Om man har en matteovillig men samtidigt självöverskattande sjundeklassare som har matteprov på torsdag och har missat den sista genomgången på grund av nödvändigt sjukhusbesök, då kanske en mor med pedagogisk klumpfot ska låta bli att "hjälpa till" med en rad mattetal vid frukosten.
Å andra sidan blir jag fullständigt förtvivlad över den nya mattepedagogik som visserligen har stora poänger i det att man tillämpar mer och sätter saker och ting i sitt sammanhang. Men att sätta upp notbladet på pianot och hanka sig fram genom stycket en gång är inte tillräckligt för att kunna säga att man behärskar det. På samma sätt räcker det sannerligen inte att med stöd, uppmuntran och mycket möda utföra en matematisk metod som till exempel subtraktion med lån. Öva, öva, öva, öva. Räkna sjuttiofem tal. Spela stycket om och om igen. Det motverkar inte förståelsen; tvärtom lösgör man tankekraft till själva problemlösningen.
För övrigt är persiennsnörena ohyggligt äckliga, Riksbanken har höjt styrräntan varpå vår rörliga boränta hoppade upp en bra bit och så har jag sju försenade biblioteksböcker.
Mmmmff.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Nej .., pv brukar säga, medan han suckande rättar förstaårs-gymnasisters matteprov .., att det här med att repetera är ingen dum idé.
Det skulle fler ägna sig åt.
Vet du, även en rätt så pedagogisk mattelärare fixar inte det där med egna barn och förklara. Det liksom ingår gråt och igenslängda dörrar och vrål.
Så vi har i det avseendet gått skilda vägar, jag och barna. De får lära sig matte på nåt annat sätt.
Repetitio est mater studiorum.
Om och om och om igen.
Precis som träna en sport.
Skicka en kommentar