Tänk att få vakna

Min man är uppe först i familjen och hinner både äta frukost och läsa tidningen innan det är dags att ruska liv i den äkta hälften. Det resulterar i en del minnesvärda väckningsrepliker.

Mars 2010: "Kaya! Ålander! Röda bönor, ikväll! Feministisk allsång!

Mars 2011: "Nu vet jag varför F:s man sa så där i familjeterapin!

Maj 2011: "De har hittat bin Ladin!"

Det vore skönt med sovmorgon.

Där framme i Ölserud

En av de bloggar jag börjat följa relativt nyligen - för de bor så vackert, Kerstin och hennes man, och gör så fina saker.

Nu kan man vinna en bok. Jättefin!

Dox - Joan Rivers

Visst känner jag till Joan Rivers och visst har jag sett henne leverera punchlines i en eller annan pratshow, men på senare år har det sannerligen varit lätt att falla i samma trötta fälla som komikerna, eller "komikerna", på Comedy Central Roast gjorde och bara hänga upp sig på hennes ålder och till oigenkännlighet plastikopererade nuna.

Jag ber om ursäkt för det, Joan, för i Dox-dokumentären om hennes liv och karriär - synonymer vad det verkar - framträder en okonventionell, fulsnygg, självironisk diva med ett stort och varmt hjärta och ett visserligen botoxstelt men ändå helt bedårande kraxande skratt, ofta på egen bekostnad. Vi får följa henne under den senaste karriärsvackan när kalendern gapar i bästa fall halvtom och Joan inte riktigt vet hur hon ska vakna och leva nästa morgon om hon inte får ett gig, vad som helst. Pengar behövs, för även om hennes kök ser ut som i vilken 80-talslägenhet som helst så är salongerna ett förgyllt överdåd i stil med Versailles. Hon har en stab på åtminstone tio personer som hon avlönar, inte snålt heller, samt ett antal släktingar som hon försörjer, förutom att hon också betalar skolavgifter för de anställdas barn.

Joan får ligga i. Hon ringer och säljer sig till reklamkampanjer, uppträder på små hak, åker till Wisconsin och skäller ut en man i publiken som protesterar mot ett skämt om döva, far på kryssning i tre dagar för 125 000 dollar i betalning, gör en grej för Betty Ford-kliniken i Palm Springs, delar ut middagar till mindre bemedlade på Thanksgiving, går till plastikkirurgen, skriver en pjäs och åker till teaterfestivalen i Edinburgh med den, får gott mottagande, sätter upp den i London, får betyg tre av fem - och halvkollapsar i ett ögonblick av klarsyn, för det hon allra, allra helst vill är att bli erkänd som skådespelerska och London var en temperaturmätare. Gick det strålande skulle hon sätta upp pjäsen i New York och VISA DEM!!!

Men nej. Joan orkade inte utsätta sig för det. Och där någonstans blev jag riktigt orolig, för vid det här laget vill man se Joan triumfera, jag menar, hårt arbete ska löna sig, eller hur? Inte minst är hon för jävla rolig, och man nästan hisnar över klippen från 60- och 70-talet där hon i en tid när hemmafrun hyllades - och hon ser ut som en Stepfordfru! - men helst skulle vara modest i hemmet uppträder höggravid och grovskämtar om sex och aborter! "Jag har en väninna som gjort 14 blindtarmsoperationer blink blink*"

Jag har spoilat det mesta redan, men utelämnat alla bitar om hennes halvtragiska och slitsamma äktenskap som i och för sig gav henne både arbetsgemenskap och en älskad dotter som inte verkar alltför skadad, jag menar,vilken måttstock ska man använda?

Parallellt med allt rastlöst farande hit och dit över den amerikanska kontinenten under programmets senare del pågår tävlingen "Celebrity Apprentice", där både Rivers och dottern Melissa är med. För Melissa slutar det i förödmjukelse och utröstning; tigern Joan framhärdar tävlingen igenom samtidigt som hon suckar över vad man får nedlåta sig till nu för tiden för att stay on top.

Det sägs att hajar sjunker och dör om de slutar simma.

Torr och kall vår

Wivallius visa gör sig påmind. Blöt och kall vore förstås värre.

I helgen var jag i Jämtland och åkte skidor i snö mjuk som nyvispad grädde. Den föll och föll och upphörde någon timme och så föll det lite mer och blåste till ordentligt i byarna. Skönt ändå att glida fram över myrar och i små utförslöpor, fundera över fikaställe och hitta en liten snöfri kulle med trädrötter att vila på. Starkt kaffe och rågbröd med tjocka ostskivor på. Bästa matsäcken i det fria. På fredagen blev det våffelpaus vid Fröå gruva.

I stan är våren ljus och blåsig och grusig och kall. Den svarta jackan som jag älskat hela vintern får vila och fram åker den metallicblåglänsande franska dunpajen. Värme och färg, alltiett. Fingrarna är iskalla, för varje dag lämnar jag vantarna hemma. Det är som en besvärjelse.

Våren

I Frankrike är den 21 mars vårens officiella ankomstdag, och ta mig tusan om inte även det svenska vädret fattat det. I alla fall i dag.

Jag har fikat med en god vän och rullat barnvagn runt ett blåsigt Skeppsholmen och sett på vattenglittret och anfallits av kastvindar som så när tog mina nyinköpta reaböcker (Glitterscenen, Olssons pastejer, Hennes döda kropp, Mordets praktik, Den sista cigarretten och Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv till det facila priset av totalt 179 pluringar) men jag bara kastade lite trotsigt med hårtestarna, tryckte kassen mot bröstet och knallade vidare med uppknäppt jacka.

Nu hastar jag snart vidare längs Norr Mälarstrand, mot lånebarnet som ska föräras Olsson-boken, fikas och sedan tas på aikido.

Man har det man gör en ledig dag i slutet av mars. Vårens första dag.

Dagens vansinne

Ännu en skrikmorgon. Jag hade en gång en föresats som gick ut på att eftersom inte tjat, gnat, skrik och fysisk påputtning hjälpt så här långt så lär det ju inte hjälpa med mer av samma och därför skulle jag tagga ned och vara p-o-s-i-t-i-v där sådant förtjänades och i övrigt intet.

Har det hållit? Nej. Har jag skrikit? Ja.

Varannan morgon får jag mothugg och ilskna slängar i dörrar; varannan, som i morse, är det tyst och dämpat och sen kommer ett sms "Jag kom i tid" vilket är så hjärtskärande och allra mest för att han omöjligt kan ha kommit i tid, så antingen a) står det fel tid på vårt schema hemma vilket inte ändrar något i sak eller b) han räknar "i tid" efter när den sista svammelpellen, för han är inte den enda, stänger dörren bakom sig och lektionen äntligen kan börja med en redan trött alternativt svavelosande lärarperson.

Och sedan håller jag själv på att komma iväg för sent, glömmer frukosten och hamnar i EU-nämnden där det talas oändliga haranger om stabilitetspakter.

Jag måste vända skutan, och jag kommer på mig själv att tänka patetiska tankar i form av apologetiska presenter. Dit ska vi inte gå, inte än, men en löptur för att skingra tankar och endorfinknarka lite, så en god middag och kanske en film i soffan.

Livet, livet.

Saker som händer

Täppas sa just något roligt: "Den där experten som fick kärnkraft att låta som kravodlad müsli." Gnägg.

Annars är det ju inte så roligt, det där med havererade kärnkraftverk och våldsamma naturkrafter som sveper bort livet för folk. Men jag har så svårt med inlevelseförmågan när det inträffas katastrofer av den magnituden. Läser och tittar och informerar mig - men känner ingenting. Lätt att tro att man är självcentrerad och kall som en fisk då, särskilt som bloggvärlden fylls av ilska och sorg och personligt kända redogörelser fast dessa människor liksom jag sitter på stabil mark i en annan världsdel.

Jag vet inte vad jag vill säga med det. Inte att alla andra är överspända hycklare i alla fall. Men jag tänker att deras sätt att reagera liksom automatiskt är det självklart rätta. Att sitta utan minsta antydan till förhöjd puls eller inre tvång att ha tv:n på för att inte missa det senaste känns helt enkelt lite misstänkt. Kallhamrat.