måndag 15 juli 2013

#blogg23

Vi har biljetter! Eller, det har vi strängt taget inte. Biljett är omodärnt. Vi visar våra pass med ny, fin sida med kinesiska tecken på, och så får vi åka med. Tjugotre dagar är det kvar tills planet lyfter mot Beijing och Guangzhou, och först nu börjar det kännas en liten smula verkligt.

Men ännu är det mesta sig likt. Likt vårt sommarliv sedan tjugo år tillbaka. Jag och delar av barnaskaran är fortfarande i Skåne, vårt kära, underbara sommarparadis som resten av året knappt känns verkligt, det heller. Jag har aldrig sett vårt hus i vinterskrud. Jo, på bild. Men är ju inte samma sak. Därför är det här ett magiskt sommarland, något som uppstår och finns för oss när vi är redo efter en lång vinter och en hektisk vår och försommar.

Vi har tillbringat tjugo somrar här nu, i snitt fem veckor varje gång, skulle jag tro. Det blir nästan två år av hedblomster, sandnejlikor, iskalla bad, fina simturer i silverblått lent hav, roliga lekar i vilda vågor, fotbollsmatcher, oändliga lässtunder när mörkret faller plötsligt och lent som det gör här i söder, ständiga brödbak och måltider för ofta tolv och ibland ännu fler personer, lätt kaosartade utfärder med lunchkorg och flädersaft och kardemummakaka, bokskogsraviner och Kiviks marknad.

Kiviks marknad. Nu är den i gång. Det innebär pustar av countrymusik eller dansband som bärs nedför backarna på vinden, till mitt sovrum. Ibland hör jag brottsstycken av efterlysningar med en skånsk diktion som endast hörs ur högtalare. Och så lite tivoliskrik.

En sen kväll, nästan natt, för ett par år sedan gick jag och J upp på fältet i fullmånens sken. Det var surrealistiskt. Knallarna hade packat ihop, och det var så mörkt att det inte gick att se något om man tittade rakt på. Men på nöjesfältet var det fortfarande en viss energi, nu koncentrerad till ett hav av skum som sprutade ut ur något slags maskin, vid foten av Booster, den mest gastkramande åkattraktionen - en gigantisk vertikal arm med fästpunkt mitt på och korgar för fyra personer i ändarna. Sedan sätter man fart på hela härligheten och korgarna ritar en vid cirkel kring sin axel. De som inte kastade sig omkring i skummet stod i en oordnad kö till sista åket, och J ställde sig där medan jag väntade.

Med min lättrörliga inbillning blir jag helt paralyserad vid blotta tanken på att stå vid foten av en dödsmaskin och se min pojke stiga på. Men i verkligheten går det förstås nästan alltid bra, och det gjorde det nu också. J slungades runt i ett par minuter, kom ned och sedan gick vi hem och la oss.

Tjugotre dagar är det kvar tills vi stiger på planet. Tjugotre dagar ska jag skriva. Och när jag är på plats ska jag skriva mera.

5 kommentarer:

Elisabet. sa...

Och jag ska läsa varenda rad, för när du väl skriver, så är det bara så helt underbart!

/ingrid sa...

23 dar *räkna räkna* åker ni alltså 23 augusti? Hjeeeelp vad tomt det kommer att bli utan dig här i Stockholm! Tomt redan nu, när komer du tillbaks från Skåneland? Vill prata och promenera!

cruella sa...

Ingrid, vilken kalender använder du? Den 6 augusti åker vi! Men jag är hemma redan till helgen:)

/ingrid sa...

Jamen hur räknade jag ... Måste tappat koncepterna helt vid blotta tanken på din avresa. Jag är hemma i helgen. Ses! Eller ?, du kanske har lite att stå i.

cruella sa...

Gärna ses!