Torr och kall vår

Wivallius visa gör sig påmind. Blöt och kall vore förstås värre.

I helgen var jag i Jämtland och åkte skidor i snö mjuk som nyvispad grädde. Den föll och föll och upphörde någon timme och så föll det lite mer och blåste till ordentligt i byarna. Skönt ändå att glida fram över myrar och i små utförslöpor, fundera över fikaställe och hitta en liten snöfri kulle med trädrötter att vila på. Starkt kaffe och rågbröd med tjocka ostskivor på. Bästa matsäcken i det fria. På fredagen blev det våffelpaus vid Fröå gruva.

I stan är våren ljus och blåsig och grusig och kall. Den svarta jackan som jag älskat hela vintern får vila och fram åker den metallicblåglänsande franska dunpajen. Värme och färg, alltiett. Fingrarna är iskalla, för varje dag lämnar jag vantarna hemma. Det är som en besvärjelse.

Våren

I Frankrike är den 21 mars vårens officiella ankomstdag, och ta mig tusan om inte även det svenska vädret fattat det. I alla fall i dag.

Jag har fikat med en god vän och rullat barnvagn runt ett blåsigt Skeppsholmen och sett på vattenglittret och anfallits av kastvindar som så när tog mina nyinköpta reaböcker (Glitterscenen, Olssons pastejer, Hennes döda kropp, Mordets praktik, Den sista cigarretten och Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv till det facila priset av totalt 179 pluringar) men jag bara kastade lite trotsigt med hårtestarna, tryckte kassen mot bröstet och knallade vidare med uppknäppt jacka.

Nu hastar jag snart vidare längs Norr Mälarstrand, mot lånebarnet som ska föräras Olsson-boken, fikas och sedan tas på aikido.

Man har det man gör en ledig dag i slutet av mars. Vårens första dag.

Dagens vansinne

Ännu en skrikmorgon. Jag hade en gång en föresats som gick ut på att eftersom inte tjat, gnat, skrik och fysisk påputtning hjälpt så här långt så lär det ju inte hjälpa med mer av samma och därför skulle jag tagga ned och vara p-o-s-i-t-i-v där sådant förtjänades och i övrigt intet.

Har det hållit? Nej. Har jag skrikit? Ja.

Varannan morgon får jag mothugg och ilskna slängar i dörrar; varannan, som i morse, är det tyst och dämpat och sen kommer ett sms "Jag kom i tid" vilket är så hjärtskärande och allra mest för att han omöjligt kan ha kommit i tid, så antingen a) står det fel tid på vårt schema hemma vilket inte ändrar något i sak eller b) han räknar "i tid" efter när den sista svammelpellen, för han är inte den enda, stänger dörren bakom sig och lektionen äntligen kan börja med en redan trött alternativt svavelosande lärarperson.

Och sedan håller jag själv på att komma iväg för sent, glömmer frukosten och hamnar i EU-nämnden där det talas oändliga haranger om stabilitetspakter.

Jag måste vända skutan, och jag kommer på mig själv att tänka patetiska tankar i form av apologetiska presenter. Dit ska vi inte gå, inte än, men en löptur för att skingra tankar och endorfinknarka lite, så en god middag och kanske en film i soffan.

Livet, livet.

Saker som händer

Täppas sa just något roligt: "Den där experten som fick kärnkraft att låta som kravodlad müsli." Gnägg.

Annars är det ju inte så roligt, det där med havererade kärnkraftverk och våldsamma naturkrafter som sveper bort livet för folk. Men jag har så svårt med inlevelseförmågan när det inträffas katastrofer av den magnituden. Läser och tittar och informerar mig - men känner ingenting. Lätt att tro att man är självcentrerad och kall som en fisk då, särskilt som bloggvärlden fylls av ilska och sorg och personligt kända redogörelser fast dessa människor liksom jag sitter på stabil mark i en annan världsdel.

Jag vet inte vad jag vill säga med det. Inte att alla andra är överspända hycklare i alla fall. Men jag tänker att deras sätt att reagera liksom automatiskt är det självklart rätta. Att sitta utan minsta antydan till förhöjd puls eller inre tvång att ha tv:n på för att inte missa det senaste känns helt enkelt lite misstänkt. Kallhamrat.

Sveriges ödmjukaste

Johan Olsson har fullt förtroende för vallateamet.

Det är att vara mycket, mycket generös en dag som denna.