fredag 10 januari 2014

Dag 6: Hepp! Dagens boktips

När jag var barn läste jag mycket. Redan då alltså. Och snabbt. Jag visste vad jag gillade och varje tisdag åkte jag och pappa till den lilla biblioteksfilialen där tant Elsa härskade oinskränkt. Jag tyckte om hästböcker och Tvillingdeckarna och så var jag väldigt förtjust i Bengt Linders slängiga crazyserier om Dante och Tvärsan och om Bonnie. Att man kunde vara så oerhört rolig i text, samtidigt som man faktiskt berättade en historia! (Jag har inte vågat läsa om en enda rad sedan jag fyllde fjorton.) Att omslagen tecknades av Hans Arnold var både läskigt (han gjorde ju faktiskt otäcka illustrationer till skräcknovellerna i Hemmets Journal, min mosters husorgan) och härligt gränsöverskridande. Det skilde liksom böckerna från övriga ungdomsböcker.

Allt nog. Trots denna läsglädje och ständiga aptit blev jag ofta ställd när jag klev över bibliotekets tröskel. Vad var det nu för bok? Vilken författare? Vad är det jag ska leta efter? Och var? Jag såg inte träden för bara skog. Och likadant känner jag inför boktips. Plötsligt minns jag inte en enda bok. Eller så minns jag den där boken som någon bloggare skrev om igår som jag eventuellt själv har läst. Eller inte.

Det finns ju så mycket härligt berättande. Så många klokskaper. Så mycket dåligt också som gör en arg och som just därför tål att läsas för att det formar en åsikt och skärper en smakriktning. Dessutom är läsupplevelser så förknippade med rumtid. Jag tror inte att jag vill läsa Alice Lyttkens hemma i Stockholm bland mina egna dammtussar och odiskade kaffekoppar och skrynkliga påslakan. Men i trädgården vid havet, med ett litet glas rött och ett par kex med god ost och en bit choklad, allt medan solens sista värmande strålar hittar in mellan grannens syrenbuskar, då passar det som annars avfärdas som lättviktiga mossigheter hur bra som helst.

Riktigt otäcka saker (som Jurtjyrkogården av Stephen King, usch, jag vågar knappt skriva titeln!) läser jag helst på tåg eller flyg. Jag vill inte ha några sådana läsminnen förknippade med mitt hem och min vardag. Där försjunker jag helst i välberättade tjocka romaner, gärna med historiskt anslag. Det är rumtiden igen, nu mellan pärmar.

Därför blir mitt boktips Vi, de drunknade av den danske författaren Carsten Jensen. En gastkramande kollektivroman, oavbrutet intressant och hjärtskärande om fiskar- och sjöfartssamhället Marstal där författaren själv växte upp. Fysiska vedermödor, mänsklig strävan, moral. Den håller för omläsning.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag håller med. Vi, de drunknande är en av de bästa böcker jag läst.

Anonym sa...

Asch, det blev ett n för mycket.

cruella sa...

Vad roligt att du tycker det! Den fick ju mycket uppmärksamhet, men jag vet inte hur många som tyckte det var något att lägga tid på? Synd för dem i så fall!