Vissa dagar börjar med snickare, möbelflytt och tvättmaskin. På det följer stressigt skrivande, och sedan blir man högst aggressivt utskälld av en kollega för både gammal och färsk ost.
Andra dagar är liksom lugnare, och tur är väl det.
-------------------------
Iakttagelse efter utskällning i både höga och låga tonarter: frossbrytning, försvunnen hunger, flammig hals och domnade fingertoppar.
Kanske lite voodoo?
-------------------------
Nu har jag bastat och ätit och andats djupt. Två timmar av mitt liv försvann bara vips på grund av den gränslösa människans övertramp eller snarare nedtramp.
För dyrt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Uttala en svulstig förbannelse över människan. Och göm sen episoden i ett dammigt hörn.
Hon är förbannad långt åt pepparn förstås. Men vara långsur orkar jag sällan.
Men å vad tråkigt. Och vad mycket enklare det vore om man vara kunde få lite förvarning! Jag skulle hellre ta fem utskällningar på en vecka, ordentligt inplanerade i min kalender, än en oförberedd, oskyddad. Dumma galningar, vad ska man ha dem till.
Fy ja, Anna, att bli överfallen så. Men nu är vi väl kompisar igen månne. Har fått något slags ursäkt, fast inte i så many words. Det finns ofta en förklaring och i det här fallet heter den nog inte riktigt psykiskt i helform.
Låter riktigt jäkla skitjobbigt. Vill du komma förbi och debriefa? Jag och E. är de enda hemma i kväll och vin finnes. Eller te. Då kan jag samtidigt antiskåla för en författare som mejledes näpsade mig för att jag inte cc:at en medförfattare. Då vill man svara med versaler att det beror på att medisen ännu inte svarat eller reagerat på något av de mejl jag hittills skickat så jag tyckte inte att ett cc hit eller dit verkade spela roll. Men: å tjänstens vägnar får man ursäkta sitt slarv (medisen cc:ad!).
Wv idag: meness. Jag läser det av någon anledning som mes. Hm.
Skicka en kommentar