onsdag 24 juli 2013

Decisions, decisions

Det virvlar. Stora beslut, små beslut. Jag uppfinner nya, små frågor som lätt kan lösas och skjuter de jobbiga besluten på framtiden. Vilken smart-tv? Vilken sorts toalock? Vilken rörmokare? Fönsterputs eller inte? Säga upp tidningen eller inte? Hur ska jag göra med deklarationen? Om det inte funkar, om om om.

Nu ska jag gå ut i solen, det är ett ganska lätt beslut trots allt.

fredag 19 juli 2013

Jobbfredag

Jag kastades rakt in i det som väl brukar kallas verkligheten, det vill säga vardagslivet med lägenhet, tomt kylskåp, jobb och ärenden. Och precis som jag plägar göra sitter jag nu och skriver fast klockan drar mot sju. Till på köpet är det fredag.

Tonåringarna kom samman alla tre igen, gnabbades hjärtligt, smulade knäckemackor mitt i natten (spåren, spåren), sov länge och har nu försvunnit på olika håll till efterlängtade kompisar. Så ska det vara, men nu vill ensamma mamman också ha sin bästa kompis tillbaka, så det så.

torsdag 18 juli 2013

Sista dagen

Sista Skånemorgonen har grytt. Det känns lite extra dystert i år, men egentligen är det ingen skillnad mot andra somrar. Vi är sällan eller aldrig här annat än på sommaren, och i juli nästa år är vi ju hemma igen.

Men det är melankoliskt. Jag går uppsamlingsrundor och hittar badkläder, strumpor, handdukar, halvlästa böcker, solglasögon och smolkiga kaffekoppar i hörnen. Jag tvättar en maskin eller två, packar halvhjärtat en resväska och dricker lite mer kaffe. Kusinfamiljen har besök så det finns gott om tillfällen att sitta ned och prata en liten stund. Vi visar oss ha gemensamma bekanta förstås.

Vädret är vackert igen och marknaden är avklarad. I går var det dags för marknadsspexet som innehöll de garanterade framgångsfaktorerna män i kvinnokläder och skabrösa skämt. "Pappa och H skrattade absolut mest av alla", konstaterade yngsta kusinen, och så var det säkert. Svågern är gammal medicinspexare, och jag har ju aldrig tackat nej vare sig till fräckisar eller dratt på ändan.

På kvällen besökte vi bokcaféet igen. På programmet stod ett samtal om journalisten och reseskildraren Torgny Sommelius som dog endast 33 år gammal i en flygolycka på Trinidad i början av 60-talet. Hans bror Sören är kulturskribent på Helsingsborgs Dagblad och var inbjuden gäst hos Tomas Löfström som förestår bokcaféet och har skrivit en bok om Torgny. Det var ett samtal som rörde sig kring resandets och skrivandets väsen och gav ett fint porträtt av en rastlös och nyfiken personlighet som skrev med livet som insats i den mest bokstavliga bemärkelse.

Förutom kaffe och en och annan pocketbok till salu finns även ett litet bord med ditt och datt som man kan köpa. Jag hittade en vykortsbunt med blekta skrytmotiv från okända ryska städer. Och så ett idolkort föreställande Henry Fonda.



onsdag 17 juli 2013

Baby, you can drive my car

Vi har ingen bil. Vi har haft - en gammal Volvo kombi med bakåtvänt extrasäte för extrabarn. Och så ägde jag en gång en postlådegul Volvo 343 med remdrift som min pappa fyndade av en gammal tant i Sollefteå. Det var när jag bodde på Irland och väntade mitt första barn. Jag var hemma för att fira jul och för att köra hem bilen till Dublin, från Brunflo via Stockholm, Göteborg, Harwich och Holyhead i Wales. Det skulle gå fantastiskt bra, ansåg jag, för jag var väldigt motiverad att ha en bil där borta. Sommardäck förstås, trots att det var januari, för på Irland kunde jag ju inte ha dubbdäck.

Det var ett rejält vinterföre de första tjugo milen, och vad mina stackars föräldrar egentligen tänkte när jag nygravid och kaxig gav mig ut i en liten plåtlåda utan dubbdäck vågar jag inte ens tänka på. Men även sådant går ju för det mesta bra, och jag kom fram till Stockholm utan missöden och parkerade vid en skola nära min brors lägenhet där jag skulle övernatta. Där kunde turen ha tagit tvärt slut, för nästa morgon stod bildörren öppen. Tyvärr, för tjyven alltså, hade jag bara lite gamla kassetter i handskfacket, och alla banden var kvar. Min musiksmak var tydligen för dålig. Tur för mig, för där hade jag en massa irländsk folkmusik, rock och det som väl skulle kallas indie lite senare. Det hade blivit en tråkigare resa utan.

I Göteborg plockade jag upp en kollega som också hade varit hemma och firat jul. Färjan till England tog ett dygn och var händelselös. Nio på kvällen var vi framme i Harwich, och sedan hade vi sex sju timmar på oss att köra tvärsöver landet till Holyhead i Wales där det gick en bilfärja till Dublin klockan tre och klockan fyra på natten. Det blev en ganska påfrestande färd. Karta hade vi, men den var svårläst i det gula natriumljuset. Resan gick ömsom på motorväg, ömsom på småvägar genom byar. Överallt, även i den minsta by, fanns åtminstone en rondell.

När vi närmade oss Wales tog vi oss en extra titt på kartan och hittade en väg som verkade mycket smartare än den vi först tänkt ta. Men vi glömde läsa höjdkurvorna. Den smarta vägen visade sig gå över Snowdonia, och snart började det falla snöblandat regn. Även i öriket kan det vara ordentligt kallt och mörkt i januari månad.

Vi var ganska möra när vi kom fram vid halvfyratiden på morgonen. Då hade det blåst upp och Irländska sjön är ökänd för besvärliga förhållanden. Jag hade inte en tanke på att det kunde vara farligt eller ens läskigt, för Estonia hade ännu inte gått till botten. Och det går naturligtvis inte att jämföra heller. Klart är att det klang och tjöt och small i skrovet när båten kämpade sig framåt, uppåt och nedåt genom vågorna. Ganska många var ordentligt sjösjuka, och en del såg livrädda ut. Trots min berömda inbillningsförmåga är jag och var redan då ganska obekymrad om mitt eget väl och ve, och jag fördrev därför tiden med att läsa och äta turkisk peppar. Åtta på morgonen var vi framme. Ganska precis tre dygn tog resan, och jag har lite svårt att förstå att det faktiskt var jag som regisserade detta äventyr.

Nu har jag som sagt var ingen bil. När vi åker på semester brukar vi hyra, men när det är bara jag och barnen som är här i Skåne en kortare tid förlitar jag mig på svärföräldrarna och svågern. De lånar generöst ut sina bilar, så det är oftast inga problem.

I dag skulle jag hämta en kompis till H i Brösarp som ligger sex sju kilometer härifrån. I mötande körfält var det krypande köer eftersom marknaden fortfarande pågår. Skönt att åka åt andra hållet, tänkte jag. Det var innan jag hamnade bakom en Epatraktor. Historiska vibbar, minst sagt; jag kommer ju från Brunflo. Svårt irriterad la jag mig alldeles i baken på Hillbilly Boy. "Fuck off, your fucking fuck" stod det på varningstriangeln. Jag tutade ilsket i skydd av den lilla gröna pensionärsbilen, men det hade jag förstås inget för utan fick vackert köra i 30 hela vägen.

När vi kommer hem från Kina blir det nog bil ett tag igen. En ny generation bilförare ska fostras, utan omväg via Epatraktor.

måndag 15 juli 2013

#blogg23

Vi har biljetter! Eller, det har vi strängt taget inte. Biljett är omodärnt. Vi visar våra pass med ny, fin sida med kinesiska tecken på, och så får vi åka med. Tjugotre dagar är det kvar tills planet lyfter mot Beijing och Guangzhou, och först nu börjar det kännas en liten smula verkligt.

Men ännu är det mesta sig likt. Likt vårt sommarliv sedan tjugo år tillbaka. Jag och delar av barnaskaran är fortfarande i Skåne, vårt kära, underbara sommarparadis som resten av året knappt känns verkligt, det heller. Jag har aldrig sett vårt hus i vinterskrud. Jo, på bild. Men är ju inte samma sak. Därför är det här ett magiskt sommarland, något som uppstår och finns för oss när vi är redo efter en lång vinter och en hektisk vår och försommar.

Vi har tillbringat tjugo somrar här nu, i snitt fem veckor varje gång, skulle jag tro. Det blir nästan två år av hedblomster, sandnejlikor, iskalla bad, fina simturer i silverblått lent hav, roliga lekar i vilda vågor, fotbollsmatcher, oändliga lässtunder när mörkret faller plötsligt och lent som det gör här i söder, ständiga brödbak och måltider för ofta tolv och ibland ännu fler personer, lätt kaosartade utfärder med lunchkorg och flädersaft och kardemummakaka, bokskogsraviner och Kiviks marknad.

Kiviks marknad. Nu är den i gång. Det innebär pustar av countrymusik eller dansband som bärs nedför backarna på vinden, till mitt sovrum. Ibland hör jag brottsstycken av efterlysningar med en skånsk diktion som endast hörs ur högtalare. Och så lite tivoliskrik.

En sen kväll, nästan natt, för ett par år sedan gick jag och J upp på fältet i fullmånens sken. Det var surrealistiskt. Knallarna hade packat ihop, och det var så mörkt att det inte gick att se något om man tittade rakt på. Men på nöjesfältet var det fortfarande en viss energi, nu koncentrerad till ett hav av skum som sprutade ut ur något slags maskin, vid foten av Booster, den mest gastkramande åkattraktionen - en gigantisk vertikal arm med fästpunkt mitt på och korgar för fyra personer i ändarna. Sedan sätter man fart på hela härligheten och korgarna ritar en vid cirkel kring sin axel. De som inte kastade sig omkring i skummet stod i en oordnad kö till sista åket, och J ställde sig där medan jag väntade.

Med min lättrörliga inbillning blir jag helt paralyserad vid blotta tanken på att stå vid foten av en dödsmaskin och se min pojke stiga på. Men i verkligheten går det förstås nästan alltid bra, och det gjorde det nu också. J slungades runt i ett par minuter, kom ned och sedan gick vi hem och la oss.

Tjugotre dagar är det kvar tills vi stiger på planet. Tjugotre dagar ska jag skriva. Och när jag är på plats ska jag skriva mera.