Dag 18. Hepp! Dagens filmtips.

Det finns så oerhört mycket bra film. Samtidigt har jag aldrig varit den riktiga cineasten som ser "allt" och har åsikter om allt från lätta komedier till svarta dramer men själv föredrar minimalistiska, existensiella kammarspel från de forna öststaterna. Eller sydkoreansk action. (Klichéer.)

Jag tror att många ser på Woody Allen som någon man älskar eller hatar. Inget däremellan. Men jag befinner mig just däremellan. Jag älskar somligt som jag kan se hur många gånger som helst. Annat är jag helt oberörd inför, ja, jag kan till och med stänga av filmen på grund av en överdos gubbighet och ännu en historia på temat ung vacker flicka, kanske med lite dåliga nerver och/eller lätt på glid, frälser sturig och neurotisk farbror som glömt bort vad Livet är och hur man lever det. Stön.

Men! Två stycken vill jag rekommendera, trots att åtminstone den ena av dem ingalunda går fri från dessa teman. Finessen är väl just i utförandet och själva perspektivet. Hannah and her Sisters är från 1986 och är ett familjedrama kring tre systrar som befinner sig på olika platser i livet, som sliter med kärleken, med yrkeslivet, med familjerelationer och varandra. Vasst, varmt, aldrig sentimentalt. Många utmärkta skådespelare.

Husbands and Wives kom 1992 och är en ganska sjaskig historia kring två par i övre medelåldern, vänner sedan länge, och vad som händer när det ena paret bestämmer sig för att i all vänskaplighet separera efter ett långt förhållande och barn tillsammans. Fantastiskt skådespel, långa intellektuella replikskiften, handkamera och fejkat dokumentära inslag där de olika personerna intervjuas och får ge sina oemotsagda synpunkter på det som händer. Fruktansvärt rolig, mycket svart. Mia Farrow och Woody Allen som spelar det ena paret i filmen genomgick under denna tid en smutsig skilsmässa och det är förstås omöjligt att inte läsa in deras privata relation som en mörk underström i filmen.

I övrigt är allt som utspelar sig i rymden jättebra!

Dag 17. Den bästa osten är ju som vi alla vet…

... Saint Agur. Om vi ska tala om blåmögelostar och det ska vi göra. En riktig gomkliande Stilton är inte heller fel. Och hårdostar gillar jag nästan alla utom Grevétyp. Det är något med de där svettiga hålen. Kittostar som taleggio och tomme är också goda när jag är på det humöret. Getost är fruktansvärt gott, både vit och röd, hård och mjuk.

Lustigt. När jag var barn var jag paniskt rädd för all ost utom just röd mesost, som vi sa, och den fullkomligt meningslösa hårdosten som vi köpte i femkilosbitar på våra shoppingturer till Norge, jo, för det här tilldrog sig på den tiden som det var värt resan att åka femton mil och mer för att handla mjöl, socker, margarin och ost i vårt västra grannland. Var det en riktigt bra dag och föräldrarna var på gott humör kunde det dessutom vankas en flaska champagnebrus - en exotisk läskupplevelse för en syskonskara som annars brukade få dela på en julmust, Champis eller Trocadero när det skulle vara riktigt festligt.

Dag 16. Kolla! Här är en bild från mitt sovrum.

Vi har ett riktigt sjyst sovrum här på lägenhetshotellet. Det är stort med eget badrum med både dusch och badkar. Ingen lyx direkt, men bekvämt nog. Det kommer jag nog att sakna när jag är tillbaka i Sverige igen. Där klämmer vi nämligen in oss i ett av de två små sovrum som så tydligt är tänkta för de två standardbarnen. Det är knappt man kommer runt sängen vid fotänden, särskilt inte för att dammsuga, och badrummet ligger i andra änden av lägenheten. Okej, det rör sig om kanske sju meter.

The master bedroom. Mina bokhögar till vänster i bild.

Dag 15: En grej som gör mig vansinnig i vardagen

Jag är tyvärr en människa som lätt hetsar upp mig. Jag har inte särskilt mycket vardagstålamod. Vattenautomaten som vi har här i Kina har inget särskilt tryck i sig - jag småhoppar otåligt medan jag väntar på att tre deciliter vatten ska rinna ned i måttet så att jag kan koka havregrynsgröt. Jag ställer en fråga eller riktar en uppmaning och förväntar mig svar innan jag själv dragit efter andan efter den sista stavelsen. En lång kö till en postlucka får mig att vända på klacken. För att inte tala om alla vinflaskor jag inte köpt eftersom det varit så många före mig på Systemet.

Vad som gör mig uppriktigt vansinnig i min nuvarande vardag är KINESISKT INTERNET. En riktig no-brainer, dessutom välkänd på förhand. Men vad hjälper det. Kapaciteten är näst sämst i världen bland länder man mätt, detta oräknat censuren som förstås är helt bisarr och föga verkningsfull eftersom alla kineser som bryr sig om omvärlden och det egna samhället (många!) vet precis hur de ska göra för att kringgå The Great Firewall. När det händer saker som orsakar nyhetsrubriker och som potentiellt kan skapa oro, till exempel bilbomben på Tiananmen Square för några månader sedan då några uigurer från Xinjiangprovinsen sprängde sig själva och några turister i luften, då märks det direkt. Sirapströgt, avbrott. Den brittiska tidningen The Guardian blockerades för någon vecka sedan och ingen vet riktigt varför. Ofta följer sådant på att tidningarna eller sajterna undersökt till exempel korruption och maktmissbruk i det kinesiska ledarskiktet - något som kineserna helst vill göra själva och sedan styra nyheterna för maximal effekt, det vill säga politiskt statuera exempel på ett ofta våldsamt eller förödmjukande sätt. Att arbeta i riktning mot ett verkligt rättssamhälle är de inte ett dugg intresserade av.

Mot bakgrund av det verkliga problemet, att kommunistpartiet mörkar verkligheten för sin egen befolkning och bestämmer rättsliga utslag på förhand, är förstås min irritation över att inte nå Facebook och bloggar utan VPN-anslutning ett i-landsproblem. Likväl vansinnesframkallande.

Dag 14. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att byta liv med någon i en tv-serie…

... så skulle jag vilja vara Dagmar Friman i Fröken Frimans krig som jag just sett på SVT Play. Ingalunda något bekymmersfritt liv, men ett stridbart och engagerat. Jag avundas drivna människor, särskilt när drivkraften är för en god sak. Förstås. Själv vill jag lägga mig på soffan med en bok mest hela tiden.

Dag 13: Kolla! Här är en bok som jag tycker är ful...

På St Paulsgatans krön ligger en liten diversebutik som heter Pretty Jo's. Lite gammalt, lite nytt, lite lånat, lite bytt, får man nästan lust att utbrista. Det är en ganska tilltalande blandning av krafs och för dyra barnkläder, designermöbler, en gammal Stig Lindbergservis, ett vägghängt telefonbord i teak. Sånt. Och så en del accessoarer, till exempel från Miss Sixty. "En graffittiplånbok! Åh! Fräsig!" Något sånt tänkte jag väl när jag såg den, köpte den och tog hem till H. Som rynkade på näsan i avsmak. Något så ovärdigt och tillkämpat hippt hade hon aldrig sett, tioåringen.

Och jag som är min mors dotter och ogärna kastar något eller erkänner ett dåligt köp har använt den sedan dess. Ful som den är.

Bister min i mindre smickrande perspektiv. Miss Sixty indeed.

Dag 12: Hepp! Dagens tv-tips.

På Facebook fick jag en uppmaning att skriva om åtta saker som folk möjligen inte kände till om mig. En av dessa saker var att jag knappt sett en enda skräckfilm i hela mitt liv. Det är inte det att jag inte tycker att jag får valuta för pengarna - jag får alldeles för mycket av det goda. Filmen skrämmer mig nämligen inte bara medan den pågår, utan jag mår dåligt i veckor efteråt. På nätterna återupplever jag storyn och uppfinner egna kusligheter. Döingar som kommer tillbaka och djävulen är värst.

Så ironiskt då att den första tv-serie jag kommer att tänka på som jag verkligen vill rekommendera är franska Les revenants - Gengångare på svenska. Okej, döingarna är inte läskiga (till att börja med), det hela sker ganska odramatiskt och oförklarligt, men självklart är det något lurt, annars skulle det knappast hända. Den lilla staden där det hela sker bär på hemligheter, dunkelt förknippade med den dammolycka som inträffade för femtio år sedan och som då dränkte samhället med många dödsoffer som följd.

Jag ska inte avslöja mer än så. Historien är vackert berättad, skådespelarna lysande, obehaget krypande, de långa trygga passagerna många. Gastkramande, trollbindande. Det ska komma en fortsättning, men jag har dubbla känslor. Jag vill åter till den lilla staden och den speciella stämning som vilar över den. Men den hisnande känslan finns ju aldrig i en uppföljare eller en fortsättning.

Kusligt, vackert, hjärtskärande.