Still standing

I did it again

Gömde och glömde en påse GoB.

Tjoho!

Let it snow

I dag har jag gått världens längsta promenad längs vita stigar och smalskottade trottarer och pausat för kaffe för att sedan gå ut på Skånegatan och konstatera att man skulle ha haft en spark för det var perfekt före. Och sedan skutthalkade vi vidare och där det var som allra lättast och vitast sprätte jag runt lite extra bara för att det är roligt och fint.

Lena Endre och nakenheten

LE är upprörd. Jag tycker (nästan) alltid att det är intressant att höra röster "inifrån" och ett yrke som skådespelarens både lockar många och avskräcker ännu fler. Tänk vad hemskt att stå där och riskera att komma av sig! Kanske till och med utan kläder, och vem har inte drömt sådana mardrömmar.

Men det är ett konstnärligt val, säger LE. Och det säger jag inget om. Problemet och det som skaver är att debatten faktiskt inte handlar om LE. Eller någon persons eventuella ställningstagande om nakenhet som uttryck eller inte.

Vad det handlar om är att människor, ofta unga, utsätts för påtryckningar och ovälkomna inviter på sin arbetsplats - och tiger om det eftersom de i annat fall betraktas som bigotta manshatare och definitivt inte som goda och följsamma skådespelerskor.

Men den frågan klarar folk inte av att diskutera. Och det är påfallande många män som plötsligt har ett stort intresse för kultur i allmänhet och scenkonst i synnerhet. RABIATFEMINISM! skriker de, helt ovetande om att de just med den sortens "argument" faktiskt gör en hel del nytta för själva saken.

En del är så dumma.

BiB

Big is Beautiful. Bag in Box. Back in Business.

Japp! På självaste fettisdagen.

Så nu ska jag gå hem från jobbet och montera semlor, sälja en fåtölj och kolla på herrarnas skidskytte.

Box play

Det händer saker i vårt femhövdade familjeliv. Både Storson och Mellanbroder smider egna planer och kommer hem och vänder igen, stundom med kudde och dator under armen. (Eller plastpåse. Vad ääääär det med ungar och deras aversion mot praktiska ryggsäckar, vettiga skor och täckbyxor?) Filmkväll (-natt). Lan. Nattgibb.

Kvar i det ödsligt ekande hemmet, så tomt det nu kan bli på 90 kvadratmeter, finns jag, maken och lilla H. Hon är Drottning av Fjärrkontrollen så i kväll blir det Let's Dance, liksom övriga fredagar. Att brorsorna är borta bekymrar henne föga.

Jag suckar och trånar och drömmer om småbarnslivet åter. (Eller kanske inte, men...)

Maken drar den blixtsnabba och ekonomiska slutsatsen att det är dags för hämtmat.

Förruttnelse, hasta

Ja, så ser den ut, den lille griseknoen.

Men mitt ensliga läger har jag rett alldeles själv. Inte så pjåkigt.

Spik i foten

Efter ett par dagar av träningseskapader började jag känna mig bra ruggig i går eftermiddag. Och så tryckte skon på foten på ett underligt ställe, samtidigt som det kliade lite. Men den känslan hos en person med ständiga hälsprickor försvinner fort i en alltmer tilltagande frossa.

Jag bet ihop, jobbade klart och tog taxi hem. Väl hemma blev jag SÅ SJUK som man bara kan bli när sängen äntligen nalkas, och drogad med diverse piller mot det jag var övertygad om var influensa kastade jag mig omkring i orolig och svettig sömn hela natten. Foten kliade och värkte, men fortfarande var frossan liksom kung och jag tänkte inte så mycket på det.

I morse var jag något bättre i gammelkroppen, men foten skiftade fint i lilarosa. För att slippa se eländet dängde jag på några alsolspritindränkta kompresser, en plastpåse och ett par rejäla strumpor. Såja!

När jag drog av mig strumpan för att inspektera läget efter några timmar såg jag att svullnaden var på väg upp på skenbenet. Hallå! Nu drog äntligen hjärnkontoret i gång (skyller på febern). Blodpropp? Venös insufficiens (här började jag känna mig som killen i Tre män i en båt)? BLODFÖRGIFTNING! Alfred. Emil. Snödrev. Hög feber. På vippen.

Efter lite ringande hit och dit linkade jag medelst buss, svordomar och oknuten gympasko till Söderjouren - gamla Ringens vårdcentral. Bara gud, eller snarare Mammon, vet hur många entreprenörer som prövat lyckan där. Men jag kom kvickt in, mötte en skämtsam doktor som fick något lite mer intressant än småbarnshosta att leka med och gick några minuter senare därifrån med ett inringt recept väntande nere på nya Apoteket Hjärtat (även där har Mammon ett finger med).

Kåvepenin i tio dagar mot rosfeber, för visst led jag av samma åkomma som drängen Alfred, bara inte lika långt gången. Streptokocker i foten, hårt jobbande lymfa som kilar upp och ned för benet för att transportera bort de Onda.

Influensan var förstås inte alls någon influensa, utan allt kom sig av det lilla, lilla såret - som man ju inte ska förakta.

Mot frossa behandlar jag mig själv med varma bad, ingefärsté, hot port, duntofflor och vetekudde. Bara fantasierna om snar hädangång förångats är det inte så dumt att vara sjuk.

Hög på vinter

Och några ordentligt pålitliga minusgrader ska det vara, i alla fall så länge det är februari och det inte är någon riktig mening med vårvintersolen.

Just nu är det mulet, men i morse lyste solen blek bakom tunna moln på en ljusblå himmel. Prisa då vem som helst som är värd det för att jag har ett jobb som tillåter att jag tar skidorna under armen en alldeles vanlig måndag morgon och sätter fart mot Nackareservatet.

Väl där var det nästan bara jag. Klockan var ju bara nio, så hundägarna hade väl inte hunnit ut på promenad nummer två än.

Tystnad. Kritvit snö. Rimfrost i träden. Och vindlande spår över sjöarna. Det händer något i mig när ljudet av skidorna är det enda som hörs.

Lazy lady

Efter ett par veckor med hantverkare som dråsar in i ottan är det ju väldigt skönt med en morgon i mysbralla. Jag har världens bästa jobb som åtminstone nio gånger av tio tillåter detta långsamma uppvaknande. Eller, jag är väl inte alltid the best and the brightest när jag så småningom trillar ut genom dörrn, men P1, båda dagstidningarna och två tre koppar kaffe har blivit alldeles nödvändiga morgonvanor. Uppblandat med sedvanligt ryande på vimsiga skolbarn visserligen, men lugnet när de stänger dörren bakom sig. Oh yeah.

Vad de fainthearted kallar snökaoset fortsätter och jag gläds än. Rynkade pannan igår när modden var väl blötbrun för min smak, log lättat när jag gick hem senare på eftermiddagen och temperaturen tycktes ha sjunkit igen. Skidor har det inte blivit på alldeles för många dagar; jag befarar att jag nått blaséstadiet och tror att det bara är att spänna på sig närhelst.

Har i övrigt angenäma problem. Ska jag åka till Paris vecka 8? Eller ska jag åka norrut i stället och begå lite fjällvärld? Ska jag försöka ta ledigt en dag eller två vecka 9 och ansluta i Tandådalen med familjen innan jag åker parlamentsskidor i Mora dagen innan Vasaloppet?

Decisions.