Efter att ha drivit min 12-åring till tårar, mig själv till ett rödrandigt vansinne, matteläraren till ett snipigt svar ("jag har inte tid att gå igenom det en gång till i dag, även om hon var borta i går" fast inte citat as in direktciterat) och köksbordet till ett smuligt kaos med ett halvpajat tusenbitarspussel med motiv av Hendrick Avercamp, "Winterlandschap met schaatsers" (1608), tallriksunderlägg, halvöppnad post, trasiga kuvert och små flagor av cheddarost, varav en del tydligen hamnat i brödrosten med tanke på lukten, gick jag småmorrande och svartsynt och faktiskt även mumlande för mig själv ut på stadens gator.
Återlämning av försenade böcker (inte så illa som jag trodde, tjugo pix bara, låt oss säga att jag sett den siffran åtminstone femtiodubblad en gång - och överlevt, konstigt nog), utkvittering av ett stycke bokpaket från Adlibris (ibland hamnar de hos Lolas Spel och tobak, ibland hos företagspostkontoret på Åsögatan - man får anta att omväxling förnöjer) och så en långsam och ännu mumlande promenad mot min kammare.
Och även om jag fortfarande känner mig som svartalfen och liksom lite bottenlös och uppgiven så hjälpte promenaden så till vida att jag faktiskt tänker ge fasiken i mattetjatet (ändå ingen idé så här i elfte timmen) och föreslå trevligheter i stället. Muffinsbak och hallongrottor.
Nu ska jag gå och lyssna på statsministern.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Och jag tycker att du skriver så bra.
Nästan i klass med J.C.O.
Men åh.
Om du visste hur mycket pengar jag också betalat till bibliotek under årens lopp...
(Vem är J.C.O?)
Falling Down nästa?
(Det här med matten som man inte kan hjälpa till med är ett gissel. Hoho alla mattestudenter -- här finns en marknad!)
Lotten, jag har alltid känt mig konstigt befryndad med den skjutgalne. Han är ju faktiskt en manlig Cruella.
Mattestudenterna har redan upptäckt marknaden, enligt medierna de senaste dagarna - det är bara det att just min del av marknaden, den jag så att säga basar över ekonomiskt, är för snål... Men man ska aldrig säga aldrig.
Men kolla här! http://www.mattecentrum.se/
Även i en stad nära dig! (Gratis är det också.)
Jag hade ingen aning om Mattecentrum och tjoade nu till den tillfälligtvis hemmavarande Sextonåringen (åk 2 på IB-skola).
– Kolla! Kolla! Massa matte! Kolla! VAD HÄFTIGT!
– Men mamma. Den där sidan visade du mig redan i våras. Dessutom behöver jag inte hjälp.
Ridå.
(Ska se om jag kan tjoa bättre till de andra barnen.)
Nu har jag själv räknat ut att det måste betyda Joyce Carol Oates.
Jag är så glad så glad att Äldsta var ett mattesnille och dessutom mer pedagogiskt lagd än sin mor så jag aldrig behövde närma mig några matteböcker. Hon klarade allt själv och hjälpte lillasyster och sedan kom lillebror och klarade sig själv. Som en skänk från ovan. För jag anar hur det skulle ha varit. Som du beskriver, eller värre. Vi skulle ha varit för upprivna för att fixa hallongrottor.
Jag gillar den första meningens längd!
Jag har en tendens att gå till ytterligheter. Ofta skriver jag väldigt korta meningar. Också.
Skicka en kommentar