måndag 20 september 2010

Dagen efter

Man kan inbilla sig att det ligger en förstämningens slöja över Sverige i dag, men antagligen var det bara den vanliga vardagsstiltjen jag kände av när jag klev av tunnelbanan i Axelsberg för att gå och peta ned några lökar i kolonin. Härförleden var jag i Sätra på studiebesök, kan vi kalla det, och jag måste säga att Axelsbergs torg vinner i ödslighet. Inte ens den lokala syltan verkar hägra i någon högre grad. Folk är kanske inne på Ica? Eller på apoteket, på andra sidan spåren.

I kolonin var det bara jag och sniglarna och någon enstaka tungt trampande joggare utanför staketet. Jag gick loss på min vildvuxna mynta men lämnade citronmelissen, för det luktar ju så himla gott när man råkar ta i den. I vår hoppas jag få se allium, krokus, pärlhyacint, tulpaner och påskliljor konkurrera med ogräset.

Klev med mina jordiga knän och lortiga stövlar på tunnelbanan mot Gamla stan och ny franskkurs, fast inte intensiv den här gången tack och lov. Det var tillräckligt jobbigt ändå, eftersom jag hade en av mina afatiska dagar. Grammatiken flyger sin kos och jag har inga ord heller. Konstigt nog kan jag pladdra ändå, gör efter den som kan.

Talmannen har talat med Åkesson. Demonstranter har skanderat på Mynttorget. På Sergels torg förbereds en manifestation mot främlingsfientlighet och för jämlikhet, men jag styr kosan hemåt för att utfodra fotbollspojken och vika tvätt. Barnen undrar, utan att egentligen förstå det, mycket över det parlamentariska läget. Vi pratar om fascism, nazism, missnöjespartier, främlingsfientlighet och triangulering. Och om Danmark.

Jag vill tro att det börjar i hemmet, go'vänner.

2 kommentarer:

Anna sa...

Klart det gör. Jag tar nog en sväng förbi Sergels Torg nu. Heja invandring!

Elisabet sa...

Det tror jag också. Alldeles bestämt, tror jag det.