fredag 29 oktober 2010

The gloom

Om jag någon gång gör en skräckfilm ska den heta det, och den ska tilldra sig i huvudet på en medelålders kvinna med begynnande gäddhäng, ful frisyr och ett par kilo för mycket på mitten. I huvudet virvlar föresatser om bot och bättring som vilsna löv om hösten, lågfrekvent ångest över otillräcklighet, uppväxande och snart inte alls behövande barn, kladdiga köksgolv, uteblivna prestationer, obefogad snäsighet och insikt om att vänskaper inte alltid ger det man trott dem om. Och så minimal sexlust men ett allt större sug efter alkohol.

Den filmen blir man ju fett sugen på.

onsdag 27 oktober 2010

Hon tänker va fan

Efter att ha drivit min 12-åring till tårar, mig själv till ett rödrandigt vansinne, matteläraren till ett snipigt svar ("jag har inte tid att gå igenom det en gång till i dag, även om hon var borta i går" fast inte citat as in direktciterat) och köksbordet till ett smuligt kaos med ett halvpajat tusenbitarspussel med motiv av Hendrick Avercamp, "Winterlandschap met schaatsers" (1608), tallriksunderlägg, halvöppnad post, trasiga kuvert och små flagor av cheddarost, varav en del tydligen hamnat i brödrosten med tanke på lukten, gick jag småmorrande och svartsynt och faktiskt även mumlande för mig själv ut på stadens gator.

Återlämning av försenade böcker (inte så illa som jag trodde, tjugo pix bara, låt oss säga att jag sett den siffran åtminstone femtiodubblad en gång - och överlevt, konstigt nog), utkvittering av ett stycke bokpaket från Adlibris (ibland hamnar de hos Lolas Spel och tobak, ibland hos företagspostkontoret på Åsögatan - man får anta att omväxling förnöjer) och så en långsam och ännu mumlande promenad mot min kammare.

Och även om jag fortfarande känner mig som svartalfen och liksom lite bottenlös och uppgiven så hjälpte promenaden så till vida att jag faktiskt tänker ge fasiken i mattetjatet (ändå ingen idé så här i elfte timmen) och föreslå trevligheter i stället. Muffinsbak och hallongrottor.

Nu ska jag gå och lyssna på statsministern.

Don't try this at home

Om man har en matteovillig men samtidigt självöverskattande sjundeklassare som har matteprov på torsdag och har missat den sista genomgången på grund av nödvändigt sjukhusbesök, då kanske en mor med pedagogisk klumpfot ska låta bli att "hjälpa till" med en rad mattetal vid frukosten.

Å andra sidan blir jag fullständigt förtvivlad över den nya mattepedagogik som visserligen har stora poänger i det att man tillämpar mer och sätter saker och ting i sitt sammanhang. Men att sätta upp notbladet på pianot och hanka sig fram genom stycket en gång är inte tillräckligt för att kunna säga att man behärskar det. På samma sätt räcker det sannerligen inte att med stöd, uppmuntran och mycket möda utföra en matematisk metod som till exempel subtraktion med lån. Öva, öva, öva, öva. Räkna sjuttiofem tal. Spela stycket om och om igen. Det motverkar inte förståelsen; tvärtom lösgör man tankekraft till själva problemlösningen.

För övrigt är persiennsnörena ohyggligt äckliga, Riksbanken har höjt styrräntan varpå vår rörliga boränta hoppade upp en bra bit och så har jag sju försenade biblioteksböcker.

Mmmmff.

tisdag 26 oktober 2010

Science, fiction

Ibland får jag en utomkroppskänsla, eller rättare sagt, en känsla av att zooma ut och plötsligt se vardagliga saker på mycket långt och på en gång närsynt håll.

Som i dag när jag var på Huddinge sjukhus med lillungen som har en allt snedare rygg (bort, ondska!) och måste börja om med röntgen, ortopeder som lägger pannan i djupa veck och ställer frågor och funderar igen och kommer fram till att vi väntar, vi ser, hon är ung, hon växer än (ja, men snett?).

Förra gången vi var där dog en tant som väntade på sin tur (det hade hon ingen aning om så klart) i de små smattarna längs röntgenkorridoren, där aldrig någon drar för de blå draperierna. Vi skyndade förbi den hjärt-lungräddande personalen, den liksom onödiga anhöriga som tafatt satt kvar på sin stol och såg sin mor, fru eller syster eller svägerska helt enkelt kila vidare, där och då, utan större väsen och säkert inga plågor utöver vad sjukdomstillståndet i sig medfört långt tidigare, men ändå, med helt ovidkommande personer från den verkliga världen på första parkett.

Naturligtvis tänkte jag på det i dag, och visst låg där en och annan grådaskig person med slangar här och där, utan medföljare, men utan tvekan uppförd på en lista och omhändertagen ändå. Av själva sjukhusmaskineriet.

När vi är klara går vi mot dörren och jag sneglar igen mot den tomma alkoven där tanten drog sitt sista andetag för ungefär ett år sedan och in genom avdelningsdörren kommer en person iförd en sorts uniform bestående av duschmössa och en fladdrande mörkblå rock i fiberduk. Ute i hisshallen som är gigantisk står ett tjugotal sjukhussängar och plötsligt zoomar jag ut och jag försöker gestalta min känsla för den blaserade dottern som himlar med ögonen och inte är med på noterna: Se människan. Se vår civilisation, vår kunskap, våra överstepräster i blå fiberduk och våra livgivande maskiner.

Det är science fiction.

måndag 25 oktober 2010

The lottery

Eva har en liten utlottning på sin blogg och vem kan motstå en kokbokstitel som Kärlek och käk?

Not me.

Och så hittar jag en annan fin utlottning.

torsdag 21 oktober 2010

Observation

Det är med vinterneggotjatet som med julbordsannonserna - det kommer tidigare och tidigare för varje år.

Windfall

Ibland kommer en kollega förbi min lilla holk med kläder hon tycker passar bättre på mig än på henne. Då kan man till exempel få världens mest classy kjol. Bara så där.

onsdag 20 oktober 2010

Watch out

De dubbla och trippla negationernas mästare socialförsäkringsministern Ulf Kristersson har talat: Det finns ingen prestige i att inte ändra på det som inte fungerar.

Den kan man suga på ett tag. Och mer lär komma, säger den luttrade stenografen som rivit sig i håret under en mandatperiod i Stockholms stadshus.

torsdag 7 oktober 2010

Äntligen! II

Som vanligt konstaterar jag yrvaket att det är dags för tillkännagivandet av årets litteraturpristagare. Jag läser gärna, fort och mycket men just Nobelpristagarna brukar ju vara lite så där. Jag är så ytlig. Fast Lessing gillar jag och Le Clézio. Och några till.

När det gäller själva tippandet brukar jag bli helt tom i huvudet, ungefär som när jag kommer in på biblioteket eller varför inte besöker Internet. Vad var det nu...? Men i år överraskar jag mig själv genom att vilja gissa på Haruki Murakami. Jag är inte ett dugg ensam om att påstå att denne skygge japan kan vara Nobelmaterial, men just i årets diskussioner är han frånvarande. Desto roligare att gissa då. Har man inte läst något av honom kan jag rekommendera Fågeln som vrider upp världen. Där får man en fin provkarta på det som gör honom speciell: hyperrealistiska vardagsskildringar av precis ingenting, bisarra möten, besattheter, japanskt samhällsliv och grym historia.

I övrigt fyller jag burk efter burk med torkad trumpetsvamp och kokar krusbärsmarmelad med stjärnanis. Ikväll tar jag nattåget mot Umeå där jag inte har varit på mer än tio år. En vän har det krångligt.

Uppdaterat: Jaha. Vargas Llosa. "Den stygga flickans rackartyg" heter en bok som står i vår bokhylla och som jag för länge sedan bestämde mig för att inte läsa. Mina onda aningar bekräftas av kulturpratarna i radio. Bordeller och gubbsjuka. Gäsp.

tisdag 5 oktober 2010

Äntligen!

Då har jag öppnat riksdagen en gång till då. Bakom kulissen alltså, i mitt lilla rum, för mig själv. Det är en ganska speciell känsla att gå till jobbet en dag som denna, med musikkår utanför och en och annan förbiskyndande ledamot på väg till gudstjänsten i Storkyrkan.

Just det inslaget har jag mycket svårt att förstå över huvud taget. Kyrkan är skild från staten. Det borde ha satt punkt för detta anakronistiska inslag. I have a theory, which is mine, som går ut på att det handlar om kungens inblandning i det hela. Han är ju skild från makten men har fortfarande den protestantiska bojan om foten. Och eftersom denne maktlöse statschef, som i detta sekulariserade land ändå måste vara protestant, ska inleda ceremonin etterpå så finns det måhända en alldeles egen logik i att hela spektaklet inleds i kyrkan.

Underhållning har vi alltid här i riksdagshuset på öppningsdagen, men i år tjyvstartade Jimmie och de Principfasta kompisarna det lättsammare inslaget genom att tåga ut ur kyrkan med buller och bång när prästen, som präster plägar, predikade tolerans och medmänsklighet. Våra nya demokratins förkämpar känns igen på gången, så att säga.

Nästa undring var varför både drottningen och kronprinsessan var sorgklädda. Någon sådan dresscode finns inte; nog måste man kunna vara värdig, neutral och högtidlig i något annat än burkhatt och stram, svart dräkt?

Regeringsförklaringen kändes ovanligt lång. Mer än 12 minuter, eller var det sekunder, kan ingen människa lyssna aktivt så han kan ha sagt vad som helst, Reinfeldt. De utmönstrade statsråden innebar inga överraskningar, och de nya känns inte som några skrällar, de heller. Fast jag ser fram emot att DN:s reporter frågar Ulf Kristersson hur lång han är. Det var ju en fråga som var viktig att ställa till Sofia Arkelsten här om dagen. (För den som inte har klämt på dessa människor lajv kan jag meddela att Kristersson är i Pagganformat och Arkelsten snarast toppar Reinfeldt.)

Nu är det tyst i tv:n. Från lunchrummet hörs skrattsalvor, så jag får väl ta mig en titt. Klockan fem bjuds lite förtäring för oss fattiga stackare som saknar inbjudan till finminglet. Jag håller ut.