Decisions, decisions

Det virvlar. Stora beslut, små beslut. Jag uppfinner nya, små frågor som lätt kan lösas och skjuter de jobbiga besluten på framtiden. Vilken smart-tv? Vilken sorts toalock? Vilken rörmokare? Fönsterputs eller inte? Säga upp tidningen eller inte? Hur ska jag göra med deklarationen? Om det inte funkar, om om om.

Nu ska jag gå ut i solen, det är ett ganska lätt beslut trots allt.

Jobbfredag

Jag kastades rakt in i det som väl brukar kallas verkligheten, det vill säga vardagslivet med lägenhet, tomt kylskåp, jobb och ärenden. Och precis som jag plägar göra sitter jag nu och skriver fast klockan drar mot sju. Till på köpet är det fredag.

Tonåringarna kom samman alla tre igen, gnabbades hjärtligt, smulade knäckemackor mitt i natten (spåren, spåren), sov länge och har nu försvunnit på olika håll till efterlängtade kompisar. Så ska det vara, men nu vill ensamma mamman också ha sin bästa kompis tillbaka, så det så.

Sista dagen

Sista Skånemorgonen har grytt. Det känns lite extra dystert i år, men egentligen är det ingen skillnad mot andra somrar. Vi är sällan eller aldrig här annat än på sommaren, och i juli nästa år är vi ju hemma igen.

Men det är melankoliskt. Jag går uppsamlingsrundor och hittar badkläder, strumpor, handdukar, halvlästa böcker, solglasögon och smolkiga kaffekoppar i hörnen. Jag tvättar en maskin eller två, packar halvhjärtat en resväska och dricker lite mer kaffe. Kusinfamiljen har besök så det finns gott om tillfällen att sitta ned och prata en liten stund. Vi visar oss ha gemensamma bekanta förstås.

Vädret är vackert igen och marknaden är avklarad. I går var det dags för marknadsspexet som innehöll de garanterade framgångsfaktorerna män i kvinnokläder och skabrösa skämt. "Pappa och H skrattade absolut mest av alla", konstaterade yngsta kusinen, och så var det säkert. Svågern är gammal medicinspexare, och jag har ju aldrig tackat nej vare sig till fräckisar eller dratt på ändan.

På kvällen besökte vi bokcaféet igen. På programmet stod ett samtal om journalisten och reseskildraren Torgny Sommelius som dog endast 33 år gammal i en flygolycka på Trinidad i början av 60-talet. Hans bror Sören är kulturskribent på Helsingsborgs Dagblad och var inbjuden gäst hos Tomas Löfström som förestår bokcaféet och har skrivit en bok om Torgny. Det var ett samtal som rörde sig kring resandets och skrivandets väsen och gav ett fint porträtt av en rastlös och nyfiken personlighet som skrev med livet som insats i den mest bokstavliga bemärkelse.

Förutom kaffe och en och annan pocketbok till salu finns även ett litet bord med ditt och datt som man kan köpa. Jag hittade en vykortsbunt med blekta skrytmotiv från okända ryska städer. Och så ett idolkort föreställande Henry Fonda.

Baby, you can drive my car

Vi har ingen bil. Vi har haft - en gammal Volvo kombi med bakåtvänt extrasäte för extrabarn. Och så ägde jag en gång en postlådegul Volvo 343 med remdrift som min pappa fyndade av en gammal tant i Sollefteå. Det var när jag bodde på Irland och väntade mitt första barn. Jag var hemma för att fira jul och för att köra hem bilen till Dublin, från Brunflo via Stockholm, Göteborg, Harwich och Holyhead i Wales. Det skulle gå fantastiskt bra, ansåg jag, för jag var väldigt motiverad att ha en bil där borta. Sommardäck förstås, trots att det var januari, för på Irland kunde jag ju inte ha dubbdäck.

Det var ett rejält vinterföre de första tjugo milen, och vad mina stackars föräldrar egentligen tänkte när jag nygravid och kaxig gav mig ut i en liten plåtlåda utan dubbdäck vågar jag inte ens tänka på. Men även sådant går ju för det mesta bra, och jag kom fram till Stockholm utan missöden och parkerade vid en skola nära min brors lägenhet där jag skulle övernatta. Där kunde turen ha tagit tvärt slut, för nästa morgon stod bildörren öppen. Tyvärr, för tjyven alltså, hade jag bara lite gamla kassetter i handskfacket, och alla banden var kvar. Min musiksmak var tydligen för dålig. Tur för mig, för där hade jag en massa irländsk folkmusik, rock och det som väl skulle kallas indie lite senare. Det hade blivit en tråkigare resa utan.

I Göteborg plockade jag upp en kollega som också hade varit hemma och firat jul. Färjan till England tog ett dygn och var händelselös. Nio på kvällen var vi framme i Harwich, och sedan hade vi sex sju timmar på oss att köra tvärsöver landet till Holyhead i Wales där det gick en bilfärja till Dublin klockan tre och klockan fyra på natten. Det blev en ganska påfrestande färd. Karta hade vi, men den var svårläst i det gula natriumljuset. Resan gick ömsom på motorväg, ömsom på småvägar genom byar. Överallt, även i den minsta by, fanns åtminstone en rondell.

När vi närmade oss Wales tog vi oss en extra titt på kartan och hittade en väg som verkade mycket smartare än den vi först tänkt ta. Men vi glömde läsa höjdkurvorna. Den smarta vägen visade sig gå över Snowdonia, och snart började det falla snöblandat regn. Även i öriket kan det vara ordentligt kallt och mörkt i januari månad.

Vi var ganska möra när vi kom fram vid halvfyratiden på morgonen. Då hade det blåst upp och Irländska sjön är ökänd för besvärliga förhållanden. Jag hade inte en tanke på att det kunde vara farligt eller ens läskigt, för Estonia hade ännu inte gått till botten. Och det går naturligtvis inte att jämföra heller. Klart är att det klang och tjöt och small i skrovet när båten kämpade sig framåt, uppåt och nedåt genom vågorna. Ganska många var ordentligt sjösjuka, och en del såg livrädda ut. Trots min berömda inbillningsförmåga är jag och var redan då ganska obekymrad om mitt eget väl och ve, och jag fördrev därför tiden med att läsa och äta turkisk peppar. Åtta på morgonen var vi framme. Ganska precis tre dygn tog resan, och jag har lite svårt att förstå att det faktiskt var jag som regisserade detta äventyr.

Nu har jag som sagt var ingen bil. När vi åker på semester brukar vi hyra, men när det är bara jag och barnen som är här i Skåne en kortare tid förlitar jag mig på svärföräldrarna och svågern. De lånar generöst ut sina bilar, så det är oftast inga problem.

I dag skulle jag hämta en kompis till H i Brösarp som ligger sex sju kilometer härifrån. I mötande körfält var det krypande köer eftersom marknaden fortfarande pågår. Skönt att åka åt andra hållet, tänkte jag. Det var innan jag hamnade bakom en Epatraktor. Historiska vibbar, minst sagt; jag kommer ju från Brunflo. Svårt irriterad la jag mig alldeles i baken på Hillbilly Boy. "Fuck off, your fucking fuck" stod det på varningstriangeln. Jag tutade ilsket i skydd av den lilla gröna pensionärsbilen, men det hade jag förstås inget för utan fick vackert köra i 30 hela vägen.

När vi kommer hem från Kina blir det nog bil ett tag igen. En ny generation bilförare ska fostras, utan omväg via Epatraktor.

#blogg23

Vi har biljetter! Eller, det har vi strängt taget inte. Biljett är omodärnt. Vi visar våra pass med ny, fin sida med kinesiska tecken på, och så får vi åka med. Tjugotre dagar är det kvar tills planet lyfter mot Beijing och Guangzhou, och först nu börjar det kännas en liten smula verkligt.

Men ännu är det mesta sig likt. Likt vårt sommarliv sedan tjugo år tillbaka. Jag och delar av barnaskaran är fortfarande i Skåne, vårt kära, underbara sommarparadis som resten av året knappt känns verkligt, det heller. Jag har aldrig sett vårt hus i vinterskrud. Jo, på bild. Men är ju inte samma sak. Därför är det här ett magiskt sommarland, något som uppstår och finns för oss när vi är redo efter en lång vinter och en hektisk vår och försommar.

Vi har tillbringat tjugo somrar här nu, i snitt fem veckor varje gång, skulle jag tro. Det blir nästan två år av hedblomster, sandnejlikor, iskalla bad, fina simturer i silverblått lent hav, roliga lekar i vilda vågor, fotbollsmatcher, oändliga lässtunder när mörkret faller plötsligt och lent som det gör här i söder, ständiga brödbak och måltider för ofta tolv och ibland ännu fler personer, lätt kaosartade utfärder med lunchkorg och flädersaft och kardemummakaka, bokskogsraviner och Kiviks marknad.

Kiviks marknad. Nu är den i gång. Det innebär pustar av countrymusik eller dansband som bärs nedför backarna på vinden, till mitt sovrum. Ibland hör jag brottsstycken av efterlysningar med en skånsk diktion som endast hörs ur högtalare. Och så lite tivoliskrik.

En sen kväll, nästan natt, för ett par år sedan gick jag och J upp på fältet i fullmånens sken. Det var surrealistiskt. Knallarna hade packat ihop, och det var så mörkt att det inte gick att se något om man tittade rakt på. Men på nöjesfältet var det fortfarande en viss energi, nu koncentrerad till ett hav av skum som sprutade ut ur något slags maskin, vid foten av Booster, den mest gastkramande åkattraktionen - en gigantisk vertikal arm med fästpunkt mitt på och korgar för fyra personer i ändarna. Sedan sätter man fart på hela härligheten och korgarna ritar en vid cirkel kring sin axel. De som inte kastade sig omkring i skummet stod i en oordnad kö till sista åket, och J ställde sig där medan jag väntade.

Med min lättrörliga inbillning blir jag helt paralyserad vid blotta tanken på att stå vid foten av en dödsmaskin och se min pojke stiga på. Men i verkligheten går det förstås nästan alltid bra, och det gjorde det nu också. J slungades runt i ett par minuter, kom ned och sedan gick vi hem och la oss.

Tjugotre dagar är det kvar tills vi stiger på planet. Tjugotre dagar ska jag skriva. Och när jag är på plats ska jag skriva mera.

Gräsänka, gräsänder

Jag är som bekant ensam på täppan - oräknat de tre långbenta strösslarna av disk, tvätt, skor och apelsinskal - sedan tre veckor. Och några månader till ska det bli. Det går ganska bra. Jag har alltid var hygglig på att samla ihop mig när jag måste, det må gälla vad som helst. Klyschan som säger bryta ihop och gå vidare passar bra på mig. Då och då brinner det en säkring. Det kan utlösas av olika saker, men en orolig väntan följd av besvikelse och en känsla av svek och brist på kontroll är ett ganska säkert kort. Då gråter jag och snorar och tycker mycket synd om mig och tycker att allt är katastrof. Efter en stund, kortare eller längre, orkar jag inte vara så upprörd mer, och så lägger sig mitt inre stormande hav så småningom. Kav lugnt är det sällan, men dyningar och krusningar kan jag leva med.

På andra sidan jorden, inte hela varvet, men inte långt ifrån, lever min man i några månaders parentes innan vi flyttar in och ställer till det. Vill man ha en liten glimt från vardagligt kinesiskt stadsliv ur en västerlännings perspektiv så kan man läsa här. Kommentera går inte, han är inte mycket för den sociala sidan av medierna. Lite retro.

Them olden days

Isle of Wight, sextiotal.
 

Det är inte riktigt fint sätt att publicera bilder på folk utan att inhämta deras samtycke. Men i det här fallet tar jag risken, för den är så underbar. I solstolen sitter svärmor i gul klänning bredvid en för mig okänd väninna. Pojken med glassen är min man - eller är det hans bror? Bilden är tagen under någon av alla de sommarledigheter som familjen tillbringade på Isle of Wight när de var barn.

Svärmor, som fyller år i dag, föddes i Belfast just före andra världskriget och flyttade som treåring till Isle of Wight där hennes far fick arbete på varvet i Southampton, på andra sidan The Solent. Hennes mor, Granny Elizabeth, var bördig från ön. Elizabeths far kom från bryggarsläkten Hartridge , och familjehistorien säger att han fick flytta till Isle of Wight och sälja läskedryck efter att ha gjort familjens unga hemhjälp med barn.(De levde lyckliga länge, och M minns sin gammelmormor Nan mycket väl.)

Svärmor och svärfar gifte sig i början av 60-talet och flyttade till Sverige ganska snart. De träffades och blev förtjusta i varandra när svärfar hade ett utlandslektorat i Leicester, där den mörklockiga Gillian läste vid universitetet. Hennes far och mor blev inte lika förtjusta i svärfars beatnikskägg (som med tiden utvecklats till en skepparkrans). Men det gick bra ändå. Bröllopet skyndades på en aning när Gillians far råkade få se ett foto där de unga tus tvätt hängde på samma streck. Det kan till och med ha varit underkläder. Och härom året var det dags för guldbröllop.

Grattis!

Väntetid

Jag är mycket dålig på att vänta. Väntan innebär brist på kontroll, och det avskyr jag tydligen så pass att det möjligen inte är riktigt normalt. Att må dåligt i väntan på ett möjligt cancerbesked eller liknande är förstås helt naturligt. Men något sådant har jag gudskelov inte utsatts för ännu. Jag jagar upp mig över annat. Över mejlsvar som inte kommit tillräckligt snabbt (vad är det - fem minuter?). Över mejlsvar som ligger olästa in Inkorgen - jag vet ju inte vad som står i dem. Pulsen hinner rusa.

Besläktat med den obehagliga väntan är beslutsvåndan. Det är sällan som ett och endast ett alternativ framstår som det enda möjliga. Och vad händer om... om... om? Katastroftankar är jag bra på; det må gälla viktigt eller oviktigt. Jag ser inte klart förrän långt efteråt. Då kan jag förundras över hur det som upptog hela min tid och varelse knappt ens går att återkalla i minnet.

Med allt som kommit upp till ytan det senaste halvåret och den osäkerhet, oro och vånda som det fört med sig kan jag inte ens komma ihåg hur det var innan. Vad ägnade jag mig åt innan vi förstått hur det är ställt med allt vad det innebär av fruktlösa försök till kontakter med diverse inrättningar och tröga system? Innan Kina kom på tapeten och det förde med sig alla möjliga stora och små beslut? Innan det var dags för H att söka gymnasium här hemma och inte veta om betygen räcker till? Innan vi började rota i internationella skolor Där Borta och fastna i byråkrati och fjära frågor om hur det egentligen står till med våra ungars akademiska nivå? Innan vi måste börja fundera över vad vi ska göra med lägenheten under tiden? Och så vidare.

Jag känner mig som en atom med ett moln av svaga elektronbindningar runt en liten kärna. När som helst sticker en eller ett par av elektronerna i väg. Fast det är en dålig analogi. Elektroner som sticker gör ju atomen stabilare. Det har jag då inte märkt.

Ute och cyklar

Hopp om livet

Ja, mer än så. Jag är så frisk jag kan begära. Nu ska jag bara konvalescera ett tag. Vara ute i solen. Äta närande mat. Sova tidigt.

Påsken var precis så avkopplande och härligt skön som jag hade hoppats. Väder kan man som bekant inte beställa, men just detta månadsskifte kändes ändå ganska säkert. Parkerade högtryck har sina fördelar. Det blev alltså både skidåkning och sol mot varm vägg, våfflor och kolbulle och pladder blandat med valpgullande och fräkniga näsor en eftermiddag när vi hälsade på en av mina gammelbästisar.

Nu är jag tillbaka i stan och känner mig lite vilse. Gräsänkeståndet har börjat sjunka in, och jag tycker allt det känns väldigt länge tills vi är en hel familj igen... och inte ens då. A ska ju inte vara med oss mer än besöksvis. Nya tider stundar.

Sjuklägret

Jeg er så forkølet, forpint og besværet,
og det er så synd og så trist,
og jeg er så syg, som ingen har været –
siden jeg var det sidst.

Og jeg ligger i sengen og tænker kun på,
at jeg har det så vederstyggeligt,
og er så elendig og mishandlet, åh!
Og det er i grunden så hyggeligt.

Fast nu är det inte hyggeligt längre. Inte sedan i torsdags har jag varit på benen mer än några minuter i taget. Det värker precis överallt! Inte orkar jag läsa heller. Och inte se på film. Knappt internetta. Hungrig blir jag lite då och då, men det är inget som smakar. Jag skedar i mig lite soppa. Gnager på en brödkant. Varmt vatten med citron och honung är gott, liksom riktigt kall yoghurt med min hemlagade svartvinbärssylt. Men det blir lite tjatigt i längden.

I söndags for M till Guangzhou, så nu är jag gräsänka i fyra månader. Det är ju ingen brist på sällskap med tre tonåringar i huset, men det blir ju annorlunda. De är glada och kärvänliga, mina ungar, men inte direkt några arbetsmyror. Och jag är bäst på att själv ta tag i saker så att det blir gjort snabbt - tålamodet är inte min bästa vän, och därför har jag väl, som det heter, skämt bort min omgivning (nej, inte mannen). Det blir en startsträcka innan vi funnit nya former för hemarbetet nu.

Men först stundar påsk! Jag kom till slut tíll skott och bokade biljetter till Jämtland för oss alla fyra. Hoppas på några fina vårvinterdagar med kaffe vid solig vägg, skidor på sjö och över fält, brasa och kolbulle. Det brukar vara väldigt trevligt och avkopplande.

Oväntad poesi

Det händer då och då att något jag hör i kammaren fångar mitt intresse på ett särskilt sätt. I dag talade en sverigedemokratisk ledamot för första gången i kammaren. Vid närmare påseende visade det sig vara Olle Persson, en tidigare avhoppad SD:are som sedan grundade Härjedalspartiet. Anförandet hölls i en debatt om landsbygdsutveckling och handlade bland annat om värdet av utmarksbete.

Utmarksbete. Jag förlorade mig i tankar och fick associationer till såväl min mormor som varje morgon och eftermiddag cyklade 6 kilometer i vardera riktningen för att mjölka på en fäbod om somrarna när min mamma var liten som till den fantastiska skriften Kring Sandhammaren av Frans Löfström, folkskollärare och amatörforskare från Baskemölla under 1900-talets första hälft.

Internet står till tjänst. Googlar man på "utmarksbete" får man en rad träffar, högt upp ett seminarieprogram från Sveriges Lantbruksuniversitet.

Där hittar jag poesin. Hör bara: Ljunghed/ginsthed. Ås- och sandmarksbete. Sandstäpp. Dynnära betesmarker, t.ex. sandtallskog. Alvar. Kalkrika betesmarker vid kust och i ytterskärgård. Västsvenska fukthedar. Betad fjällbjörkskog på kalk. Renbetesland på kalk. Fäbodbete på kalk. Utmarker med ädellövträd.

Kalkbarrskog.

Vill du mig något så träffas vi där. Eller här. På min kammare.

Den fjällsemester

Det är då farao vad dagarna går. Redan Vasaloppssöndag. Sist jag skrev låg sportlovet framför oss; nu är det avklarat med flaggan i topp. Inga brutna ben, handleder eller skidor. Bara en räcka dagar fyllda av klistervalla, svordomar, blötsnö, vindbyar, kaffe och ostsmörgåsar, björkvedsbrasa, bastu, våfflor, film och after ski.

Gengångare och döda

Jag har lite dåligt med tid att skriva för jag måste knarka fransk spök-tv så fort jag har en liten stund över. Riktigt bra. Högst normala döda som likt den store föregångaren Jesus kommer tillbaka i kött och blod eller kött och ben som de säger i serien, en chair et en os. Inte blir det bara munterhet och glädje, så mycket kan jag säga. Det hade för övrigt blivit en tråkig serie. Gillar man inte bara spöken utan dessutom trista franska hålor omgivna av vackra berg gör det inte saken sämre. Se! Endast på webb-tv, åtta avsnitt som ligger kvar i ett par veckor till.

Månne var det det tragiska och elegiska anslaget som fick mig att börja tänka på James Joyce och The Dead. Jag har Dubliners i en väldigt snygg storpocket som jag köpte just i Dublin 1992. Jag vet att jag har läst den rakt igenom vid något tillfälle, men det är The Dead jag återvänder till. Det är en juvel. Klass, tidsskildring, vackra naturbetraktelser, mänskliga relationer, tillhörighet och utanförskap, politik, äktenskaplig lycka och förlorad kärlek. Läs!

Köttets lust

Nyss åt jag lunch. Den var gjord av en gris, och jag är säker på att den varit väldigt glad i sitt lilla grisaliv, så god som den var. Apropå att vi bör sluta äta äckligt kött.

Frånvaro

Att det ska vara så omöjligt att bara ta itu och skriva igen om man känner för det. Man vill liksom gärna förklara sin frånvaro på något sätt, gärna lite lustigt. Som om allting har en mening. Som om allt har en förklaring. Som om någon bryr sig.

Jag har haft skrivkramp. Jag har haft bekymmer som flugit runt i mitt huvve som... ja, som kajorna som kraxar runt, runt i ett oräkneligt antal över tallskogen om sommarkvällarna. Jag har haft roligt. Jag har rest hit och dit och hem igen (mest till Paris). Jag har talat franska, druckit champagne, ätit havregrynsgröt, slitit med virriga gymnasister och stressade niondeklassare. Jag har varit på fest och jag har dansat mer än på länge.

Jag, jag, jag. Nu är jag här igen.

Utlottning fast inte hos mig:-)

Min blogg är inte ens värd namnet nuförtin, men den kan ju användas i det här goda syftet ändå:-)