Science, fiction

Ibland får jag en utomkroppskänsla, eller rättare sagt, en känsla av att zooma ut och plötsligt se vardagliga saker på mycket långt och på en gång närsynt håll.

Som i dag när jag var på Huddinge sjukhus med lillungen som har en allt snedare rygg (bort, ondska!) och måste börja om med röntgen, ortopeder som lägger pannan i djupa veck och ställer frågor och funderar igen och kommer fram till att vi väntar, vi ser, hon är ung, hon växer än (ja, men snett?).

Förra gången vi var där dog en tant som väntade på sin tur (det hade hon ingen aning om så klart) i de små smattarna längs röntgenkorridoren, där aldrig någon drar för de blå draperierna. Vi skyndade förbi den hjärt-lungräddande personalen, den liksom onödiga anhöriga som tafatt satt kvar på sin stol och såg sin mor, fru eller syster eller svägerska helt enkelt kila vidare, där och då, utan större väsen och säkert inga plågor utöver vad sjukdomstillståndet i sig medfört långt tidigare, men ändå, med helt ovidkommande personer från den verkliga världen på första parkett.

Naturligtvis tänkte jag på det i dag, och visst låg där en och annan grådaskig person med slangar här och där, utan medföljare, men utan tvekan uppförd på en lista och omhändertagen ändå. Av själva sjukhusmaskineriet.

När vi är klara går vi mot dörren och jag sneglar igen mot den tomma alkoven där tanten drog sitt sista andetag för ungefär ett år sedan och in genom avdelningsdörren kommer en person iförd en sorts uniform bestående av duschmössa och en fladdrande mörkblå rock i fiberduk. Ute i hisshallen som är gigantisk står ett tjugotal sjukhussängar och plötsligt zoomar jag ut och jag försöker gestalta min känsla för den blaserade dottern som himlar med ögonen och inte är med på noterna: Se människan. Se vår civilisation, vår kunskap, våra överstepräster i blå fiberduk och våra livgivande maskiner.

Det är science fiction.