LE är upprörd. Jag tycker (nästan) alltid att det är intressant att höra röster "inifrån" och ett yrke som skådespelarens både lockar många och avskräcker ännu fler. Tänk vad hemskt att stå där och riskera att komma av sig! Kanske till och med utan kläder, och vem har inte drömt sådana mardrömmar.
Men det är ett konstnärligt val, säger LE. Och det säger jag inget om. Problemet och det som skaver är att debatten faktiskt inte handlar om LE. Eller någon persons eventuella ställningstagande om nakenhet som uttryck eller inte.
Vad det handlar om är att människor, ofta unga, utsätts för påtryckningar och ovälkomna inviter på sin arbetsplats - och tiger om det eftersom de i annat fall betraktas som bigotta manshatare och definitivt inte som goda och följsamma skådespelerskor.
Men den frågan klarar folk inte av att diskutera. Och det är påfallande många män som plötsligt har ett stort intresse för kultur i allmänhet och scenkonst i synnerhet. RABIATFEMINISM! skriker de, helt ovetande om att de just med den sortens "argument" faktiskt gör en hel del nytta för själva saken.
En del är så dumma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag tycker nog det är misstänkt mycket konstnärlighet som drar just åt kvinnlig nakenhet och kvinnlig utsatthet. Och jag tycker nog att denna diskussion faktiskt handlar även om Lena Endre - handen på hjärtat, hur stor möjlighet hade hon att (om hon ville) protestera mot nakenhet i ett gäng påklädda män på scenen?
Nu finns det även skådespelare som gillar att vara nakna. Men då får de väl säga det.
Jag tänkte inte att jag skulle ge mig på att tolka LE:s tolkning av hur man kom fram till nakenscenen i Macbeth (som jag för övrigt helt har GLÖMT, se där vilken uppmärksam teaterbesökare jag är då, genusglasögon eller inte;-).
Problemet när en uppburen skådis skriver så här blir att debatten snedvrids och vips handlar om något helt annat, och de som inte har minsta lust att se några som helst strukturer får vatten på sin kvarn.
LE har rätt att tala om sitt jobb och bemöta kritik och vad som helst så klart, och hon har rätt till sin bild av vad som försiggår. Men det hindrar inte det djupt olyckliga i att somliga tycker sig få frisedel i debatten. Det är en för viktig diskussion för att hamna i "han ba - hon ba".
Jag förstår Lena Endres beskrivning av det emotionella tumultet när en uppsättning föds. No problem. Och sex är en enorm del av teater - liksom maktspel och grävande i sitt eget inre. Det man hittar där är inte alltid snyggt, rent, rätt och fint paketerat. Det är som det ska vara.
Men hon berättar ju hur hon faktiskt inte ville stå där utan kläder, hur hon kämpade emot. Hennes (om man så vill) ursäkt för att ge efter var att det var lady Macbeth som var naken, inte hon.
Var fanns då Lena Endre?
Och - och nu är jag inte snäll - varför kom förslaget från regissörens fru och inte från honom själv?
Skulle LE har följt sin instinkt och sagt nej? Hon övertalade sig själv. Varför?
Hon offrade sig för Konsten?
Eller så orkade hon inte vara motvalls.
Visst förstår jag vad du menar. Alla människor internaliserar, det är helt naturligt att göra det som social varelse. För gruppen, konsten, husfridens skull lägger man problemet OCH dess lösning hos sig själv.
Och så kan man vidga resonemanget till att gälla kvinnors deltagande och upprätthållande av hederskulturer eller vad som helst.
Fast gör man det blir man kallad för rabiatfeminist och taliban-Gudrun;-)
Som du sa, med det här utspelet har Lena Endre gjort det enormt svårt för andra unga skådespelerskor att säga nej. De ska kämpa och kommer över sin tvekan. Det finns inte på kartan att de kan känna rätt och att den där nakenhetsbegäran inte är Konst och det enda riktigt rätta uttrycket.
Skicka en kommentar