Läste i bladet att Hotel Ukraina i Moskva, en av Stalins skrytskrapor, öppnat efter en lyxrenovering som hette duga. Ja, för 300 miljoner dollares får man förstås en del bling. Billigaste rummen kostar i dag runt 3000 kronor natten. The sky is the limit för de dyrare, i dubbel bemärkelse. Från våning 20 och upp får man vara beredd att punga ut.
2005 var vi där, jag och maken, alltså ett par år innan hela rasket stängde för extreme makeover. Vi bodde på 23:e våningen med fantastisk utsikt över ett fruset Moskva. Rummets trädetaljer var hårdlackade i mörkbrunt. Mycket var original, om än uppfräschat. Fast på ryskt vis, så "fräscht" leder kanske tanken fel. I frukostmatsalen stod uniformerad personal längs väggarna utan att dra på smilbanden vid mina blyga försök till spasiba.
Vi strosade runt i de centrala delarna i dagarna tre, och visst fanns det spår av lyx. Folktomma butiker med pälsar, väskor och smycken. Och alldeles intill en rullande kiosk där en gumma sålde frukt. Hon hade förstås fler kunder än lyxbutiken.
Jag missade DDR. Men Moskva så sent som 2005 var en resa bakåt i tiden, förstår jag nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Där har jag också bott, fast mycket tidigare. Påsk 1978. Vi satt i de djupa fönsternischerna och drack billig rysk sekt. Det var så vackert... Och en helt annan tid, en helt annan värld. Ändå hade det hänt en del sedan det första omvälvande besöket 7 år tidigare.
Minns att du nämnde det vid något tillfälle. Ja, det var på den gamla tiden riktigt det. När det bara fanns ett par sardinburkar i hyllorna på G.U.M.;-)
Skicka en kommentar