Och i lägenheten pågår ombyggnad, på fjärde femte veckan. Jag är i det läge där man inte längre ser att det står ett datorbord och sex kartonger i köket utan bara vantrivs i största allmänhet. Städning betyder att lägga saker i raka högar, då blir jag genast lite gladare.
I går meddelade snickaren att han råkat göra sängarna 210 långa. Djupandning. Ja, det finns sådana sängar, min bror har en eftersom han själv är två meter, men jag har ingen lust att specialbeställa madrasser för att snickaren fått hjärnsläpp. Men det fixar sig. Det blir en liten finurlighet i den ände som står mot det platsbyggda skrivbordet, en liten låda med ett lock för pennor och andra ting, ungefär som i min första skola.
I morse vabbade han förresten, snickaren, så jag fick äntligen en morgon som jag är bortskämd nog att ha vant mig vid: ensam med tidning och P1, symaskin och för all del tvättstuga. Drack kaffe och lyssnade på Ring P1 (varför kan man undra, men jag ser det som en övning i zen), sprättade bort en ful krage på en okej skjorta och sydde dit lite spetsar i stället. Gjorde en jeansblommebrosch, en så kallade corsage, ja, kanske något mindre spektakulär än bildens och gift är jag för övrigt redan, och sprang lite upp och ned i tvättstugan.
Sedan kollade jag på Vera Drake och blev både rörd och upprörd som sig bör när Mike Leigh är inblandad. I vår del av världen kan vi dra en lättnadens suck; i stora delar av världen lever kvinnor fortfarande i skräck för ovälkomna graviditeter. Klassperspektivet och dubbelmoralen gör mig illamående. Mycket se- och tänkvärd.
En kortis i kammaren blev det, debatt med finansministern angående eventuell beskattning av det ideella föreningslivet. Alla kulörer tycktes överens för ovanlighetens skull.
Regeringen Barnier kan snart fällas
14 timmar sedan
11 kommentarer:
Jag läste snabbt...en kortis i sängkammaren med finansministern....får skylla på att jag hade fel glasögon på mig.
Hehe... jag gillar ditt mål med att lyssna på Ring och gnäll...
Och Mike Leigh är en stor favorit hos mig, precis som Ken Loach.
Och för övrigt skriver du nåt så vansinnigt bra.
Fru Decibel: Min felläsningssjuka tycks ha smittat:-) Livet blir ju roligare så, med eller utan finansminister. (Tur det inte var Bosse Ringholm.)
Bloggblad: Nirvana nästa.
Elisabet: Ken Loach gillar jag stenhårt. Såg du den senaste, Looking for Eric? Underbart knasig och hemsk och hjärtevärmande. Tack och kram för fin komplimang:-)
Hantverkare kommer grymt tidigt bara för att jäklas. Tror jag. Det har hänt flera gånger att de ringt på i ottan för att ställa in något i hallen och sen inte synts till förrän efter lunch.
Och veeet du att när Sportnytt igår rapporterade om kulörernas överenskommande angående de ideella föreningarna och skatten, illustrerades inslaget inte bara med Anders Borgs hårtofs utan av MASSA bilder från min basketklubb! "Eskilstuna Basket" stod det med stohora bokstäver jättelänge så att jag nästan grät av lycka.
Våran förra hovbilreparatör vägrade gå upp hantverkartidigt. Han började åtta.
Men åtta är för tidigt att komma till oss! Ungarna har knappt hunnit gå till skolan och jag börjar ju nästan aldrig förrän efter tio elva...
Åh, Vera Drake var oerhört bra!
Värst är just de där hantverkarna som kommer just när det är som mest hektiskt på morgonen. Springer ut och in en stund och bidrar till stressen. Sen, precis när allt lugnat sig säger; ja då kommer jag tillbaka vid tre. Just när barnen också är tillbaka, typ.
Nä för resten, värst är de som inte kommer alls fast de lovat. Allt är iordningställt, man sitter färdig med vidöppna ögon och anständiga gångkläder redan vid sju. Och så kommer de inte!
Och jag trodde att snickaren passade dina sjuka barn. Min hjärna är inte riktigt i toppform den här veckan (heller).
Skicka en kommentar