tisdag 28 januari 2014

Dag 18. Hepp! Dagens filmtips.

Det finns så oerhört mycket bra film. Samtidigt har jag aldrig varit den riktiga cineasten som ser "allt" och har åsikter om allt från lätta komedier till svarta dramer men själv föredrar minimalistiska, existensiella kammarspel från de forna öststaterna. Eller sydkoreansk action. (Klichéer.)

Jag tror att många ser på Woody Allen som någon man älskar eller hatar. Inget däremellan. Men jag befinner mig just däremellan. Jag älskar somligt som jag kan se hur många gånger som helst. Annat är jag helt oberörd inför, ja, jag kan till och med stänga av filmen på grund av en överdos gubbighet och ännu en historia på temat ung vacker flicka, kanske med lite dåliga nerver och/eller lätt på glid, frälser sturig och neurotisk farbror som glömt bort vad Livet är och hur man lever det. Stön.

Men! Två stycken vill jag rekommendera, trots att åtminstone den ena av dem ingalunda går fri från dessa teman. Finessen är väl just i utförandet och själva perspektivet. Hannah and her Sisters är från 1986 och är ett familjedrama kring tre systrar som befinner sig på olika platser i livet, som sliter med kärleken, med yrkeslivet, med familjerelationer och varandra. Vasst, varmt, aldrig sentimentalt. Många utmärkta skådespelare.

Husbands and Wives kom 1992 och är en ganska sjaskig historia kring två par i övre medelåldern, vänner sedan länge, och vad som händer när det ena paret bestämmer sig för att i all vänskaplighet separera efter ett långt förhållande och barn tillsammans. Fantastiskt skådespel, långa intellektuella replikskiften, handkamera och fejkat dokumentära inslag där de olika personerna intervjuas och får ge sina oemotsagda synpunkter på det som händer. Fruktansvärt rolig, mycket svart. Mia Farrow och Woody Allen som spelar det ena paret i filmen genomgick under denna tid en smutsig skilsmässa och det är förstås omöjligt att inte läsa in deras privata relation som en mörk underström i filmen.

I övrigt är allt som utspelar sig i rymden jättebra!

fredag 24 januari 2014

Dag 17. Den bästa osten är ju som vi alla vet…

... Saint Agur. Om vi ska tala om blåmögelostar och det ska vi göra. En riktig gomkliande Stilton är inte heller fel. Och hårdostar gillar jag nästan alla utom Grevétyp. Det är något med de där svettiga hålen. Kittostar som taleggio och tomme är också goda när jag är på det humöret. Getost är fruktansvärt gott, både vit och röd, hård och mjuk.

Lustigt. När jag var barn var jag paniskt rädd för all ost utom just röd mesost, som vi sa, och den fullkomligt meningslösa hårdosten som vi köpte i femkilosbitar på våra shoppingturer till Norge, jo, för det här tilldrog sig på den tiden som det var värt resan att åka femton mil och mer för att handla mjöl, socker, margarin och ost i vårt västra grannland. Var det en riktigt bra dag och föräldrarna var på gott humör kunde det dessutom vankas en flaska champagnebrus - en exotisk läskupplevelse för en syskonskara som annars brukade få dela på en julmust, Champis eller Trocadero när det skulle vara riktigt festligt.

onsdag 22 januari 2014

Dag 16. Kolla! Här är en bild från mitt sovrum.

Vi har ett riktigt sjyst sovrum här på lägenhetshotellet. Det är stort med eget badrum med både dusch och badkar. Ingen lyx direkt, men bekvämt nog. Det kommer jag nog att sakna när jag är tillbaka i Sverige igen. Där klämmer vi nämligen in oss i ett av de två små sovrum som så tydligt är tänkta för de två standardbarnen. Det är knappt man kommer runt sängen vid fotänden, särskilt inte för att dammsuga, och badrummet ligger i andra änden av lägenheten. Okej, det rör sig om kanske sju meter.

The master bedroom. Mina bokhögar till vänster i bild.

Dag 15: En grej som gör mig vansinnig i vardagen

Jag är tyvärr en människa som lätt hetsar upp mig. Jag har inte särskilt mycket vardagstålamod. Vattenautomaten som vi har här i Kina har inget särskilt tryck i sig - jag småhoppar otåligt medan jag väntar på att tre deciliter vatten ska rinna ned i måttet så att jag kan koka havregrynsgröt. Jag ställer en fråga eller riktar en uppmaning och förväntar mig svar innan jag själv dragit efter andan efter den sista stavelsen. En lång kö till en postlucka får mig att vända på klacken. För att inte tala om alla vinflaskor jag inte köpt eftersom det varit så många före mig på Systemet.

Vad som gör mig uppriktigt vansinnig i min nuvarande vardag är KINESISKT INTERNET. En riktig no-brainer, dessutom välkänd på förhand. Men vad hjälper det. Kapaciteten är näst sämst i världen bland länder man mätt, detta oräknat censuren som förstås är helt bisarr och föga verkningsfull eftersom alla kineser som bryr sig om omvärlden och det egna samhället (många!) vet precis hur de ska göra för att kringgå The Great Firewall. När det händer saker som orsakar nyhetsrubriker och som potentiellt kan skapa oro, till exempel bilbomben på Tiananmen Square för några månader sedan då några uigurer från Xinjiangprovinsen sprängde sig själva och några turister i luften, då märks det direkt. Sirapströgt, avbrott. Den brittiska tidningen The Guardian blockerades för någon vecka sedan och ingen vet riktigt varför. Ofta följer sådant på att tidningarna eller sajterna undersökt till exempel korruption och maktmissbruk i det kinesiska ledarskiktet - något som kineserna helst vill göra själva och sedan styra nyheterna för maximal effekt, det vill säga politiskt statuera exempel på ett ofta våldsamt eller förödmjukande sätt. Att arbeta i riktning mot ett verkligt rättssamhälle är de inte ett dugg intresserade av.

Mot bakgrund av det verkliga problemet, att kommunistpartiet mörkar verkligheten för sin egen befolkning och bestämmer rättsliga utslag på förhand, är förstås min irritation över att inte nå Facebook och bloggar utan VPN-anslutning ett i-landsproblem. Likväl vansinnesframkallande.

måndag 20 januari 2014

Dag 14. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att byta liv med någon i en tv-serie…

... så skulle jag vilja vara Dagmar Friman i Fröken Frimans krig som jag just sett på SVT Play. Ingalunda något bekymmersfritt liv, men ett stridbart och engagerat. Jag avundas drivna människor, särskilt när drivkraften är för en god sak. Förstås. Själv vill jag lägga mig på soffan med en bok mest hela tiden.

Dag 13: Kolla! Här är en bok som jag tycker är ful...

På St Paulsgatans krön ligger en liten diversebutik som heter Pretty Jo's. Lite gammalt, lite nytt, lite lånat, lite bytt, får man nästan lust att utbrista. Det är en ganska tilltalande blandning av krafs och för dyra barnkläder, designermöbler, en gammal Stig Lindbergservis, ett vägghängt telefonbord i teak. Sånt. Och så en del accessoarer, till exempel från Miss Sixty. "En graffittiplånbok! Åh! Fräsig!" Något sånt tänkte jag väl när jag såg den, köpte den och tog hem till H. Som rynkade på näsan i avsmak. Något så ovärdigt och tillkämpat hippt hade hon aldrig sett, tioåringen.

Och jag som är min mors dotter och ogärna kastar något eller erkänner ett dåligt köp har använt den sedan dess. Ful som den är.


Bister min i mindre smickrande perspektiv. Miss Sixty indeed.

söndag 12 januari 2014

Dag 12: Hepp! Dagens tv-tips.

På Facebook fick jag en uppmaning att skriva om åtta saker som folk möjligen inte kände till om mig. En av dessa saker var att jag knappt sett en enda skräckfilm i hela mitt liv. Det är inte det att jag inte tycker att jag får valuta för pengarna - jag får alldeles för mycket av det goda. Filmen skrämmer mig nämligen inte bara medan den pågår, utan jag mår dåligt i veckor efteråt. På nätterna återupplever jag storyn och uppfinner egna kusligheter. Döingar som kommer tillbaka och djävulen är värst.

Så ironiskt då att den första tv-serie jag kommer att tänka på som jag verkligen vill rekommendera är franska Les revenants - Gengångare på svenska. Okej, döingarna är inte läskiga (till att börja med), det hela sker ganska odramatiskt och oförklarligt, men självklart är det något lurt, annars skulle det knappast hända. Den lilla staden där det hela sker bär på hemligheter, dunkelt förknippade med den dammolycka som inträffade för femtio år sedan och som då dränkte samhället med många dödsoffer som följd.

Jag ska inte avslöja mer än så. Historien är vackert berättad, skådespelarna lysande, obehaget krypande, de långa trygga passagerna många. Gastkramande, trollbindande. Det ska komma en fortsättning, men jag har dubbla känslor. Jag vill åter till den lilla staden och den speciella stämning som vilar över den. Men den hisnande känslan finns ju aldrig i en uppföljare eller en fortsättning.

Kusligt, vackert, hjärtskärande.

lördag 11 januari 2014

Dag 11: Den bästa grönsaken är ju som vi alla vet…

Nää! Jag har ju sagt att jag inte kan utnämna favoriter (förutom ostkrokar då)! Jag glömmer bort allt jag någonsin ätit i grönsaksväg, jag får anstränga mig för att överhuvudtaget se en grönsak framför mig.

*rynkad panna, ihopknipta ögon*

Nu så. Jag tror jag måste svara aubergine. Helt enkelt för att den är så underlig, så gräsartat smaklös i sin råa form - och så underbart mångsidig tillagad. Lite som tofu. Ett intet i sig själv, oändliga möjligheter beroende på sällskap.

Den slankiga varianten är vanligast här i Kina

fredag 10 januari 2014

Dag 10: Kolla! Här är en bok som jag tycker är snygg.

Visst är det lockande när en bokhandel skyltar fram titlar som om det vore nyinkomna, riktigt smarriga chokladaskar? Vidsträckta bord och hyllor med oregelbundna travar med härligt färgglada, typografiskt djärva omslag, ordnade efter tema, spelande på livsstilssträngar? Jag erkänner att jag mycket sällan kommer tomhänt från en bokhandel, och visst är det ofta något direkt visuellt tilltalande som fått mig intresserad.

Men om jag ska välja en snygg bok blir jag traditionalist. Då vill jag ha inbundna linnepärmar och stramhet. Den här utgåvan av Shakespeares Sonetter är jättesnygg.

Show me your image in some antique book (sonett 59)

Dag 9: En grej jag skulle vilja vänja mig av med.

Bita på naglarna. Alla gånger. Och så vill jag gärna sluta måla upp katastrofscenarier. Det räcker så bra med livets alla högst verkliga små förtretligheter.

Dag 8: Om jag blev tvingad (under pistolhot) att hångla med en författare…

Neej, mina vänner, inte Knausgård. Och inte Ranelid. (Någon sade att han är alla bibliotekstanters favorithångel, kan det verkligen stämma?)

Jag tror att jag tar någon som är död så att jag säkert slipper. Albert Camus. Typiskt stilig på ett raggaraktigt vis.


Du och jag, Albert. Sedan kan vi prata lite om döden och moralen.

Dag 7: Kolla! Här är en bild på stället där jag oftast sitter när jag bloggar.

Jag jobbade som frilansande översättare i ganska många år. Även om det förstås var en stor frihet och lockelse i att kunna bestämma sig för att stanna hemma och jobba och slasa runt i figurativ mjukisbralla hade jag oftast kontorsplats på stan. Fem olika faktiskt.

Den första arbetsplatsen, symboliskt oerhört viktig eftersom det var nystart efter uppsägning och föräldraledighet, valfri ordning på det, var ett mycket litet och ganska dragigt rum ovanpå gamla Multi Kulti på St Paulsgatan. Lite olika verksamheter huserade där - en redovisningsbyrå, en eventfirma (som jag hyrde i andra hand av) och så en stylist som ständigt stormade fram och åter med kassar fulla med skinnjackor, lustiga skärp, fjäderboor och chica väskor plus någon liten förmodligen underbetald assistent i släptåg. Jag drog in, ordnade fast telefon (15 år sedan!) och åkte till Ikea och köpte en lång, grå yllematta som fick ligga på diagonalen för att rymmas, en skrivbordsstol och PS datorbord. Sedan rollade jag en vägg djupt hallonröd och ringde Compaq för mitt livs hittills största affär - en bärbar dator. Jag var i gång.

På grund av omständigheter, som alltid, var det dags att flytta ut något år senare. Jag fick tillfälligt rum i det gamla tegelschabraket på Fiskargatan vid Mosebacke där en före detta kollega till M och ett par kompisar till honom äntligen förverkligat drömmen om att starta eget inom webbaserade utbildningar. Det var roligt, men när jag blev erbjuden av en gammal frilanskollega att dela kontor med honom på Götgatan nappade jag förstås.

Det var en fin tid. Södermalm var fortfarande bara en liten bit på väg mot det vi i dag känner som hipsterstadsdelen och Götgatan hade fortfarande en kontinental karaktär av det äldre slaget - små tobaksaffärer, bokhandel (den finns kvar), det ganska ruckliga hus som hyste Folkuniversitets konstutbildningar och som sedan blåstes ut och blev Brunogallerian... På morgnarna var där ofta varubilar och det luktade en blandning av avgaser, cigarrettrök, lite bulle från 7-11 och kanske kaffe. En sekund, om jag blundade, kunde jag nästan förflytta mig till Paris. Det låter konstigt i dag.

Åren gick och jag med dem. Kollegan tröttnade på frilanslivet och tackade ja till anställning. Jag kände någonstans att även min tid inom branschen gick mot sitt slut, så jag var inte redo att sitta med eget hyreskontrakt. Jag flyttade igen och sedan en gång till. Den sista lokalen var nyrenoverad, ljus och fin - en gammal lägenhet ovanpå Engelen i Gamla stan. Jag vände mitt skrivbord så att jag såg ut över Strömmen och tunnelbanan som rasslade över bron mot Södermalm. Särskilt när mörkret föll var det fint med ljusen som speglade sig i vattnet.

Det var i början på 2006. Sedan började ett annat liv. Anställd igen. Stor arbetsplats, många arbetskamrater, förmåner. Stimulerande och roligt och framför allt: fortfarande mycket ledigt parat med väldigt mycket jobb mellan varven, språkligt knep och knåp och udda tider. Och fast lön hela året.

Vad har då detta med min bloggplats att göra, särskilt som jag sannerligen inte bloggar särskilt ofta? Jo. Lika lite som jag har en fast bloggplats har jag någonsin haft en fast arbetsplats i hemmet. Inget skrivbord, ingen egen hörna där datorn kan stå uppslagen och blinka välkomnande alternativt avskräckande. Min datorer har i sanning fått göra skäl för epitetet "bärbara", så även nu. Men om jag får välja sitter jag så att jag kan se ut genom ett fönster och gärna också ut i rummet samtidigt. Så här.

Om jag tittar rakt fram i stället för ut genom fönstret ser jag alltså från den öppna matsalsdelen mot vardagsrummet.

Dag 6: Hepp! Dagens boktips

När jag var barn läste jag mycket. Redan då alltså. Och snabbt. Jag visste vad jag gillade och varje tisdag åkte jag och pappa till den lilla biblioteksfilialen där tant Elsa härskade oinskränkt. Jag tyckte om hästböcker och Tvillingdeckarna och så var jag väldigt förtjust i Bengt Linders slängiga crazyserier om Dante och Tvärsan och om Bonnie. Att man kunde vara så oerhört rolig i text, samtidigt som man faktiskt berättade en historia! (Jag har inte vågat läsa om en enda rad sedan jag fyllde fjorton.) Att omslagen tecknades av Hans Arnold var både läskigt (han gjorde ju faktiskt otäcka illustrationer till skräcknovellerna i Hemmets Journal, min mosters husorgan) och härligt gränsöverskridande. Det skilde liksom böckerna från övriga ungdomsböcker.

Allt nog. Trots denna läsglädje och ständiga aptit blev jag ofta ställd när jag klev över bibliotekets tröskel. Vad var det nu för bok? Vilken författare? Vad är det jag ska leta efter? Och var? Jag såg inte träden för bara skog. Och likadant känner jag inför boktips. Plötsligt minns jag inte en enda bok. Eller så minns jag den där boken som någon bloggare skrev om igår som jag eventuellt själv har läst. Eller inte.

Det finns ju så mycket härligt berättande. Så många klokskaper. Så mycket dåligt också som gör en arg och som just därför tål att läsas för att det formar en åsikt och skärper en smakriktning. Dessutom är läsupplevelser så förknippade med rumtid. Jag tror inte att jag vill läsa Alice Lyttkens hemma i Stockholm bland mina egna dammtussar och odiskade kaffekoppar och skrynkliga påslakan. Men i trädgården vid havet, med ett litet glas rött och ett par kex med god ost och en bit choklad, allt medan solens sista värmande strålar hittar in mellan grannens syrenbuskar, då passar det som annars avfärdas som lättviktiga mossigheter hur bra som helst.

Riktigt otäcka saker (som Jurtjyrkogården av Stephen King, usch, jag vågar knappt skriva titeln!) läser jag helst på tåg eller flyg. Jag vill inte ha några sådana läsminnen förknippade med mitt hem och min vardag. Där försjunker jag helst i välberättade tjocka romaner, gärna med historiskt anslag. Det är rumtiden igen, nu mellan pärmar.

Därför blir mitt boktips Vi, de drunknade av den danske författaren Carsten Jensen. En gastkramande kollektivroman, oavbrutet intressant och hjärtskärande om fiskar- och sjöfartssamhället Marstal där författaren själv växte upp. Fysiska vedermödor, mänsklig strävan, moral. Den håller för omläsning.

Dag 5: Det bästa snackset är ju som vi alla vet…

Jag tackar inte nej när det bjuds. Jag är den som äter upp det äckliga godiset andra lämnar. Snacksskålarna töms i ett nafs när jag är i närheten, nästan oavsett vad de innehåller. Men om jag tvingas välja (svälja skrev jag först) så blir det OSTKROKAR. Gamla hederliga OLW.

Klassikern. (bild från OLW)

Dag 4: Kolla! Här är en bild från mitt vardagsrum.

Nå, det är noga räknat inte mitt vardagsrum. Vi hyr möblerat och försöker stöka ned så gott vi kan. Det är hyfsat ljust och ganska vilsamt. Tycker ni att möblemanget verkar oeuropeiskt och inredningssmaken konstig säger jag bara: You know nothing. Den köttfärgade ottomanen i konstmocka skymtar i bildens utkant, till vänster.

Vardagsrummet, The Canton Place

torsdag 9 januari 2014

Dag 3: En grej jag skulle vilja lära mig

Hur ska jag kunna välja? Jag borde förstås svara att jag vill lära mig mandarin, nu när jag är här och allt. Men jag orkar inte. Så enkelt är det. Jag orkar inte med tanken på nybörjarkurs i språk.

Jag skulle gärna vilja kunna spela gitarr. Och så önskar jag att jag var lite flinkare med nål och tråd, garn och stickor. Jag vill kunna väva och baka tunnbröd också. Ja, över huvud taget gammalt hantverk som riskerar att försvinna med min generation.

Ja. Det blir mitt svar. Hantverkskunnande. Traditionell kvinnokraft.

Dag 2: Om jag blev tvingad (under pistolhot) att tatuera in ett citat från en låttext i svanken

De som känner mig vet att jag gillar att sjunga i kör och att jag gärna går på konsert och andra tillställningar där det vankas musik. Däremot är jag ingen musiklyssnare, och uppmaningar att nämna tio låtar eller plattor - hupp, det ordet avslöjar vilken generation jag tillhör - som betytt mycket för mig under något skede i livet får mig att böja huvudet i oklar skam och smyga undan.

Därför har jag ingen theme song (minns ni Ally McBeal?) och heller inga små låtrader som STÄMMER SÅ HIMLA BRA OCH BARA ÄR SÅ SANNA som till exempel Kentfans brukar utbrista. (Det är ett smärre under att jag över huvud taget vet något om Kent.)

Låtcitat i svanken känns därför ganska långsökt. Å andra sidan behöver jag ju inte vara trogen någon favorit. Here comes the sun tror jag det får bli. Jag blir glad av den låten, den har ett enkelt tilltal och en optimism som jag gillar. Efter mörker kommer ljus. Det är så sant som det är sagt. Och vårvintern är ju min favoritårstid.

Det kan tänkas...

... att jag börjar skriva igen. Åtminstone i januari. Listan är förstås välbekant vid det här laget, det har ju ändå gått en vecka och mer av det nya året. Jag rejsar ikapp och visar alltså en bild som jag hittade i min telefon.

Skidspåret från Brattåsen till Löfsåsen, sydväst om Östersund

Vi firade påsk i Jämtland, jag och barnen. M hade åkt till Kina strax innan och det var skönt att komma iväg från packfrenesi och avsked. Killarna smittades av H:s förkylning och orkade inte med några större prestationer. H var på bättringsvägen och hängde med i det fina milspåret som går över myr och genom skog och mynnar ut i en liten by där hembygdsgården serverar våfflor. På bilden även systerdottern och min mor. En härlig dag!


Här är hela listan:1. Kolla! Här är en bild jag gillar som jag hittade i min telefon.
2. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att tatuera in ett citat från en låttext i svanken…
3. En grej jag skulle vilja lära mig.
4. Kolla! Här är en bild från mitt vardagsrum.
5. Det bästa snackset är ju som vi alla vet…
6. Hepp! Dagens boktips.
7. Kolla! Här är en bild på stället där jag oftast sitter när jag bloggar.
8. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att hångla med en författare…
9. En grej jag skulle vilja vänja mig av med.
10. Kolla! Här är en bok som jag tycker är snygg.
11. Den bästa grönsaken är ju som vi alla vet…
12. Hepp! Dagens tv-tips.
13. Kolla! Här är en bok som jag tycker är ful..
14. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att byta liv med någon i en tv-serie…
15. En grej som gör mig vansinnig i vardagen.
16. Kolla! Här är en bild från mitt sovrum.
17. Den bästa osten är ju som vi alla vet…
18. Hepp! Dagens filmtips.
19. Kolla! Det här är ett fynd jag gjorde en gång.
20. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att spela huvudrollen i en film...
21. En grej som får mig att vilja vråla HIGH FIVE! i vardagen.
22. Kolla! Här är en favoritbok från min bokhylla.
23. Hepp! Dagens musiktips.
24. En grej jag borde ta tag i.
25. Kolla! Här är en bild från mitt kök.
26. Den bästa frukosten är ju som vi alla vet…
27. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att spela i ett band…
28. Kolla! Här är en bok jag vill o-tipsa om.
29. Hepp! Dagens middagstips.
30. En grej jag är himla bra på.
31. Den bästa fikan är ju som vi alla vet...