Äntligen!

Då har jag öppnat riksdagen en gång till då. Bakom kulissen alltså, i mitt lilla rum, för mig själv. Det är en ganska speciell känsla att gå till jobbet en dag som denna, med musikkår utanför och en och annan förbiskyndande ledamot på väg till gudstjänsten i Storkyrkan.

Just det inslaget har jag mycket svårt att förstå över huvud taget. Kyrkan är skild från staten. Det borde ha satt punkt för detta anakronistiska inslag. I have a theory, which is mine, som går ut på att det handlar om kungens inblandning i det hela. Han är ju skild från makten men har fortfarande den protestantiska bojan om foten. Och eftersom denne maktlöse statschef, som i detta sekulariserade land ändå måste vara protestant, ska inleda ceremonin etterpå så finns det måhända en alldeles egen logik i att hela spektaklet inleds i kyrkan.

Underhållning har vi alltid här i riksdagshuset på öppningsdagen, men i år tjyvstartade Jimmie och de Principfasta kompisarna det lättsammare inslaget genom att tåga ut ur kyrkan med buller och bång när prästen, som präster plägar, predikade tolerans och medmänsklighet. Våra nya demokratins förkämpar känns igen på gången, så att säga.

Nästa undring var varför både drottningen och kronprinsessan var sorgklädda. Någon sådan dresscode finns inte; nog måste man kunna vara värdig, neutral och högtidlig i något annat än burkhatt och stram, svart dräkt?

Regeringsförklaringen kändes ovanligt lång. Mer än 12 minuter, eller var det sekunder, kan ingen människa lyssna aktivt så han kan ha sagt vad som helst, Reinfeldt. De utmönstrade statsråden innebar inga överraskningar, och de nya känns inte som några skrällar, de heller. Fast jag ser fram emot att DN:s reporter frågar Ulf Kristersson hur lång han är. Det var ju en fråga som var viktig att ställa till Sofia Arkelsten här om dagen. (För den som inte har klämt på dessa människor lajv kan jag meddela att Kristersson är i Pagganformat och Arkelsten snarast toppar Reinfeldt.)

Nu är det tyst i tv:n. Från lunchrummet hörs skrattsalvor, så jag får väl ta mig en titt. Klockan fem bjuds lite förtäring för oss fattiga stackare som saknar inbjudan till finminglet. Jag håller ut.

Bokmässa

Någon gång ska jag skriva lite om den. Men inte nu. För det är fint höstväder ute och jag måste bräcka maken i fråga om Sista doppet.

Dagen efter

Man kan inbilla sig att det ligger en förstämningens slöja över Sverige i dag, men antagligen var det bara den vanliga vardagsstiltjen jag kände av när jag klev av tunnelbanan i Axelsberg för att gå och peta ned några lökar i kolonin. Härförleden var jag i Sätra på studiebesök, kan vi kalla det, och jag måste säga att Axelsbergs torg vinner i ödslighet. Inte ens den lokala syltan verkar hägra i någon högre grad. Folk är kanske inne på Ica? Eller på apoteket, på andra sidan spåren.

I kolonin var det bara jag och sniglarna och någon enstaka tungt trampande joggare utanför staketet. Jag gick loss på min vildvuxna mynta men lämnade citronmelissen, för det luktar ju så himla gott när man råkar ta i den. I vår hoppas jag få se allium, krokus, pärlhyacint, tulpaner och påskliljor konkurrera med ogräset.

Klev med mina jordiga knän och lortiga stövlar på tunnelbanan mot Gamla stan och ny franskkurs, fast inte intensiv den här gången tack och lov. Det var tillräckligt jobbigt ändå, eftersom jag hade en av mina afatiska dagar. Grammatiken flyger sin kos och jag har inga ord heller. Konstigt nog kan jag pladdra ändå, gör efter den som kan.

Talmannen har talat med Åkesson. Demonstranter har skanderat på Mynttorget. På Sergels torg förbereds en manifestation mot främlingsfientlighet och för jämlikhet, men jag styr kosan hemåt för att utfodra fotbollspojken och vika tvätt. Barnen undrar, utan att egentligen förstå det, mycket över det parlamentariska läget. Vi pratar om fascism, nazism, missnöjespartier, främlingsfientlighet och triangulering. Och om Danmark.

Jag vill tro att det börjar i hemmet, go'vänner.

Sverige är ett land som andra

Jag är givetvis lika deppig som många andra över att vi nu får ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Men det ligger något nästan rörande förmätet i den sårade oskulden. Så fläckfri är väl inte vår historia?

Nu kom den så kallade verkligheten i kapp. Främlings-, bildnings- och kulturfientliga partier finns i många parlament och nu också här. Så funkar demokratin, åtminstone i proportionella valsystem.

Jag hoppas jag slipper vara orolig över att andra partier ska göra taktiska förflyttningar och grumliga realpolitiska uppgörelser för att säkra egen makt. Och så undrar jag hur SD ska få ihop 20 kammarfähiga ledamöter till riksdagen.

Dagens gnällspik

Nej, det är faktiskt inte jag - ännu. Dagen är ju inte slut.

Förmiddagens gnällspikar är faktiskt de kolleger (ja, någonstans i huset, inga jag känner) som blev så besvikna över att ledaren på Coregympan blivit sjuk i morse och det inte fanns någon vikarie.

Vaddå, tänker ni. Här kommer de ombytta till en stängd dörr och har alltså försakat minst en halvtimmes stimulerande arbete. Undra på att de blev sura!

Men så var det inte. Vår friskvårdare dök nämligen upp och tog passet själv. Inte som de var vana, inte hela timmen för han har annat att göra också - men ingen behövde gå med oförrättat ärende därifrån.

Ingen lämnade lokalen utan alla lade sig snällt på mattorna och cyklade med benen, gjorde sneda situps, plankan och vad vet jag. Men i omklädningsrummet efteråt räckte samtalsämnet en hel kvart. "Jag blev SÅ besviken!" "Det här var ju inte Core!" "Man kunde väl ha fått ett MEJL så att man hade kunnat DISPONERA OM SIN TID!".

Vi i riksdagsförvaltningen har alltså fri gympa med allehanda pass flera gånger om dagen hela veckan, fritt gym och fri instruktion och hälsoprofil och dessutom en peng att nyttja om vi vill göra något utanför vad jobbet erbjuder. Men bortskämda och otacksamma barnungar finns det överallt och har tydligen ingen åldersgräns.

Den ljuva september

Nå, ljuvheten är det si och så med; temperaturen sjönk alarmerande snabbt och söndagens simtur var måhända den sista av någon längd att tala om. Shoot.

I september läser jag franska, njuter av Nick Hornbys senaste, Juliet, Naked och ser Cracks, med den obegripligt trött valda svenska titeln Oskuldens tid. Not for the faint-hearted, I assure you.

Lite här och där skolstarter, skolbyte, nya gympakort, middagar, kolonifest, höstgrävning, potatisplock. Romaner på balkongen, men som sagt, vädret får ta och skärpa sig om det ska bli något mer av det.

Snart är det val. Spännande värre.

Crush

Caroline af Ugglas är ju verkligen för jävla bra.