torsdag 19 januari 2012

När allt är för sent

En bloggvän finns inte mer. Bäst man lever skall man dö. Det tror vi gärna inte, men så kommer den där stroken som kanske legat och lurat ett helt liv. Eller en hjärtinfarkt eller en buss som inte hinner stanna. Och på ett par ögonblick är det slut. Det vill jag i alla fall tro.

Nu blir det tyst och tomt i ett hörn av det väldiga internettet. Även i verkliga livet tystnar en frän och rolig bekantskap. Aldrig något smicker men en klar blick, vassa skämt och stundtals rejält obekväma ifrågasättanden. Väldigt stimulerande och väldigt lärorikt för mig som kom till jordelivet 15 år senare. Alla lever vi med vårt, men tack vare andra kan vi få inblick i andra verkligheter och tidevarv som ger lite mer kött på benen åt sådant vi tänker och förutsätter. Eller inte har tänkt på alls.

Vi skulle ha druckit mer öl, diskuterat politik och aktualiteter och jämställdhet och fåfängor. Ondgjort oss. Men det blev för sent. Fånga dagen är en klyscha, men om dagen i dag vet vi åtminstone att vi har den.

14 kommentarer:

Bloggblad sa...

Så tråkigt! Det är väl ingen gemensam bloggarvän som jag inte vet om?

I ett av mina sammanhang i livet dog en man hastigt och oväntat av massiv hjärtinfarkt för en dryg vecka sen. Även om han inte stod mig nära privat, så blir det en chock för alla i närheten när någon mitt i en lysande karriär bara slocknar på tok för ung.

Bäst att jag kilar över gatan till jobbet nu... har käkat lunch och hann slumra till en stund innan plikten väckte mig.

cruella sa...

Det blir verkligen en chock. En tomhet nästan utan andra känslor till att börja med. Döden är så ogripbar.

Fru Decibel sa...

Jävla död, vill man säga. Men törs inte, för han kanske hör och straffas.

Miss Gillette sa...

Beklagar förlusten.

Evis sa...

Så sent som i somras, efter att min far dött, sa vi att i vår ska vi dra till Irland när vi hittar en riktigt billig resa - vi var ju inte så bundna vid våra arbetsplatser någon av oss. Vi pratade om det i minst femton år, men med barn och allt annat så blev det aldrig av Och jag sa att "nu får det bli av, för man vet aldrig vad som händer!" .
Nä, man vet ju inte det och nu är någon som varit en del av mitt liv i tjugo år och en av mina bästa vänner bara borta. Sådär mitt i steget som Frk Tjatlund skrev.

cruella sa...

Det gör mig väldigt ont om dig och alla nära, Evis.

För några år sedan dog min moster. Hon var sjuk i omgångar, men på något jäkla sätt var det bara jag som liksom insåg att det här kommer inte att gå bra. Vi körde längs Vättern på väg norrut när jag liksom bara stelnade till och tog in det väldiga. Som tur var fick vi en fin vecka med släktumgänge och vackert väder medan hon fortfarande orkade. Just detta, att ha fattat och kunnat göra och säga hjälpte förunderligt. Jag saknar henne, men det känns gott ändå på något vis.

frktjatlund sa...

Ja, det är inte klokt att det kan gå så fort. Och så oväntat.

Jo, Bloggblad det är det dessvärre. Det är Annaa Mattsson som tystnat.

Monica sa...

Men åh, det riktigt grep tag i mig, tänker närmast på julen med barnen och deras vänner, allt hon berättade med både humor och rakt på sak. För ung att gå bort, det är bara så. Men, som ingen tycker om att tänka på, det enda vi vet är det andetag vi tog sist...

TrickyTricky sa...

Fint skrivet Helena. Jag kände bara Anna genom bloggen men hon var en av kanske 5-6 bloggar som jag fortfarande följde trots att jag numera knappt är aktiv alls längre. Hennes kärvhet och barska tonfall var så skönt att komma tillbaka till i en värld där det blivit lite för mycket peppande och pushande och glada tillrop. Vi tyckte ofta olika men kunde alltid diskutera och jag kände alltid respekt för hennes hållning. Sorgligt.

Elisabet. sa...

Nu vet jag ju inte hur gammal hon blev, men fy, vad jag tycker att man upptäcker att människor i ens egen ålder faller ifrån!

Man ser det tydligt i dödsannonserna och jag tänker alltid att man bara har ren och skär tur som klarar sig.

Arma människa.
Så lite man vet.

Ullah sa...

Fint skrivet, Cruella.

Rutan sa...

Det känns meningslöst att blogga nu. Fast jag kommer att komma igång igen, det tror jag. Men utan den matchning, det kritiska granskandet, humorn och skärpan i kommentarerna från Annaa blir det tomt. Jag inser nu hur mycket hennes bloggvänskap egentligen har betytt under åren.

Det är ingen blogg som gett mig så mycket under åren som hennes (och jag läser en hel del). Man har funnit rent privata saker liksom stora samhällsfrågor och hela tiden med ett djupt engagemang och ärlighet. Finns det fler som hon? Jag tvivlar på det. Hon var både 60 och 25 år samtidigt och visade med sin erfarenhet att det kan man visst vara.

Inget hade man kunnat göra och inget kan man förändra. Bara tänka på barnen som har en förfärlig tid framför sig nu och hoppas på att de får mycket stöd.

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Visst är det sorgligt när en vän försvinner. Och varje gång får man en påminnelse om hur viktigt det är att leva medan vi lever och att vårda vänskap,

Anneli sa...

Sänder en värmande tanke och kram...