Oväntad poesi

Det händer då och då att något jag hör i kammaren fångar mitt intresse på ett särskilt sätt. I dag talade en sverigedemokratisk ledamot för första gången i kammaren. Vid närmare påseende visade det sig vara Olle Persson, en tidigare avhoppad SD:are som sedan grundade Härjedalspartiet. Anförandet hölls i en debatt om landsbygdsutveckling och handlade bland annat om värdet av utmarksbete.

Utmarksbete. Jag förlorade mig i tankar och fick associationer till såväl min mormor som varje morgon och eftermiddag cyklade 6 kilometer i vardera riktningen för att mjölka på en fäbod om somrarna när min mamma var liten som till den fantastiska skriften Kring Sandhammaren av Frans Löfström, folkskollärare och amatörforskare från Baskemölla under 1900-talets första hälft.

Internet står till tjänst. Googlar man på "utmarksbete" får man en rad träffar, högt upp ett seminarieprogram från Sveriges Lantbruksuniversitet.

Där hittar jag poesin. Hör bara: Ljunghed/ginsthed. Ås- och sandmarksbete. Sandstäpp. Dynnära betesmarker, t.ex. sandtallskog. Alvar. Kalkrika betesmarker vid kust och i ytterskärgård. Västsvenska fukthedar. Betad fjällbjörkskog på kalk. Renbetesland på kalk. Fäbodbete på kalk. Utmarker med ädellövträd.

Kalkbarrskog.

Vill du mig något så träffas vi där. Eller här. På min kammare.

Den fjällsemester

Det är då farao vad dagarna går. Redan Vasaloppssöndag. Sist jag skrev låg sportlovet framför oss; nu är det avklarat med flaggan i topp. Inga brutna ben, handleder eller skidor. Bara en räcka dagar fyllda av klistervalla, svordomar, blötsnö, vindbyar, kaffe och ostsmörgåsar, björkvedsbrasa, bastu, våfflor, film och after ski.

Gengångare och döda

Jag har lite dåligt med tid att skriva för jag måste knarka fransk spök-tv så fort jag har en liten stund över. Riktigt bra. Högst normala döda som likt den store föregångaren Jesus kommer tillbaka i kött och blod eller kött och ben som de säger i serien, en chair et en os. Inte blir det bara munterhet och glädje, så mycket kan jag säga. Det hade för övrigt blivit en tråkig serie. Gillar man inte bara spöken utan dessutom trista franska hålor omgivna av vackra berg gör det inte saken sämre. Se! Endast på webb-tv, åtta avsnitt som ligger kvar i ett par veckor till.

Månne var det det tragiska och elegiska anslaget som fick mig att börja tänka på James Joyce och The Dead. Jag har Dubliners i en väldigt snygg storpocket som jag köpte just i Dublin 1992. Jag vet att jag har läst den rakt igenom vid något tillfälle, men det är The Dead jag återvänder till. Det är en juvel. Klass, tidsskildring, vackra naturbetraktelser, mänskliga relationer, tillhörighet och utanförskap, politik, äktenskaplig lycka och förlorad kärlek. Läs!

Köttets lust

Nyss åt jag lunch. Den var gjord av en gris, och jag är säker på att den varit väldigt glad i sitt lilla grisaliv, så god som den var. Apropå att vi bör sluta äta äckligt kött.

Frånvaro

Att det ska vara så omöjligt att bara ta itu och skriva igen om man känner för det. Man vill liksom gärna förklara sin frånvaro på något sätt, gärna lite lustigt. Som om allting har en mening. Som om allt har en förklaring. Som om någon bryr sig.

Jag har haft skrivkramp. Jag har haft bekymmer som flugit runt i mitt huvve som... ja, som kajorna som kraxar runt, runt i ett oräkneligt antal över tallskogen om sommarkvällarna. Jag har haft roligt. Jag har rest hit och dit och hem igen (mest till Paris). Jag har talat franska, druckit champagne, ätit havregrynsgröt, slitit med virriga gymnasister och stressade niondeklassare. Jag har varit på fest och jag har dansat mer än på länge.

Jag, jag, jag. Nu är jag här igen.

Utlottning fast inte hos mig:-)

Min blogg är inte ens värd namnet nuförtin, men den kan ju användas i det här goda syftet ändå:-)

När man öppnar ett riksmöte

Jag ska väl ära traditionen, jag med, och skriva en rad från min kammare just en dag som denna. I och för sig har det som bör sägas angående riksmötets öppnande och vår karl till kung redan sagts å det briljantaste i dagens blad. Jag håller naturligtvis med och applåderar handflatorna röda och svedda åt att det finns vettigt folk som inte förtröttas.

I detta nu tågar hög- och lågdjur in för att ta plats i plenisal och på läktare. På Riksplan spelar Arméns musikkår, i gamla riksdagshusets trapphall ljuder vackra toner från Friedmans Apostlar, det vill säga Handelshögskolans studentkör. Om en stund tar statschefen till orda. Sedan avger statsministern regeringsförklaringen. Före och efter spelas ännu mer vacker musik. Det är värt att slå på tv:n enbart för detta.

Det som gör starkast intryck i dag är dock parentationen, det vill säga talmannens minnestal över riksdagsledamöter som gått bort under året. I kammaren sitter förhållandevis friskt och vitalt folk; därför är det inte ofta vi behöver begrunda livets flykt just i detta sammanhang. Men i år har vi skakats, får jag nog säga, av inte mindre än tre dödsfall under sensommaren. Moderaten Johnny Munkhammar och socialdemokraten Carina Moberg dog i sviterna av cancer, medan den hjärtskärande unge tidigare sverigedemokraten och på senare tid politiska vilden William Petzäll inte klarade kampen mot sitt missbruk. Förfärligt, förskräckligt.

En vacker och värdig stund blev det, med en fin balans mellan det korrekta och det personliga. Måhända klen tröst för de närmaste, ändå en viktig ceremoni för en folkförsamling.

Nu börjar snart maskeraden.