måndag 28 februari 2011

Palmeögonblicket

Jag var knappt 22 år då Palme mördades. För många är tonåren och åren som ung vuxen och student aktiva och laddade politiska år. Inte för mig. Knappt för någon där jag växte upp i gråsosseland. Däremot är jag ju av den årgången att Palme alltid funnits. De borgerliga åren och kärnkraftsomröstningen och hela den epoken försiggick för mig i grundskolans mellan- och högstadium. Jag kan vara förlåten bristen på engagemang där. Kanske var det annat för ungar på större ställen? Vi var verklighetens folk så till den grad att jag inte fattade att det fanns ett annat perspektiv.

I mars 1986 var jag ganska nyinflyttad till Stockholm och jobbade på sjukhus. Bodde i korridor, jobbade stundom helg. Till exempel lördagen den 1 mars. Jag hade inte lyssnat på radio, bara stigit upp i den mörka ottan, kokt ett ägg och brett en smörgås med hamburgerkött på. Bara jag var vaken i den lilla korridoren. Gick och hämtade tidningen, vecklade upp den i steget, på väg mot köket. Stort porträtt, stora svarta bokstäver. Det var overkligt, faktiskt något av en fysisk chock.

På jobbet var det en känsla av förstämning och många av gamlingarna var väldigt oroliga och ledsna. Jag kan inte minnas att jag gick till mordplatsen. Däremot var jag ute på begravningsdagen. Grått, stilla, ödesmättat. Tyst.

Vill man läsa någonting alls om Palmeutredningen och konspirationer ska man välja Leif GW Perssons Faller fritt som i en dröm.

3 kommentarer:

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Jag minns att jag gick till mordplatsen, människor i chock samlades. Allt var ofattbart. Det är det faktiskt än idag eftersom vi aldrig fått veta vad som egentligen hände. Så sorgligt.

Granne med potatisodlaren sa...

Det är en natt som jag minns varje gång som jag är här i Stockholm i slutet på februari. Overkligt tror jag att ordet är som bäst beskriver känslan.

Annaa M sa...

Jag blir inte riktig klok på det här. Jag minns också den där bilden. Men inte från den dagen! Jag måste helt enkelt ha fått en tidigare upplaga av tidningen. Jag visste ju inget förrän jag hörde på radion långt fram på förmiddagen.

Jag tillhör ju en något äldre årgång som nog stod mitt i samhällsdebatten var man än bodde. Jag tror förändringen gick snabbt där.

Minns att jag satt på O´Donoghues inför valet 1976 och grälade med två yngre svenska killar om Palme och Fälldin. Jag var 25 och de 21 och jag tyckte de var fullständiga idioter. Hur kunde några som var så unga ens tänka sig att rösta borgerligt! Själv var jag vid den tiden inte sosse om man säger så.