Arizona till LA

Vi delade upp körningen från Grand Canyon till Los Angeles på två dagar och jag satte mig bakom ratten för första gången. I GC var det behagligt väder sista morgonen och jag, M och J gjorde en liten nedstigning i canyonen på ett par timmar innan det var dags att packa ihop tältet, nu dammigare än någonsin, och få i sovmorgonsbarnen frukost.

Vi hade funderat lite på bästa rutten genom Arizona och valde till slut vägen över Lake Havasu City, vilket var ett ganska underligt ställe. Staden ligger mitt i Arizona vid Colorado River och är outhärdligt varm sommartid, om man inte har tillgång till en speedboat förstås, och det tycktes väl de flesta ha. Det var över 45 grader varmt och vi stannade till vid ett alldeles nybyggt shoppingscenter med ett antal restauranger och hittade en trevlig pizzeria som serverade allting organic, fast det var nog lite ljug. En skön paus hur som helst innan vi fortsatte genom det torra och dammiga, med ständig utsikt över båtturismen på den glittrande floden som sväller och krymper på sin färd mot Stilla havet.

En kuriositet i Lake Havasu är London Bridge som köptes av en rik snubbe när London sålde den - legenden säger att han trodde sig köpa Tower Bridge. Stenarna numrerades och nu går bron över en kanal i Arizona. Lite... amerikanskt.
Kvällen närmade sig och vi började fundera på motell. I närheten av lilla Parker hittade vi en allmän badplats och tog ett kvällsdopp i floden - en av resans höjdpunkter får jag nog lov att säga, just för att det var så oväntat. Hade det varit hemma hade det å andra sidan varit outhärdligt på grund av allt buller från snabba båtar, vattenskotrar och underliga flytetyg som uppenbarligen var designade enbart för utfärder i glada vänners lag, gärna i sällskap med en back öl.

Boende fixade vi till slut precis på gränsen till Kalifornien, vid en bensinmack utanför det lilla samhället Ehrenburg. Desert Oasis hette just det här Best Western-motellet och det var helt dugligt med hygglig frukost, fritt internet och till och med en liten pool där man kunde bada och beskåda långtradare på landsvägen.

De sista fyra timmarna till LA nästa dag är inte mycket att orda om -mer av samma, först öken, sedan en platt stad som breder ut sig, sedan öken, så en enorm vindkraftspark i en dalgång, så en platt stad till och så vidare. Och så LA. Verkligen hur stort som helst med förstäderna, åtta filer i vardera riktningen på motorvägen, precis som man tror. Vi letade oss fram till Long Beach och resans enda riktigt lyxiga boende - fyrstjärniga Avia med breda, sköna sängar, schysst inredning och pool på taket. Kvällens middag blev enorma portioner grekiskt någonstans på Pine Avenue och en riktigt prisvärd pinot noir.