tisdag 15 mars 2011

Saker som händer

Täppas sa just något roligt: "Den där experten som fick kärnkraft att låta som kravodlad müsli." Gnägg.

Annars är det ju inte så roligt, det där med havererade kärnkraftverk och våldsamma naturkrafter som sveper bort livet för folk. Men jag har så svårt med inlevelseförmågan när det inträffas katastrofer av den magnituden. Läser och tittar och informerar mig - men känner ingenting. Lätt att tro att man är självcentrerad och kall som en fisk då, särskilt som bloggvärlden fylls av ilska och sorg och personligt kända redogörelser fast dessa människor liksom jag sitter på stabil mark i en annan världsdel.

Jag vet inte vad jag vill säga med det. Inte att alla andra är överspända hycklare i alla fall. Men jag tänker att deras sätt att reagera liksom automatiskt är det självklart rätta. Att sitta utan minsta antydan till förhöjd puls eller inre tvång att ha tv:n på för att inte missa det senaste känns helt enkelt lite misstänkt. Kallhamrat.

5 kommentarer:

Annaa M sa...

Då är vi två. Har funderat över det där ibland. Om det verkligen är äkta sorg de känner, alla de som skriver i sina bloggar och på facebook hur djupt de sörjer med Japans folk och sånt. Egentligen tror jag det är många fler som är precis som vi men det politiskt korrektas makt är stark.

Miss Gillette sa...

Nejnej. Hur välutvecklad människans empati än är, är hon mest betjänt av att i första hand hjälpa dem som står henne själv närmast -- helt sonika därför att de i sin tur är de som har störst möjlighet att hjälpa tillbaka.

Man kan naturligtvis känna empati på ett mer intellektuellt plan, och i vår globala värld vet vi också att tjänster och gentjänster kan göras även utanför den egna grottan. Men ryggmärgskänslan, den att mänskor man inte känner egentligen inte berör en personligen, är inte sjuk eller felaktig. Se bara på hur man lär sina barn empati: genom att dra paralleller mellan sånt man läser om och sånt som barna själva har i den för dem kända världen. Så himla stor skillnad är det inte för oss lite äldre barn, tycker jag.

Ja och apropå barna: sen mina kom har jag blivit så förbannat blödig. Det har blivit nästan en tvångstanke hos mig, detta att genast se just mina barn i katastrofsituationer av olika slag. Gissa om jag genast förflyttas till katastrofområdet ifråga ... Det kan bli ganska jobbigt ibland, så numera får jag mer försöka att undvika att frossa i de eländen som är på tapeten. (Vill också tillägga att jag är förvånad över det här beteendet hos mig själv: har aldrig sett mig som den blödiga typen.) Men så länge jag inte har tänkt in dem i den där japanska kustbyn är de enskilda människoödena där högst abstrakta för mig.

Cecilia N sa...

Vi kanske har annat att fnula på och oroa oss för?
Maken är ganska klistrad vid de streamade sändningarna och går in för att veta aktuell status på kärnkraftverken.

Kanske kan jag slappna av i detta för att han "har koll"?

Samtidigt som jag är nöjd att sonen är i Skåne och inte i Japan ...

Kajsa sa...

Jag förstår vad du menar. För min del är problemet det motsatta - jag känner för mycket. Sen jag fick mitt första barn har mina barriärer mot omvärlden blivit svagare. Det känns rätt tramsigt måste jag erkänna - jag sitter som sagt säker här i Sverige. Känns liksom överspänt och fejk-empatiskt. Icke desto mindre så blir det rätt jobbigt.

Täppas, förresten. Gotta love him.

Rebecca sa...

Jag förstår vad du menar, och jag har funderat mycket över det också. Jag tror inte att det är äkta sorg, alla som så skriver. Men vad vet jag.