Och i lägenheten pågår ombyggnad, på fjärde femte veckan. Jag är i det läge där man inte längre ser att det står ett datorbord och sex kartonger i köket utan bara vantrivs i största allmänhet. Städning betyder att lägga saker i raka högar, då blir jag genast lite gladare.
I går meddelade snickaren att han råkat göra sängarna 210 långa. Djupandning. Ja, det finns sådana sängar, min bror har en eftersom han själv är två meter, men jag har ingen lust att specialbeställa madrasser för att snickaren fått hjärnsläpp. Men det fixar sig. Det blir en liten finurlighet i den ände som står mot det platsbyggda skrivbordet, en liten låda med ett lock för pennor och andra ting, ungefär som i min första skola.
I morse vabbade han förresten, snickaren, så jag fick
äntligen en morgon som jag är bortskämd nog att ha vant mig vid: ensam med tidning och P1, symaskin och för all del tvättstuga. Drack kaffe och lyssnade på Ring P1 (varför kan man undra, men jag ser det som en övning i zen), sprättade bort en ful krage på en okej skjorta och sydde dit lite spetsar i stället. Gjorde en jeansblommebrosch, en så kallade
corsage, ja, kanske något mindre spektakulär än bildens och gift är jag för övrigt redan, och sprang lite upp och ned i tvättstugan.
Sedan kollade jag på
Vera Drake och blev både rörd och upprörd som sig bör när Mike Leigh är inblandad. I vår del av världen kan vi dra en lättnadens suck; i stora delar av världen lever kvinnor fortfarande i skräck för ovälkomna graviditeter. Klassperspektivet och dubbelmoralen gör mig illamående. Mycket se- och tänkvärd.
En kortis i kammaren blev det, debatt med finansministern angående eventuell beskattning av det ideella föreningslivet. Alla kulörer tycktes överens för ovanlighetens skull.
