1. Kolla! Så här ser det ut utomhus i dag.

Romans lilla täppa

Det låg ett grågult täcke över staden som gav ett ganska intressant ljus innan det slutligen försvann alldeles någon gång strax efter fyra. Men då satt jag redan inne i Maria Magdalena kyrka och lyssnade på bön över själar och sjöng Härlig är jorden. Så tände jag ett ljus och gick och köpte middagsmat. Det blir oxrulader med gräddsås och potatismos.

Dag 24. En grej jag borde ta tag i.

EN grej jag borde ta tag i? Haha. Mitt liv består av ej itagtagna ting. Snart sagt hela mitt liv befinner sig i konstant flux, det vill säga flyter omkring i olika stadier av halvfärdigt och ofärdigt.

Saker jag klarar bra är att tvätta, laga mat och baka. Jag läser snabbt och jag levererar ofta precis på deadline med bra kvalitet.

Saker som kan skjutas upp i det oändliga är städning, garderobsrensning, frisörbesök, fotfilning, träning, mathandlande och klädinköp.

Jag är en hållningslös och snål pleasure seeker.

Dag 23. Hepp! Dagens musiktips.

Jag är ingen musiklyssnare. Inte nu, inte förr. Men jag gillar musik vid rätt tillfälle. Det betyder väldigt sällan så kallad skvalmusik, det vill säga musik som bakgrund till annat jag gör. Om jag inte målar väggar. Då lyssnar jag gärna på mässor. Om någon annan sätter på jazz tycker jag oftast att det är behagligt, men jag skulle aldrig komma på tanken själv. Idealet är tystnad där min inre monolog kan pågå ostörd.

Jag har ingen musiksmak. Jag gillar olika. Beatles, Stones, Håkan Hellström, Ted Gärdestad (utom hans halvsexistiska trallåtar, som Angela), The Avett Brothers, Evert Taube (igen, inte prostitutionsromantiken och gubbsjukheten), Bellman i Fred Åkerströms tolkning, konstmusik där jag får lyssna efter annat än melodi och harmoni, många klassiska verk, Jussi Björling, Buena Vista Social Club. George Brassens, Piaf, Juliette Gréco. Men inte Kent.

Ni hör. Få ihop det där, den som kan. Jag sticker ned handen i den imaginära hatten och drar ... Mumford & Sons. I Will Wait. Live i magnifika Red Rocks i Arizona. Ren eufori.

Dag 22. Kolla! Här är en favoritbok från min bokhylla.

Jag är ju inte vid min bokhylla. Och favoriter är jag så dålig, så dålig på att utnämna. Men om jag tänker på en annan bokhylla, den som står och svajar av ålder och överlastning i sovrummet i Vitemölle, då finns det en favoritbok där. Kring Sandhammaren av Frans Löfström. Han var folkskolelärare och amatörhistoriker och dog redan 1941. Boken består av berättelser och intervjuer med gammalt folk på Österlen, främst vid kusten kring just Sandhammaren - notoriskt svårseglade vatten med många skeppsbrott och tragedier. Här finns berättelser om höststormar och sandrevlar och utsiktslösa räddningsaktioner, om hjälpsamma kustbor men också om pirater som tände vilseledande fyrbåkar på stranden för att lura skeppen i kvav så att de kunde plundras. Jag läser om oskiftade marker och radbyar, ett landskap som inte längre finns, som inte funnits på länge.

Bästa sättet att läsa Frans Löfström är att vänta till en kväll när pålandsvinden får havet att brusa, när vinden är ljum och augustimörkret sveper in över byn. Då lägger jag mig i det minsta rummet och öppnar den övre dörrhalvan ut mot det vilda och tänker att det är skönt att inte vara ute på havet och inte vara säker på att få komma hem.

Dag 21. En grej som får mig att vilja vråla HIGH FIVE! i vardagen

HIGH FIVE! En bitter dag sparar jag sånt vrålande tills håglösa tonåringar kommit upp och ut ur huset. Det är ingen hög ambitionsnivå. Det senaste året och mer har det varit lite för många såna dagar.

Gud vad jag är less på den här listan. Undra på det. Men jag kan ju inte överge den nu.

Dag 20. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att spela huvudrollen i en film...

... så skulle det vara uppföljaren till In the Loop, världens eventuellt roligaste film med de mest ärelystna och osympatiska människor som tänkas kan i ett absurt makt- och mediespel. Och därför så trovärdiga och mänskliga.

Se den!

Dag 19. Kolla! Det här är ett fynd jag gjorde en gång.

Tokyo. Vad ser ni framför er? Innan jag själv var där var det en bild av ett hysteriskt kvarter med tokigt klädda ungdomar och stressade storstadsbor som jäktade fram under stora flimrande reklamskyltar. Det finns. Shibuya och Shinjuko är stadsdelar där pachinkohallarna skräller och vrålar och musiken dunkar från karaokebarer och butiker. Svårt att tänka en redig tanke, ännu svårare att komma ihåg vad ett eventuellt ärende består av.

Men Tokyo är kontrasternas stad. En smal gränd från det larmande infernot kan man plötsligt befinna sig i ett litet radhusområde där barncyklar och lösa prydnadsföremål får stå oantastade.

I ett av dessa gränsområden i Shibuya ligger Tokyu Hands, ett belamrat varuhus som är en blandning av Panduro, Clas Ohlsson och Åhléns. Och Fredells. På olika våningar och halvplan samsas toalettofflor och matelasserade pyjamasar med småskaligt möblemang och hantverksprylar, toppluvor med allehanda massageföremål för en vacker ansiktshy och -form och köksredskap med en liten brädgård för finsnickare.

Tokyu Hands är i sig ett fynd, och den här gången kom jag därifrån med denna osannolika pjäs: en mandolin i ådrad mintgrön plast.

Finstrimling är en nationalsport i Japan, nu tar jag upp kampen.