Fast jag vet ju att den aldrig lämnat oss. Inte förrän lagom till Valborg känner jag mig någorlunda säker.
Sådan blir man om man växer upp i södra Norrlands inland. Och det har rustat mig mot besvikelser av typen våren-som-kom-av-sig. Vanlig åkomma, den.
Men om man nöjer sig med ljuset så visst. Då kan även en årstidsbesserwisser som jag njuta av den annalkande våren. Att man långsamt kallnar ända in i märgen, att känseln i fingrarna inte duger till mycket mer än att balansera en kopp kaffe, att man kurar i sin för tunna kappa så man får nackspärr är möjligen värt det.
Fjolårslöv, leriga stigar, krasande issjok i strandkanten, bara kvistar och en ilande vind över gärdena.
Jodå.
Snart så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Helt rätt inställning. Kall som fan är den, kappan. Men fin.
Allt är mitt fel. Jag tog ut cykeln idag.
Tycker också det är rätt inställning:). Än har jag inte plockat fram cykeln för jag har blivit bekväm av atta sitta och läsa på tunnelbana. Men det lär bli:). Hoppas jag...att man slutar kura snart:).
Som gammal lulebo skulle jag inte ens blinka om det snöade första juni. Som nuvarande västkustbo gladde jag mig åt snön igår och passade på att göra en snöboll, som dock snabbt smälte.
Skicka en kommentar