När man (jag) har en man som reser i jobbet, om så bara nån dag i veckan, blir man (jag) kvar på hemmaplan med Bestyren.
När maken kommer hem är jag sugen på att hitta på något. Men maken vill, förståeligt nog, vara hemma med sin offspring. Och går jag ut själv är det jag som får dåligt samvete som inte Prioriterar Familjen.
Ekvationen har även ett led bestående av mitt kvällsjobb som håller mig borta ganska många aftnar.
Livet, livet.
En rävsax.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Ja nog är det så allt. Hela tiden en avvägning.
Jobbar du hemma? Nu när jag jobbar i skolan har jag ingen lust alls att göra nåt, men för ett par år sen var jag tjl i två år och kände precis som du, att jag vill GÖRA NÅT i helgen. Medan maken bara ville vila.
Bloggblad: Nej, jag jobbar egentligen inte hemma längre, bara med frilansuppdrag. Men jag har nog hundra års uppdämt behov:-) Vi har inte haft någon så kallad avlastning under våra år med familj; vi bor långt från släkten. Och gillar att umgås hela familjen på den fritid som blir över.
Men nu är alla barn stora och jag lider av brist på både kul och kultur. Får jag för mig mellan varven. (Maken håller inte med.)
Tur vi hade då, som fick båda i en smäll!
Anna, det var väldigt roligt och trevligt:-)
Jag har beklagat mig över nåt liknande idag... (och rätt ofta annars också) Ingen skulle komma på idén att berömma mig för att jag plockar saker och röjer och rensar (och tar bort makens glas och muggar som han glömmer lite överallt) men när HAN gör nåt - då är det Projekt som han får beröm och lovord över i alla tonarter. Det syns ju... altaner - målning av väggar - och liknande.
Skicka en kommentar