Sista momangen

Nu är det nära. I morgon förmiddag lyfter planet från Kastrup, förhoppningsvis med oss alla fem ombord. San Francisco är första anhalten och där stannar vi i tre fyra dagar tills vi har landat ordentligt och ätit oss mätta på skaldjur och vad man nu äter.

Här i Skåne har vi hunnit fira midsommar och bada i det inte alls så iskalla havet. Säkert minst 16 grader och för det får man vara tacksam i juni. Sillat och grillar har vi också gjort. Vinat och svinat och ölat och brölat har andra gjort, åtminstone på midsommarafton. Dagen efter var det väldigt lugnt i byn.

Nu är det packning i Charlie Chaplin-fart och sedan ska jag inte sova på hela natten utan bara ha resfeber, vad nu det ska vara bra för.

Kort hår och gröna tår **

Nu är det inte ens 16 timmar kvar tills jag låser dörren och galopperar iväg till tåget mot Skåne, midsommar, familj, vila, mer stress och så småningom - ja, redan på tisdag - färd först mot Kastrup och sedan *vrooooom* till San Francisco.

Fattar inte att dagen snart är här. Den senaste månaden har varit helt sjuk och jag tänker seriöst (som ungarna säger) att jag aldrig mer vill vara med om en maj och en juni. Hur jag ska lyckas hoppa över dem i framtiden har jag inte listat ut än.

Och kanske drog jag till nu. För det har varit ljuvligheter också. Fina dagar och kvällar i kolonin. Potatis som växer. Jordgetingar som sticks. Mamma på besök, trevliga fester med gott rosévin och många glada skratt och roliga människor. Födelsedagsfirande och dopkalas. Ljumma kvällar på balkongen. Till och med en simtur i Mälaren, fast det var redan på pingstafton.

I år var sommaren på en lördag.

Så känns det nu. Men snart ska jag lägga fuktiga, heta, brännande, kyliga, disiga, hopplösa och magiska Amerikadagar till listan som gör sommaren 2010 komplett.

** Ja, jag har alltså panikklippt håret. Igen. Höll på sluta i fullständig katastrof så klart. Lite fick jag behålla, fast för mycket på en del ställen. Och tårna är vackert sommargröna.

Man ska aldrig säga aldrig

Inte trodde jag väl att jag någonsin skulle länka till Jan Guillou.

När man äger en röd minicykel