I helgen har vi åkt skidor i Romme. Höljt i en meter snö, mer än på 20 år. Solen såg vi inte till mer än som en blek skiva bakom en grå gardin, men ett gråvitt snölandskap har också sin tjusning. Mjuk snö, glada barn som åker själva överallt med incheckning till lunch, medhavda mackor, choklad i termos och kaka, grillkorv och afterski hemma i stugan, goda vänner och en total mental avkoppling.
Det sista är det bästa. Jag gnäller visserligen ganska högljutt över ondsinta pjäxor och iskalla packremmar med hårda elaka spännen men ack så skönt det vore om alla problem vore av sådan art.
Nu ska jag inte vara drama queen och påstå att mitt liv i övrigt inrymmer så värst mycket stress eller ångest. Men ändå. Basbehov. Fysisk ansträngning. Det gör gott att få gå ned på den nivån ibland.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej! Klistrar in mitt svar på din kommentar hos mig:
Håller helt med. Fast det här hanldar om hur jag betedde mig för att jag trodde att det var så jag var tvugen att vara. Nu ska jag låta mig själv vara som jag känner för. inte vad jag tror är rätt, inte vad jag tror att andra förväntar sig av mig. bara vad jag känner känns rätt för mig. och för mig känns det viktigt att få bonda med magen. För Mig. Ingen annan.
Alma: Hej du - jag svarade hos dig:-)
Välkommen hit.
Skicka en kommentar