När man inte skriver

Då är det nästan bara jag som vet att jag är på Österlen och åker till Wanås och skriver önskningar i Yokos träd och springer på heden och badar i havet i månsken och dricker Irish coffee med gammalt råsocker som smakar rent förunderligt som av fikon och lakrits.

Få vet att jag går på loppis och fyndar italienska lackpumps för en femtiolapp och att jag hittade en Marimekkoklänning i Malmö till 80 procents rabatt. Och tappade mobilen i samma veva fast fick tillbaka den, men det visste jag ju inte, där och då, när jag just simmat en lång tur i Västra hamnen.

Några vet att Göteborgs kammarkör sjungit för mig och andra lyckliga inte bara en utan två gånger och att jag hade nöjet att träffa Fru Decibel och hälsa på dirigenten Gunnar E som jag från och med nu och ända tillbaka till 1963 beundrar något sanslöst.

Och inte behöver man egentligen tala om att man besökt goda vänner och spelat många partier Yatzy med en lillgammal åttaåring och knipit hans tvååriga lillebror i kinderna av pur tantlycka över att någon kan vara så inibänken gullig och helt smart vid så unga år.

Årets första kantareller är det svårt att hålla tyst om, plockade i en storm och ett regn som fick havet att brusa vilt och brungrått, men i bokskogen var det bara blött och grönt och jag sjönk djupt i lövmattan med mina lånade gummistövlar med två par raggsockar i, för man ska vara varm och torr om fötterna.

Men inget behöver man egentligen berätta, för det har hänt ändå.

Nu är det så här

Att svarta smalbyxor och svart t-shirt i syntet är ett helt värdelöst klädval när man har plus 28 på kontoret. Händerna klibbar fast vid tangentbordet. Det sinkar mitt ringlande, ska jag tala om.

Och nyss gick jag lagom klibbig och barfota ut i lunchrummet och hängde lite över lunchbordet och läste nån aftonblaska som omväxling. Inte vill man att den korrekt klädde chefen ska komma då. Fast lönerevisionen är klar för i år. Så.

Inte så kaxig

Sedan jag kom hem från Paris har jag förutom gallstensanfall haft en lågintensiv förkylning som mest gjort mig sänkt och trött och dum i huvudet i största allmänhet. Tur det var ledigt i flera makliga dagar.

Nu börjar jag repa mig - tvi, tvi, tvi - men så upptäcker jag att jag drabbats av den mest patetiska av alla åkommor. Fejsbokavundsjuka! Harregudihimmelen, finns det ingen ände på dumheterna? Bryr jag mig på allvar om andras ungars prestationer och uppenbarelser, särskilt som jag egentligen alltid haft ett horn i sidan till nämnda kids? Ja, så illa är det tydligen ställt.

Det kanske hjälper med lite öl.

Faller in i ledet

Jag konstaterar att jag nu säller mig till den tredjedel av kvinnor över 40 som har gallbesvär. Så jävla ynkligt! Ska magen inte längre palla stekt strömming med skirat smör och potatismos, kvällsmackor och mysligalopp, kroppkakor med skirat smör och grädde och nybakt bröd samt lite smågodis.

Då vill jag inte vara me'!

Jag bor i alla fönsterkupor

Jag flanerar längs alla boulevarder och har picknick i varenda park. Jag sitter på uteserveringarna och dricker rosé med färg av rabarbersaft och doft av Provence. Jag bländas av förgyllda utsmyckningar och får svindel av överdimensionerade monument och byggnadsverk. Jag talar fort och snubblar på orden och skäller på bilar och flörtar på bussen. Jag handlar i alla bagerier och jag drar in doften av nygrillad kyckling och brända mandlar i gathörnen. Jag hoppar över rännstenar där vatten porlar och drar med sig nattens smuts och dagens fimpar. Jag går över ett sprucket kakelgolv i en murrig foajé och fem våningar upp i en knarrig trätrappa. Jag hör en dunkande arabisk rytm över gården och går ut i en varm skymning där dagen aldrig tycks ta slut.

Jag är i Paris och jag kanske är en grön bänk.

I dag fast i går

åt jag: Kokt ägg till frukost, bulgursallad med kräftstjärtar till lunch och lax med röd curry och nudlar till middag.
lyssnade jag på: Introt till Kråkguldet, mycket bra.
tittade jag på: Kråkguldet!
skrattade jag åt: Mig själv och dottern när vi blev skiträdda för tant Signe i Kråkguldet.
sjöng jag: Allt är inte guld som glimmar (introt till Kråkguldet ju).
köpte jag: Spridda matvaror och två tvättkorgar.
påbörjade jag: Kati i Amerika.
lyckades jag: Baka två gudomliga brödlimpor.
avslutade jag: Kati i Amerika.
fick jag: Lite smyggodis.
valde jag: Att tacka nej till ännu en kass bok från Bonniers bokklubb.
lyckades jag: Nästan hålla mig lugn och fin när 17-åringen berättade att han ska på fest i förorten på lördag.
misslyckades jag: Dammsuga sovrummet. För krångligt med allt som samlar damm.
ångrade jag: Je ne regrette rien!
höll jag på att: Plantera om blommor på balkongen.
blev jag glad: När jag hittade flera bra böcker på bibblan (bland annat Katiböckerna och Buddenbrooks).
blev jag arg när: Det blev fula vattenfläckar på locket till den nyinköpta tvättkorgen.
provade jag: Ett par capribyxor på Monki. Dem ville jag inte ha.
ville jag: Att magontet skulle ta slut.

Allmän skärpning

Fransmän har en lättsinnig inställning till otrohet och utomäktenskapliga eskapader, särskilt när det gäller män på prominenta poster. Okej. Men mina vänner, DSK är anklagad för sexuellt övergrepp och försök till våldtäkt. Det är en helt annan ball park. Det ena är skral privatmoral; det andra är kriminellt.

Låt vara att det franska etablissemanget ser diffusa skillnader däremellan, eller kanske rentav inte orkat fundera över skillnaden mellan uppvaktning och sextuella trakasserier, handgriplig uppskattning och övergrepp. Men Erik Helmerson, DN:s nye ledarskribent, gör samma obetänksamma koppling, likaså TV-nyheterna igår kväll.

Väldigt obehagligt och väldigt talande.