onsdag 17 juli 2013

Baby, you can drive my car

Vi har ingen bil. Vi har haft - en gammal Volvo kombi med bakåtvänt extrasäte för extrabarn. Och så ägde jag en gång en postlådegul Volvo 343 med remdrift som min pappa fyndade av en gammal tant i Sollefteå. Det var när jag bodde på Irland och väntade mitt första barn. Jag var hemma för att fira jul och för att köra hem bilen till Dublin, från Brunflo via Stockholm, Göteborg, Harwich och Holyhead i Wales. Det skulle gå fantastiskt bra, ansåg jag, för jag var väldigt motiverad att ha en bil där borta. Sommardäck förstås, trots att det var januari, för på Irland kunde jag ju inte ha dubbdäck.

Det var ett rejält vinterföre de första tjugo milen, och vad mina stackars föräldrar egentligen tänkte när jag nygravid och kaxig gav mig ut i en liten plåtlåda utan dubbdäck vågar jag inte ens tänka på. Men även sådant går ju för det mesta bra, och jag kom fram till Stockholm utan missöden och parkerade vid en skola nära min brors lägenhet där jag skulle övernatta. Där kunde turen ha tagit tvärt slut, för nästa morgon stod bildörren öppen. Tyvärr, för tjyven alltså, hade jag bara lite gamla kassetter i handskfacket, och alla banden var kvar. Min musiksmak var tydligen för dålig. Tur för mig, för där hade jag en massa irländsk folkmusik, rock och det som väl skulle kallas indie lite senare. Det hade blivit en tråkigare resa utan.

I Göteborg plockade jag upp en kollega som också hade varit hemma och firat jul. Färjan till England tog ett dygn och var händelselös. Nio på kvällen var vi framme i Harwich, och sedan hade vi sex sju timmar på oss att köra tvärsöver landet till Holyhead i Wales där det gick en bilfärja till Dublin klockan tre och klockan fyra på natten. Det blev en ganska påfrestande färd. Karta hade vi, men den var svårläst i det gula natriumljuset. Resan gick ömsom på motorväg, ömsom på småvägar genom byar. Överallt, även i den minsta by, fanns åtminstone en rondell.

När vi närmade oss Wales tog vi oss en extra titt på kartan och hittade en väg som verkade mycket smartare än den vi först tänkt ta. Men vi glömde läsa höjdkurvorna. Den smarta vägen visade sig gå över Snowdonia, och snart började det falla snöblandat regn. Även i öriket kan det vara ordentligt kallt och mörkt i januari månad.

Vi var ganska möra när vi kom fram vid halvfyratiden på morgonen. Då hade det blåst upp och Irländska sjön är ökänd för besvärliga förhållanden. Jag hade inte en tanke på att det kunde vara farligt eller ens läskigt, för Estonia hade ännu inte gått till botten. Och det går naturligtvis inte att jämföra heller. Klart är att det klang och tjöt och small i skrovet när båten kämpade sig framåt, uppåt och nedåt genom vågorna. Ganska många var ordentligt sjösjuka, och en del såg livrädda ut. Trots min berömda inbillningsförmåga är jag och var redan då ganska obekymrad om mitt eget väl och ve, och jag fördrev därför tiden med att läsa och äta turkisk peppar. Åtta på morgonen var vi framme. Ganska precis tre dygn tog resan, och jag har lite svårt att förstå att det faktiskt var jag som regisserade detta äventyr.

Nu har jag som sagt var ingen bil. När vi åker på semester brukar vi hyra, men när det är bara jag och barnen som är här i Skåne en kortare tid förlitar jag mig på svärföräldrarna och svågern. De lånar generöst ut sina bilar, så det är oftast inga problem.

I dag skulle jag hämta en kompis till H i Brösarp som ligger sex sju kilometer härifrån. I mötande körfält var det krypande köer eftersom marknaden fortfarande pågår. Skönt att åka åt andra hållet, tänkte jag. Det var innan jag hamnade bakom en Epatraktor. Historiska vibbar, minst sagt; jag kommer ju från Brunflo. Svårt irriterad la jag mig alldeles i baken på Hillbilly Boy. "Fuck off, your fucking fuck" stod det på varningstriangeln. Jag tutade ilsket i skydd av den lilla gröna pensionärsbilen, men det hade jag förstås inget för utan fick vackert köra i 30 hela vägen.

När vi kommer hem från Kina blir det nog bil ett tag igen. En ny generation bilförare ska fostras, utan omväg via Epatraktor.

3 kommentarer:

Anneli sa...

Åååå så fint du (be)skriver. Sådana där somrar kan en entreprenörssambo i Jämtland bara drömma om - mindre genomtänkta bilresor i ungdomen känner jag desto bättre igen mig i.

Kommer att kasta mig över alla dina 23 bloggposter - för njutningens skull. Så spännade med resan sedan.....

/ingrid sa...

Vilken vådlig bilfärd i dagarna tre. Och nygravid dessutom; att passa in mat- och sovklockan under de omständigheterna ...

Cecilia N sa...

Turkisk peppar ...
Var du också galen i salmiak som gravid?