Jag ville jag vore

Till jobbet, över trottoargruset, man sladdar i alla kurvor värre än i vintras, och skorna är för hårda mot asfalten och benhinnorna lider redan. Vädret är grått men det är plusgrader och över Riddarfjärden jagar sol och skugga, sol och skugga.

Skriver några timmar på kommunfullmäktigeprotokoll. Där avhandlas bland annat vinterns synder i form av utebliven plogning av konstgräsplaner för fotboll och nejsägande till hall för isbandy (som det numera heter sedan teknologtidsfördrivet innebandy liksom ockuperat bandydomänen i hjärnan).

Bruna bönor och fläsk. Tisdagsmaten är fläsk eller fisk. Ibland är det raggmunk till fläsket.

Skriver och sneglar på klockan, skyndar mot EU-nämnd, lyssnar på statsministerns långa och på ytan rediga meningar. Det är alltid klurigt att redigera.

I gången mellan husen, i nivå med Strömmen, stannar jag till och betraktar isflaken som flyter förbi. Det är väldigt muntert med drivande isflak. Och bakom mig hojtar någon "Bonjour" och det är en bekant från UD och franskakursen i Nice för något år sedan; vi sågs i det blå ljuset just före soluppgången varje morgon och gick mycket snabbt först åt ena och sedan åt andra hållet på Promenade des Anglaises. Jag avslutade med ett dopp i det tandkrämsblå havet och varje morgon träffade jag samma farbror med sjungande accent och stor mustasch. Han tog långa Tarzansimtag i den sugande dyningen. Hans lilla tant hade vit nypressad blus och lagt hår och badade aldrig.

Min bekant har driv i steget och ska träffa ett gäng vietnameser på besök och säger i förbifarten att franskan måste piggas upp, för i höst flyttar hon med hela familjen till representationen i Bryssel.

Och jag känner en fläkt av karriär och längtan ut och kanske ett litet sting av inte precis avundsjuka för jag är inte lagd åt det, men av min egen oförmåga kanske.

Jag tänker på Nice och vilken härlig vecka det var.

Ikväll ska jag äta musslor på belgiskt vis, med majonnäs och pommes frites.

Lite Bryssel.