Hoho

Klockan är exakt fem över fem. Kolsvart ute!

I går tyckte jag vintertid, förlåt normaltid, var en very good idea (ehuru jag var rätt så dagen-efter-kvällen-före och måste inställa mig på ett barnkalas redan klockan två på eftermiddagen, men det ska vi inte prata om nu).

I dag är jag inte längre så säker.

Jag glo-shoppar mig lite glad på Ekovaruhuset tror jag.

Kulinariska höjdare

Cecilia N förstod inte alls varför jag skulle ha chokladdoppad blodpudding i handväskan. Möjligen hoppade jag över ett eller ett par led. Så är det att vara kvicktänkt.

Det hela tilldrog sig på den tiden min Argaste Kompis pluggade i Uppsala och hängde på V-Dala bittida och sent. Rörde i grytorna, hängde på Räkrocken, drack andras överblivna/bortglömda slattar (den så kallade VRÅKEN) och betedde sig så som studenter gör.

Självklart skulle hon även vara behjälplig vid Halloweenfirandet. Spöktema, svart sidenklänning, hår från Vampyrernas natt. Och spöklika snacks.

Tänkarmössa på.

På festen gled Argaste Kompisen runt med sitt mest skräckinjagande leende och bjöd från brickan. Festförtjusta studenter fnissade och åt och mumsade och ... funderade. Gott. Lite sött. Lite kryddigt. Och log bruna kladdiga leenden.

Givetvis hov någon party pooper upp sin stämma likt det beskäftiga barnet i sagan om kejsarens nya kläder. Så var det slut på det roliga.

Men historien är odöd.

Populär

Jag har ju gnällt lite över det ringa antalet fester i mitt liv. Och utgjutit mig över hur jädrans orättvist, rent av orättfärdigt, det är att de två fester som trots allt uppenbarade sig denna blekmörka höst infaller på samma dag.

Men.

I morse hittade jag ett orange kuvert i mitt duvhål här på jobbet. Namnet var rätt, hemvisten (konstitutionsutskottet) helt fel. I kuvertet låg en inbjudan från "Vännerna på Svensk Inredning", och det handlar om en jättebaluns i kuslighetens tecken. Kul!

Men.

Jag har inga vänner på Svensk inredning. Och på KU finns ingen med mitt namn. Vad har hänt? Och vad kommer att hända om jag klär upp mig i mitt vackraste leende (ni vill inte veta!), laddar handväskan med chokladdoppad blodpudding och kvastar i väg i sällskap med "en vän"?

Fortsättning följer.

Lika som bär

Vem klär inte i blått?

Fattig en dag för sent

Jag är så oproffsig så jag inte alls hade fattat att man skulle blogga tänkvärt om fattigdom i går.

Men det gjorde jag ju ändå, på intuition förmodligen.

Andefattigdom.

Gissa

Ja, vad gör en Cruella när hårda arbetsdagar utan snus på en öde ö stundar? Förbereder sig genom att gå hem i tid, inta en näringsrik middag och lägga huvudet (eller var det fötterna?) på kudden vid halv tio?

Nej.

Först hetsar en Cruella till körsång och river av Bereden väg så att stackarn Jesus förmodligen är ännu längre bort vid det här laget.

Sedan galopperar hon till Rival, tränger sig in objuden på glammigt Mama-event, stjäl två glas champagne och en liten flaska mystisk sprit med sugrör.

Därefter drar hon med sin intet ont anande väninna på sunkhaket Half Way Inn (I mean!) och sänker två Boddington i imponerande tempo.

*sludder*

Hemma äter hon fem mackor vid diskbänken och avslutar med ett halvt kexpaket. Försöker läsa, först med det ena och sedan med det andra ögat - men inte blev boken begripligare för det.

Stackars Cruella vaknar halv två, halv fyra, kvart i fem - och sedan kan hon inte somna om på grund av alkoholinducerad hjärtklappning galore.

Förmiddagen tillbringas kontorsklädd i fosterställning på sonens säng. Reinfelt i radio. Skärseld.

Och sedan började arbetsdagen som inte är slut än.

Röra till det

Här har jag gått och slasat och hasat och försökt glädja mig åt en lång räcka lediga dagar, fast jag har betalt. Så kommer hösten igång - och vad händer? Dubbel- och trippelbokningar ända till horisonten.

I morgon inleds den allmänpolitiska debatt som ska pågå i dagarna tre (ja, som ett sagans bröllop. Jolly!). Jag jobbar kvällspass och får väl kanske kravla mig hemåt vid tolv om jag har tur. Min äldstakompis som jag nästan aldrig träffar ety hon bor kvar i blåshålet är här och vill träffa mig några kvällstimmar innan nattåget går. Pilutta. Maken reser till Göteborg. Barnen behöver kvällsvakt.

Kompisen, tänker ni. Ja. I vanliga fall. Men nu målar vi om och har en Christo i vardagsrummet och en dubbelsäng i köket. Ingen tv. Ingen soffa. Inget köksbord. Inga stolar heller faktiskt.

Och så är jag bjuden på två fester. Jättekul, för det var länge sedan sist. Gissa om det är samma kväll eller inte.

Voffor blir det på detta viset?