Vinterns återkomst

Fast jag vet ju att den aldrig lämnat oss. Inte förrän lagom till Valborg känner jag mig någorlunda säker.

Sådan blir man om man växer upp i södra Norrlands inland. Och det har rustat mig mot besvikelser av typen våren-som-kom-av-sig. Vanlig åkomma, den.

Men om man nöjer sig med ljuset så visst. Då kan även en årstidsbesserwisser som jag njuta av den annalkande våren. Att man långsamt kallnar ända in i märgen, att känseln i fingrarna inte duger till mycket mer än att balansera en kopp kaffe, att man kurar i sin för tunna kappa så man får nackspärr är möjligen värt det.

Fjolårslöv, leriga stigar, krasande issjok i strandkanten, bara kvistar och en ilande vind över gärdena.

Jodå.

Snart så.

Felräkning

Hä, det var bara en vanlig simpel PMS i förra inlägget.

Gamla tanten.

Paddy Day

För en vecka sedan hade jag storstilade planer på att fira Paddy Day som sig bör, det vill säga på lokal med skrål, storbilds-tv, hellre-än-bra-sång (Molly Malone, Rose of Tralee, Irish Rover) och förstås Guinness och Smithwicks (som Kilkenny heter på hemmaplan).

Men icket.

Jag har dråsat ned i en märklig sörja av oföretagsamhet, obeslutsamhet, felbeslutsamhet, oklar depp och svårigheter att möta minsta motstånd eller deadline.

Så Paddy får klara sig utan mig. För allas vår skull.

Helvete

Försökte lätta upp jobbet med ett litet quiz på Fejsan: Vilken svensk är du.

Lasse Åberg.

Terapeut eller stillsamt självmord?

Nä hörrni

Sol genom en grå himmel ger ett alldeles särskilt ljus. Så jag sticker nu.

Hej.

Känsligt

Fick nyss en reprimand av en arbetskamrat som agerade budbärare för en annan. I går kväll hade jag GLÖMT att lämna min utskrift vidare till den som färdigställer protokollet. Hon hade texten i sin dator förstås men blev uppihejsan av stress innan hon insåg det.

Slarvigt av mig, men haja konflikträdslan när man känner sig måsta hälsa dylikt med någon annan...

Seså

Nu slutar vi tjata om vår, va? Mars är en v-i-n-t-e-r-m-å-n-a-d, förstår ni.

Allt annat är bonus. Not the other way around.