söndag 12 januari 2014

Dag 12: Hepp! Dagens tv-tips.

På Facebook fick jag en uppmaning att skriva om åtta saker som folk möjligen inte kände till om mig. En av dessa saker var att jag knappt sett en enda skräckfilm i hela mitt liv. Det är inte det att jag inte tycker att jag får valuta för pengarna - jag får alldeles för mycket av det goda. Filmen skrämmer mig nämligen inte bara medan den pågår, utan jag mår dåligt i veckor efteråt. På nätterna återupplever jag storyn och uppfinner egna kusligheter. Döingar som kommer tillbaka och djävulen är värst.

Så ironiskt då att den första tv-serie jag kommer att tänka på som jag verkligen vill rekommendera är franska Les revenants - Gengångare på svenska. Okej, döingarna är inte läskiga (till att börja med), det hela sker ganska odramatiskt och oförklarligt, men självklart är det något lurt, annars skulle det knappast hända. Den lilla staden där det hela sker bär på hemligheter, dunkelt förknippade med den dammolycka som inträffade för femtio år sedan och som då dränkte samhället med många dödsoffer som följd.

Jag ska inte avslöja mer än så. Historien är vackert berättad, skådespelarna lysande, obehaget krypande, de långa trygga passagerna många. Gastkramande, trollbindande. Det ska komma en fortsättning, men jag har dubbla känslor. Jag vill åter till den lilla staden och den speciella stämning som vilar över den. Men den hisnande känslan finns ju aldrig i en uppföljare eller en fortsättning.

Kusligt, vackert, hjärtskärande.

3 kommentarer:

Eva Swedenmark sa...

Rysare jag såg som ung, då jag ännu såg rysare, lever kvar som skräck i mitt sinne. I synnerhet en serie där drunknade steg upp igen och levde bland människor. Jag var sexton när jag såg den. Bilder från skräckfilmer för länge sedan sedda, dyker upp hos mig ibland när jag är rädd. Nuförtiden undviker jag allt sådant :)

cruella sa...

Rysare! Det är ett fint gammalt ord och syftar i mitt minne på något lite snällare än den rena skräck som tycks vara mål och mening nuförti'n. Jag minns plötsligt de där böcker som hette något i stil med "Alfred Hitchcock berättar rysare om gengångare". Dem klarade jag av och läste med god aptit. Men jag drömde mardrömmar av dem, det minns jag. Jag har ett mycket lättrörligt och lättpåverkat sinne.

Ullah sa...

Jag tyckte aldrig att det var något riktigt slut i serien, utan man blev bara sittande där med sina frågetecken. Men jag gillade den ändå.