Bokmesa

Egentligen var jag på väg till Kivik och äppelfestivitas helgen som kommer. Men jag borde ju ha fattat att något så trivialt som bromsbrickor när som helst kan sätta käppar i hjulet för en så äventyrlig resa.

Nåväl! Jag är inte den som gråter över sånt. Genast börjar jag tänka vad annat roligt som lurar i vassen.

Bokmässa. Men oj så kort varsel. Och oj vad jag inte har en susning om vad som vankas, mer än öl med bloggare. Vilket i ärlighetens namn drar som fan.

Jag mesar ett tag till och hoppas att det löser sig kemiskt på något sätt.

Lyx på jobbet

Kolla bara in programmet för riksmötets öppnande! (skit i kungen och det)


Brasskvintetten spelar musik under samlingen
Trumpet Voluntary
av Jeremiah Clarke

Kungssången

Sámi eatnan duoddariid (Samelands vidder)
av Nils-Aslak Valkeapää

Talmannen

Hans Majestät Konungen öppnar riksmötet

Fanfar
ur baletten La Péri av Paul Dukas

Fancies, Toys and Dreams
av Giles Farnaby

Statsministern avger regeringsförklaring

Árvas (Árvas tundra)
av Sofia Jannok

Nationalsången

Grande Marche
av Charles Voss


Och alla små skrivtomtar har numera en egen liten tv-skärm!

Gratis och franco

Jag har en varm och glad och generös och engagerad person i min tangentbordsnärhet. Christina heter hon. Hennes liv är knökfullt upp över taknocken, men hon har den där okuvliga energin man bara kan önska sig i sina tröttaste drömmar.

Nu har hon skrivit en bok. En som aldrig kommer ut mellan två hårda eller ens mjuka pärmar, för någon annan och kändare hann före.

Sådant händer så klart hela tiden. Men klicka och förmedla. Gratis är alltid gott, men det här är ett kap på riktigt.

Kvalitet

En varm sensommar. Eller tidig höst. Eller vad man vill kalla det. Jag njuter i fulla drag. Vinden var varm i går kväll när vi satt utanför Folkoperan och vindelpratade och drack öl och åt moules frites.

I dag blåste den varma vinden hårt i ansiktet när jag trampade iväg till Reimersholme för en stilla timme eller två, bara jag och boken. Och, visade det sig, två gigantiska flytetyg - Östanvik och Nordanvind. Poetiskt värre, fast de bara var lastade med grus.

Le Clézio går att läsa på franska fast det inte går så fort. Och hans böcker är ju heller inga man bör hetsläsa.

Lillungen som inte längre är så liten är hemma från skolan. Det ger kvalitetstid. Ofta i form av Twilight och Ugly Betty om man frågar henne, men också som pladdrigt fikasällskap. Det är mer och mer som konkurrerar om vår tid med barnen. Det är antagligen meningen i ett utvecklingsperspektiv, men jag kan ju få tycka att det är lite tråkigt ändå.

Ikväll är det fyrverkerimusik på KTH och jag hoppas att jag har både ork och sällskap. Men först potatismos och korv.