När jag ser vilka som försvarar Anders Jacobssons blogginlägg där han ironiserar över ensamkommande flyktingbarn blir jag ju väldigt övertygad om min egen ståndpunkt: att kejsaren av Suneböckerna äntligen befinns vara så naken som jag alltid har ansett. Om man säger så.
Underhållningslitteratur för barn står inte i motsättning till kvalitet, detta svårfångade begrepp. Men vad logementsmentaliteten har i böcker som riktar sig till åttaåringar och strax där över att göra, det begriper då inte jag.
De här gubbarna har upphöjts alldeles för länge. För några år sedan kritiserades Suneböckerna ur ett genusperspektiv; då blev det liv på luckan igen. Sådana däringa feminister står inte högt i kurs, förstås det.
Och nu ska de försvara sig och sitt uttolkande av stort och smått i barn- och vuxenvärlden. Det går väl så där.
Fint sällskap hittar Anders Jacobsson bland annat här.
Regeringen Barnier kan snart fällas
19 timmar sedan
7 kommentarer:
Inte är man förvånad inte. De där böckerna är ju så stötande dåliga att man inte har haft några högre tankar om författarnas intelligens.
Men TACK för det finns nån mer.
Ibland undrar man om man är den enda som kör åt rätt håll på motorvägen.
Jag försöker hålla barnen borta från de där gubbsjuka böckerna, men på nåt vis så lyckas de nå fram till dem ändå... suck!
Jag vet, Sara, vi har sannerligen haft vår beskärda del. Om det är någon tröst tappade de intresset ganska kvickt.
Puh, vi är flera! Här var också intresset tacknämligt kort, jag tror faktiskt två barn missade dem helt. Visst var det en fullständigt förfärande dålig julkalender också en gång i tiden? Som inte passade in på någon åldersgrupp?
Och samma här, liksom. Allra sämst är Håkan Bråkan. Ren. Skit.
Ska blogga om det ikväll, tror jag.
Våra barn var för gamla när böckerna kom, så jag har inte läst en rad. Däremot sett några av tv-programmen och ställt mig frågande till innehållet. Och trott att jag varit ensam om det. Skönt att så inte är fallet.
Skicka en kommentar