News flash!

Det drösar inte precis av bilder i den här så kallade bloggen, men hey, allt är tillåtet. Jag får ändra mig hur jag vill! Jag kan låta bli att skriva i månader! Jag kan skriva ett halvt inlägg, publicera det och sedan ta bort det och lämna er hängande där, förvirrade! Jag kan försvinna igen, bara för att dyka upp och lägga in en malplacerad och dessutom mer än ett år gammal vinterbild! Men när ni ser den förstår ni ju. Vackrare ungar etc. Och tänk, inte nog med dem, utan jag har en till. Utanför bild. Je suis la plus heureuse.

En ljusnande framtid?

Begrunda i detta nu att ett sex timmar gammalt barn redan har hela sin framtid utstakad för sig, inte på grund av föräldrarnas ambitioner och turen att födas i en privilegierad klass utan på grund av vårt statsskick, vår grundlag.

Jag såg första avsnittet av det omtalade Game of Thrones i går. Plötsligt känns inte de stränga familjelojaliteterna och barbariska sedvänjorna så långt borta.

What became of it all

Jag är på ett nästan komiskt moloket humör sedan... ja, sedan månader. Fast ännu lite värre efter jul. The botten will very soon be nådd. Vad som händer då återstår att se.

I en lite allvarligare ton: Vad göra? Jag vaknar om morgonen och har ingen som helst lust att stiga upp. Ligger jag kvar - ja, mitt arbete tillåter ju sånt ibland - börjar det krypa i kroppen och jag tänker trassliga tankar om allt jag borde-måste. Att jag någonsin tränat och känt mig glad och pigg känns surrealistiskt. Det var nog inte jag. Jag gömmer mig i romaner och längtar till kvällen. Då infaller nämligen en timme före läggdags då jag tror att dagen i morgon ska bli av en roligare sort. Och sedan får jag sova.

Nä, hörrni. Det går inte va?

När allt är för sent

En bloggvän finns inte mer. Bäst man lever skall man dö. Det tror vi gärna inte, men så kommer den där stroken som kanske legat och lurat ett helt liv. Eller en hjärtinfarkt eller en buss som inte hinner stanna. Och på ett par ögonblick är det slut. Det vill jag i alla fall tro.

Nu blir det tyst och tomt i ett hörn av det väldiga internettet. Även i verkliga livet tystnar en frän och rolig bekantskap. Aldrig något smicker men en klar blick, vassa skämt och stundtals rejält obekväma ifrågasättanden. Väldigt stimulerande och väldigt lärorikt för mig som kom till jordelivet 15 år senare. Alla lever vi med vårt, men tack vare andra kan vi få inblick i andra verkligheter och tidevarv som ger lite mer kött på benen åt sådant vi tänker och förutsätter. Eller inte har tänkt på alls.

Vi skulle ha druckit mer öl, diskuterat politik och aktualiteter och jämställdhet och fåfängor. Ondgjort oss. Men det blev för sent. Fånga dagen är en klyscha, men om dagen i dag vet vi åtminstone att vi har den.

Är det nu...

... man ska smyga ut i köket här på kontoret och snatta en liten mugg glögg som blivit över från mötet i eftermiddags?

Det kan vara så.

Krafttag. Kragtag.

Nu är det bråda tider. Inte på något vis känns det mindre stressigt trots att det är bara vi fem i familjen som ska fira i år, i hemmets vrå. Inga biljetter som blir för dyra, inte det där slitet mellan jaget, egen familj och ursprungsfamilj som brukar överväldiga mig redan på julaftons morgon.

Fast givetvis känns det plötsligt övermäktigt ändå. Nu är ju ansvaret mitt. Det är jag (ja, vi är två, men en av oss stressar sällan upp sig) som ska se till att allt blir trevligt och mysigt. Det hänger på mig och julgardinerna.

Alltså har jag från och med i går föresatt mig att göra Två Julsaker varje dag tills jag blir ledig mot slutet av nästa vecka. Oräknat det jag redan gjort i form av stjärnor och belysningar och en och annan hyacint.

I går kokade jag fudge, i vår familj känd som faster Bojan-kola och så gjorde jag snittkakor som skulle ha haft saffran i sig men i stället fick ingefära (den burken har fyllt år många gånger i skafferiet), kanel och kakao. Och i dag har jag beställt ett knippe julklappsböcker på Adlibris.

Egentligen skulle det räcka med städning, musik, en massa tända ljus och så god mat. Det är inte svårt; det är verkligen inte något man bara gör till jul heller.

Nu får det gärna snöa

Bistra vindar och fukt som gör asfalten förrädiskt hal är inget vinterväder att stå efter när man kan få bättre. Det behöver förstås inte bli snöyra och trafikkaos för att jag ska bli nöjd, även om det bara behövs en bil på tvären någonstans för att flödet ska bryta ihop i storstaden.

Vinterhatarna är inte riktigt nöjda ändå. För det KAN ju hitta på och komma snö. Någon gång framöver. Och då. Blir det eländigt, precis som vi visste!

Alltså, jag vet inte.