Som tur är för omgivningen är det inte jag som spelar på den utan 12-åringen. I ett års tid har han nött sträng, timmar om dagen. Samtidigt har han spelat piano i Kulturskolan. Plink och plonk, riktigt kul, men hjärtat har ju varit med guran. Fördomsfri och oförvägen som endast ett barn kan vara kastade han sig över allt på en gång. Guns and roses. Metallica. Beatles. Plektrum och utan, tabulaturer på nätet, youtube och gitarrskolor, barréklämmor, "nu har jag stämt om gitarren i en annan tonart, mamma, hör här".
Men inga lektioner. I maj ringde jag Kulturskolan och anmälde instrumentbyte. Sa som det var, att grabben levt med gitarren ett år men inte tagit några lektioner. Så fick vi besked, fort nog faktiskt. Plats i gitarrgrupp, välkomna på torsdag.
I det trånga lilla rummet satt sex nioåringar som aldrig tagit i en gitarr förut. Och så min unge. Och så två lärare som jag här med döper till Högsta Sovjet. För så flexibla visade de sig vara när jag ville förklara att vi nog befann oss i fel grupp och därmed inte kunde säga om torsdagar klockan 16.20 var en bra tid. Ett ögonkast från den gråsprängda kulturskjortan och jag avfärdades som Morsa Med Alltför Höga Ambitioner.
I morgon går min pojk som just nu sitter i soffan och spelar så vackert på sin nyinköpta gitarr till sin första lektion. Då ska de lära sig vad ett plektrum är. Till jul ska de kanske få spela några unisona ackord från scen. Elgitarr ligger några år fram i tiden, "för det är så mycket att hålla reda på, både strängar och rattar och spakar".
Cruella - i Sverige, i verkligheten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Heja sonen - det är så man ska lära sig :-) Men usch vilka lärartyper! Finns det inga andra kurser via studieförbund eller nåt?
Otsi: Jag raljerar en smula, för nog ska J kunna få byta grupp till en mera lämplig. Men attityden var hemsk. Jag skulle inte tro att jag var något, sonen skulle inte tro att han var något. Tänk vad lätt det hade varit att be J spela en kvart för någon av dem - då hade vi sluppit denna bisarra omväg.
Det finns andra kurser så klart - men hoppar han av nu så är vår plats i kommunala musikskolan borta. Och köerna är hur långa som helst.
Ah, så trist attityd. W har börjat med trumpet, förutom saxofon som hon spelat ett par år. Hennes lärare var mer flexibel, och dessutom har vi så lyxigt att hon får enskild undervisning.
http://www.kmh.se/Visasida_sv.php?p=Q&t=edu
Pärlbesatt, tack för länken! Mkt intressant och nu tillagd i Favoriter.
Å alla musiklärares vägnar, vill jag beklaga bemötandet, men det är inte ovanligt med överambitiösa föräldrar, tyvärr. Föräldrar som begriper bättre än musiklärarna. Med tiden blir man lite trött på sådana.Jag är övertygad om att högsta sovjet kommer att hitta en lösning för din son, om det finns organisatoriska möjligheter. Tyvärr är det ibland så,att tim- och gruppantal är fastlagt och då kan de stackars musiklärarna inte göra något åt det även om de skulle vilja. Så skjut rätt person. Men om din son är så försigkommen, så kommer det säkert att ordnas.Man får vara lite tålig i början. Mer pengar till kulturskolorna!!!!!!
Det påminner mig om när min äldsta son hade sitt betygssamtal på gymnasiet. Han spelar en massa piano hemma, har lärt sig noter och takter själv ( med viss hjälp av mig som själv spelade i musikskola i åtta år) men han har konstant vägrat musikskolan. Däremot har han nött hemma dag efter dag, timmer efter timme..ofta fem timmar om dagen. Han höll på att driva oss till vansinne. Han har tagit ut hela sonater ton för ton i sin mp3a. Turkische march kan jag till leda. Han spelar efter noter hur bra som helst nu och har ett enormt gehör. PÅ den vanliga musiken i skolan hade han spikat alla prov och varit alldels vansinnigt duktig i musik, på såväl sångprov som instumentprov. På betygssamtalet frågar hans lärare vilken kommunal musikskola han har gått i. "Ingen" svarar han. "Jamen då får du nog nöja dig med ett VG för vi delar inte ut MVG till de som inte har gått musikskola"
Jag frågasatte det där, men "de hade sina regler". Sonen brydde sig inte nämvärt. "Jag vet vad jag kan" Dessutom hade han alldeles tillräckligt bra betyg i alla övriga ämnen för att kunna öka allt han ville. Men ändå..det retar mig att Högsta Sovjets flexibilitet slår igenom på många ställen. Och kanske retar det mig ännu mer där det handlar om något så viktigt, vackert, kreativt och mångtydigt som musik. Nåja, nu håller han på att nöta ut pianot med all filmmusik från Lord of the rings och Pirates of the C. Han har inte tappat musiklusten och det är väl det viktigaste.
Decibella: Jag veeeeet hur irriterande det kan vara med orealistiska curlingföräldrar! Men jag känner ju mig själv och jag känner J - vilket gråskjortan inte gör, än. Nåja, när känslorna hade lagt sig Såg Han Ljuset och flyttade J till en annan grupp. Fridens och fröjdens således.
Och jag fick sänkt betyg i musik i studentexamen. Då var jag inte så glad. Vi hade en musiklärare som varit på torken och när han kom tillbaka visste han inte vad som hade hänt medan han var borta, så det blev fel. Gick ej att överklaga...
Se till att 12-åringen lär dej också. Aldrig för sent och roligt.
Jag började spela fiol när jag var fyra år. När jag var nio skulle hela klassen börja spela instrument (eller de som ville, minns inte), och jag blev placerad i nybörjargruppen. Ibland fick vi spela ihop med nybörjarblockflöjtisterna. Ah, vilken ljuvlig klang! Fiolfröken var en arg tant som körde ut mig en gång för att jag inte hade nån trasa att torka av fiolen med. Jag utvecklades inte direkt åt rätt håll under denna period...
Skicka en kommentar