torsdag 14 juli 2011

När man inte skriver

Då är det nästan bara jag som vet att jag är på Österlen och åker till Wanås och skriver önskningar i Yokos träd och springer på heden och badar i havet i månsken och dricker Irish coffee med gammalt råsocker som smakar rent förunderligt som av fikon och lakrits.

Få vet att jag går på loppis och fyndar italienska lackpumps för en femtiolapp och att jag hittade en Marimekkoklänning i Malmö till 80 procents rabatt. Och tappade mobilen i samma veva fast fick tillbaka den, men det visste jag ju inte, där och då, när jag just simmat en lång tur i Västra hamnen.

Några vet att Göteborgs kammarkör sjungit för mig och andra lyckliga inte bara en utan två gånger och att jag hade nöjet att träffa Fru Decibel och hälsa på dirigenten Gunnar E som jag från och med nu och ända tillbaka till 1963 beundrar något sanslöst.

Och inte behöver man egentligen tala om att man besökt goda vänner och spelat många partier Yatzy med en lillgammal åttaåring och knipit hans tvååriga lillebror i kinderna av pur tantlycka över att någon kan vara så inibänken gullig och helt smart vid så unga år.

Årets första kantareller är det svårt att hålla tyst om, plockade i en storm och ett regn som fick havet att brusa vilt och brungrått, men i bokskogen var det bara blött och grönt och jag sjönk djupt i lövmattan med mina lånade gummistövlar med två par raggsockar i, för man ska vara varm och torr om fötterna.

Men inget behöver man egentligen berätta, för det har hänt ändå.

8 kommentarer:

Johanna Stålros sa...

De första kantarellerna smakar ju gudomligt!!! Kram Johanna

pärlbesatt sa...

Det må ha hänt ändå, men det är roligt för oss att läsa, som inte visste. Även om jag visste att det hände saker. :)

Annaa M sa...

Du har sa ratt, och inte behover man beratta om grona kullar utanfor regnvatt fonster och om arets fortsa bjornbar heller. Egentligen.

Ullah sa...

Men det är ju kul om det berättas.

Miss Gillette sa...

Denna bloggpost inger besinning och förtröstan i oss som bubblar över av allt vårt sedda gjorda upplevda och tänkta. Tack.

Anna sa...

Man behöver ju inte läsa heller. Men då missar man ju allt det roliga.

Kajsa sa...

Låter fantastiskt.

Fru Decibel sa...

Men det kommer en dag ...kanske ...när man inte minns allt det där roliga man har gjort. Då är det bra att ha berättat. Jag ska be att få min blogg utskriven när jag hamnar på äldreboendet, och så ska jag läsa varje dag om vad jag höll på med i början på seklet och för all del i förra seklet också.
Jag vill ju inte glömma att Cruella kom TVÅ gånger och lyssnade på oss sommaren 2011.