I går kväll bakade jag och H minst 35 pepparkakor. J kom insvansande och snodde deg, A såg vi inte till över huvud taget.
A har studiedag i dag. Hemma hos pepparkakorna. Och nu är de slut.
Ja, jag blev förmodligen alldeles opropotionerligt arg i luren. Hörde något om "big d..." innan mitt gormande överröstade.
Suck.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
35 var ju inte så många ändå. Jag vill minnas att vi bakade 500 när jag var i pepparkaksåldern.
Tänk om han sa i stället(varför tror jag att det är en han?):
-Ja, mamma, baka kan du i alla fall inte.
Bättre?
Nä. Om igen!!!!!
Men när 35 är de enda som finns är det litet trist. En halv rulle färdigdeg.
Jag köpte den första burken med pepparkakor idag. Något säger mig att burken kommer vara tom inom 24 timmar. :)
Ibland FÅR man överreagera - annars är man ju inte mänsklig!!
Tricket är att baka pepparkakor med för tonåringar generande former. Då får man behålla dem själv.
Men ja! HUR kunde jag glömma p*ppark*karna?? Fast minns jag rätt så var Ö-Helenas ätteläggar helt ogenerade förra året. De har nått en högre grad av utveckling förmodligen.
Alla: Jag antar att det är alla kakors öde att bli uppätna. Trots allt.
Just det, det var hos Ö-Helena man såg dem först, innan de sipprade ut och blev en del av den allmänna extelligensen. Nu måste jag genast dit och leta bilder!
Min bästis gjorde p*ppark*k*r redan på åttiotalet.
nidres säger wv. Det betyder nog nedrans pepparkakstjuv.
Nå, det kunde kanske ha varit värre om ni pillat ihop ett pepparkakshus och det blev uppätet bara sådär.
Skicka en kommentar