det var fritt fram att samla ved i skogen, så eldade gjorde vi både morgon och kväll så vi kunde koka tevatten och rosta bröd och grilla korv och marsmallows.

Första natten sov vi alla lite taskigt, så vi var uppe med tuppen redan halv sex och stökade med frukosten. Vid åtta gav vi oss av mot Yosemite Valley som är den mest gästvänliga delen där det finns Visitors' Centre och all tänkbar information och lättare och svårare turer att ge sig på. Vi satte av mot Upper Yosemite Falls som var markerad som Strenuous i guideboken. Det var ingen överdrift. Hujedamej. Närmare 30 grader varmt var det redan tio på morgonen, och H och jag hade jämnt schå med att ta oss till den första utsiktspunkten - utan vattenfall typiskt nog - med en hisnande utsikt över dalen, Sentinel och Half Dome som är ett par av de jättemonoliter som Yosemite är berömt för.

Killarna och M hade stuckit i förväg och inga mobiler hade vi med oss, men A vände och kom ned med oss medan M och J fortsatte hela vägen upp. Efter fem timmar var de tillbaka varma och trötta men lyckliga över en riktig prestation med lön för mödan. Jag tog en tur till de lägre fallen, komplett med vattenstänk och tjoande turisthopar, för själva dalen är som en stor park för stora och små och dessutom var det ju Independence Day. Trängseln skulle kunna vara förfärlig, men på något sätt funkar det. Det finns också en fri shuttle-service i dalen så att inte alla ska ta bilen överallt, och det underlättar förstås för alla. Återigen: Amerikanerna kan!

Efter ett iskallt dopp i Merced River drog vi oss från dalen och satte kurs mot Mariposa Grove där det växer sequoias - jättestora barrträd som kan bli 3000 år gamla och 120 meter höga. Verkligen en imponerande upplevelse. Fint också att komma dit på kvällen med släpljus och kvällssol - stammarna är ljust rödbruna och gör sig särskilt fint då.

Klockan halv tio var vi hemma och tände brasan för lite kvällskorv och välförtjänt Budweiser. Denna natt sov vi alla alldeles utmärkt efter alla strapatser och intryck.
Och i dag har vi som sagt varit på resande fot. Vägen mot Death Valley går via Yosemites östra utfart och Tioga Pass som var ännu en upplevelse - rundslipade granithällar, ungefär som i skärgården, fast i mastodontformat. Ett paradis för klättrare och andra äventyrare, och det var många sådana i farten. Campingarna är i princip fulla överallt, så vi hade tur som fick plats trots vår relativt sena bokning.

Nordost om Yosemite, ungefär en timmes bilresa bort, ligger spökstaden Bodie. Under guldruschens år i slutet av 1800-talet var det här en blomstrande stad med 10 000 invånare och all tänkbar och otänkbar service och handel. När ädelmetallerna tog slut drog sig folk relativt snabbt därifrån och vid 30-talets början bodde endast ett par hundra personer kvar på denna otillgängliga plats. Nu strosar man runt på halvt övervuxna gator och kikar in genom fönstren till de stillsamt förfallande husen. Det är alltså inget bevarande a la Skansen, utan man hejdar förfallet i någon mån, sedan får det stå. Husen är sneda och vinda och genom fönstren ser man sängar med fjädrarna framme, flagnande tapeter, gamla stolar... ungefär som om folket bara rest sig och gått sin väg för 100 år sedan och lämnat väg först för plundrare och sedan för tidens tand. Trots stadens relativa litenhet geografiskt sett - man byggde och bodde trångt - fanns även här en Chinatown som i stort sett var helt självförsörjande, eller segregerad om man så vill. Och granne med kineserna som inte riktigt hörde till låg glädjekvarteren.

Efter Bodie körde vi så äntligen söderut mot vår egentliga destination denna dag - Panamint Springs i Death Valley. Fina och varierade scenerier med Sierra Nevadas snöklädda toppar i fonden hela vägen och en rad små hålor med namn som Independence, Lone Pine och Bishop. I Bishop stannade vi till en stund och åt ihjäl oss på en mexikansk restaurang där jag blev rekommenderad tacos med tunga. Komage var gårdagens special, så det var väl tur att idag var idag. Vi fegade lite och tog vanliga saker som kycklingenchiladas, fläskkött och biff i olika varianter med ris och refried beans till. Trivsamt och så mycket roligare än hamburgare.

Nu är det så kolsvart att jag knappt ser tangenterna, så jag tar mig en titt på stjärnhimlen innan sängdags. (Ungdomarna såg lite skeptiska ut när vi närmade oss bebyggelsen här efter fem öde mil, men det finns tv med bekanta sitcoms så nu är det lugnt.) I morgon blir det Badwater, sanddyner och Natural Bridge.

På cykel över Golden Gate Bridge

Sista dagen i San Francisco hade vi bestämt att vi skulle cykla över Golden Gate Bridge och vidare till Sausalito. Vi hade en uthyrningsfirma precis om hörnet och vid tiotiden på morgonen spände vi på oss hjälmarna och drog iväg, M och lilla H på tandemcykel. SF är som sagt en väldigt tillgänglig stad och det kändes inte ett dugg konstigt att vara ute på familjecykeltur bland joggare och hundägare vid Crissy Field som är ett stort park-/strandområde mellan Fisherman’s Wharf och Golden Gate Bridge.

Själva bron var en ganska surrealistisk upplevelse. Väldigt vacker på nära håll, med sol och ett lätt dis över bukten – och naturligtvis väldigt mycket folk som gick, cyklade och fotade, medströms och motströms. Bara en sida i taget är öppen för gångtrafikanter och cyklister så det blir lite kaotiskt. Men kul!

Några kilometer nedför backen på andra sidan bron ligger Sausalito som numera är en lätt sömnig och fiiiin liten ort med dyra kläder och konstgallerier och lummig grönska. De pittoreska husen tumlar nedför kullarna och det var mycket varmare än i SF. Riktig medelhavskänsla. Vi strosade runt någon timme och hade picknick vid hamnen innan vi tog färjan tillbaka till Fisherman’s Wharf. Sightseeing av det här mer stillsamma slaget är inte ungdomarnas starka sida, så att bara knalla runt och insupa atmosfär och sitta och glo på en uteservering och tänka på ingenting blir det lite mindre av en sådan här resa.

På eftermiddagen föll det på min lott att kånka iväg till tvättomaten. För att kunna göra något över huvud taget – köpa tvättmedel, starta maskinerna – måste man ha 25-centare. Växlingsautomaten gav mig ganska många mynt för 20 dollar. En maskin kostar 5 dollar och en dos väldigt effektivt tvättmedel – har sällan haft så vita saker - i en liten kartong kostade 1 dollar. Medan maskinerna rullade på satt jag ute på trottoaren i den låga solen och läste deckare. Ett ganska perfekt ögonblick.

Kvällens middag blev en riklig meny för fem i Chinatown. Wontonsoppa, vårrullar, biff med broccoli och lök, stora räkor med grönsaker och en massa annat gott och så en liten tsing tao. Rustikt: Ölen halsar man tydligen.

En fin sista dag. Och vi har ju sån tur med vädret! H badade i den lilla hotellpoolen varje dag och ville aldrig gå upp.

Alcatraz

Gårdagens stora grej vad förstås besöket på Alcatraz. Att besöka något så mytomspunnet kan kännas lite uttömt redan på förhand, men det var ett väldigt lyckat besök med ett effektivt upplägg. Amerikanerna är bra på sånt. Båtturen från pir 33 tar ungefär en kvart och bara på den lilla biten hinner man bli fullständigt genomblåst och iskall om man står i vinden. Man förstår utan problem att det är mycket farliga vatten och besvärliga förhållanden för den som ger sig ut i en för liten farkost eller ännu värre, försöker simma...

Alcatraz fungerade som fängelse i knappt 30 år, från 30-talets början till 1963. Dessförinnan hade ön fungerat som ett av forten till beskydd för San Francisco, eftersom det var viktigt att behålla kontrollen över staden i guldrushens dagar - den som kontrollerade SF kontrollerade hela Västern. Det kom dock aldrig något anfall och befästningen hamnade lite i bakvatten med allt omodernare utrustning och rostiga kanoner. Man använde ön som militärfängelse ett tag, men i och med 30-talets våldsamt ökande brottslighet i samband med depressionen och förbudstiden såg man nyttan av ett rymningssäkert fängelse för de farligaste brottslingarna.

Knappt 1600 fångar satt här under de knappa 30 åren. Cellerna är 1,5 x 3 meter stora och säkerheten var maximal. Exempelvis bar vakterna varken vapen eller nycklar på sig, allt för att minimera risken för övermanning, upplopp och rymning.

Fyra rymningsförsök med totalt fjorton fångar inblandade gjordes. Vad man vet har dock ingen kommit levande från ön - viss osäkerhet kvarstår kring de tre som med ett oändligt tålamod och en uppfinningsrikedom utöver det vanliga lyckades fly upp på taket via ett underhållsschakt mellan cellkorridorerna. Var de tog vägen vet ingen; mest troligt drunknade de i det iskalla, strömma vattnet men det finns de som tror att de klarade sig till Sydamerika. De läste spanska i fängelset alla tre.

Något jag inte visste var att amerikanska indianer i protest mot fördrivning och reservatsförvisning ockuperade Alcatraz efter att ön upphört att vara fängelse. Ockupationen pågick i nästan två år och skapade stor uppmärksamhet för indianernas sak, och aktionen hjälpte till att ge indianerna viss upprättelse med återlämnande av land och så vidare.

Det var alltså ett lyckat besök, inte minst för att introduktionsfilmen och audioguiden var så välgjorda. Att gå i grupp och lyssna på en guide i en och en halv timme är väldigt bentröttande, tycker åtminstone jag, men att ha hörlurar med autentiska berättarröster (fängelsevakter och före detta fångar), ljudeffekter och riktiga, mänskliga historier samtidigt som man guidas runt – fortsätt framåt till dörren, gå höger, stanna framför fotona – skärper uppmärksamheten och intresset. J, A och H hade varsin och knallade runt hela utan prut. Ett gott betyg när man känner tonåringars tålamod för museer... Clever Americans!

När vi kom tillbaka till stan strosade jag runt lite på Pier 39 som är ett rejält bygge med restauranger och butiker, främst för turister och andra besökare. Här finns bland annat Bubba Gumps räk- och skaldjursrestaurang, en ganska förskräcklig historia egentligen men med goda grejer om man gillar friterat och sydstatskök. Filmen Forrest Gump rullar oändligen på tv-skärmar och servitriserna är service-minded tills man vill be dem dra åt skogen. Vi åt cajunkryddade räkor, suffed trout, friterad kattfisk, hummerklor med smält smör och pommes frites.

Efter en sån middag är det bara att rulla hem till hotellet och gå i säng, så det gjorde vi.

Ankomst till San Francisco

Ja, nu är vi här! Flygresa med allt vad det innebar av tidig uppstigning och färd till Kastrup med bil och Öresundståg klaffade och det var bara sista etappen med inrikesflyg från Atlanta till SF som kändes seg. Allra längst bak hamnade vi med våra långa ben. Toaletten bakom oss stank, personalen var snipig och maten kostade dollares.

Men sånt kan man strunta i och titta ut genom fönstret i stället. Oändliga bergskedjor, karga platåer, ökenlandskap, slingrande vägar och någon enstaka farm. Och så en sommarstängd skidort vid en sjö, mitt i det ogästvänliga ingenstans.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntat mig av San Francisco, men jag håller med lilla H som säger att det inte känns som att vara i USA. Kulligt och backigt, soligt och svalt, en låg skyline med enstaka skyskrapor varav den högsta är Transamerica Building med 260 meter vilket ju inte är mycket att komma med i jämförelse med många andra storstäder.

När vi kom fram till hotellet hade vi varit på benen, eller i alla fall vakna, i 24 timmar så då var vi möra. Vi bor vid Fisherman's Wharf vilket avfärdas som turistfälla i alla skrifter men ibland är det praktiskt. Vi åt fish'n chips och clam chowder och åt Boudins berömda surdegsbröd som verkligen var ganska surt. Ungarna var vid det laget rätt gröna i ansiktet så vi gick hem och la oss tidigt.

Och vaknade tidigt. Halv sex närmare bestämt. M och jag gick ut i morgonsolen och det var väldigt vackert med långa skuggor och ett lätt dis över bukten. Även om hamnområdetär turistigt finns det fortfarande en fungerande fiskehamn och vi nickade godmorgon till ett par väderbitna fiskare med rutiga flanellskjortor och stora kaffemuggar.

Vid Aquatic Park finns ett gammalt badhus som har öppet för medlemmar på morgonen och vi såg flera som långsimmade i den lilla hamnen som också har en fin sandstrand. Allmänheten får komma in och använda omklädningsrummen efter elva. Jag ska försöka hinna med en simtur i morgon innan vi hyr cyklar för att utflykta över Golden Gate Bridge och till Sausalito.

När vi kom hem igen var ungdomarna vakna och vi gick ned på hörnen och åt fläskfrukost med sötpannkakor på IHop. Där fick vi också vår första glimt av en Pennsylvania Dutch- eller mennonitfamilj som jag sedan ramlade på både vid Union Square och vid Coit Tower.

När man är i SF åker man såklart cable car. Klang och dunder och brant stigning från Aquatic Park till Lombard Street där vi steg av och knallade upp och ned och tog bilder som sig bör på prunkande blommor, pittoreska hus och snirklande bilfärder. Lite shopping vid Union Square hann vi med liksom en tur i Chinatown innan M och övriga ville hem och vila. Jag var obegripligt pigg och strosade runt ytterligare ett par tre timmar och turistade i denna väldigt gåvänliga stad.

Vi har pool på hotellet och H som är ett baddjur ville ta ett dopp så jag hängde med och satt i solen en stund. Då hade det börjat blåsa åtminstone kuling och vinden var kall som en högsommardag i Brunflo, även om solen fortfarande sken. Jag tog också ett dopp och höll på att huttra ihjäl mig innan jag fått på mig kläderna och kunde störta in och krypa ned under täcket.

På kvällen åt vi middag i North Beach som traditionellt är SF:s Little Italy. Nu tränger sig kineserna långsamt på, men i trakten av Washington Square finns många italienska restauranger. Vi gick in på en som visade sig vara väldigt trevlig och prisvärd och åt bruschetta, linssoppa, fettucine med lammsås, lasagne och pizza, allt väldigt gott. Särskilt barnen känner sig fortfarande lite jetlaggade så det blev ännu en tidig kväll.