Sveriges ödmjukaste

Johan Olsson har fullt förtroende för vallateamet.

Det är att vara mycket, mycket generös en dag som denna.

Palmeögonblicket

Jag var knappt 22 år då Palme mördades. För många är tonåren och åren som ung vuxen och student aktiva och laddade politiska år. Inte för mig. Knappt för någon där jag växte upp i gråsosseland. Däremot är jag ju av den årgången att Palme alltid funnits. De borgerliga åren och kärnkraftsomröstningen och hela den epoken försiggick för mig i grundskolans mellan- och högstadium. Jag kan vara förlåten bristen på engagemang där. Kanske var det annat för ungar på större ställen? Vi var verklighetens folk så till den grad att jag inte fattade att det fanns ett annat perspektiv.

I mars 1986 var jag ganska nyinflyttad till Stockholm och jobbade på sjukhus. Bodde i korridor, jobbade stundom helg. Till exempel lördagen den 1 mars. Jag hade inte lyssnat på radio, bara stigit upp i den mörka ottan, kokt ett ägg och brett en smörgås med hamburgerkött på. Bara jag var vaken i den lilla korridoren. Gick och hämtade tidningen, vecklade upp den i steget, på väg mot köket. Stort porträtt, stora svarta bokstäver. Det var overkligt, faktiskt något av en fysisk chock.

På jobbet var det en känsla av förstämning och många av gamlingarna var väldigt oroliga och ledsna. Jag kan inte minnas att jag gick till mordplatsen. Däremot var jag ute på begravningsdagen. Grått, stilla, ödesmättat. Tyst.

Vill man läsa någonting alls om Palmeutredningen och konspirationer ska man välja Leif GW Perssons Faller fritt som i en dröm.

Across the universe

Nej, men över Östersjön mot Helsingfors. I eftermiddag. Planeringsresa med jobbet. Förra våren fick vi en ny och ambitiös chef, och nu är tanken att ruska liv i den gamla kollektiva kropp till kansli som hänger såsom en appendix i organisationsschemat. Vi rapporterar ingenstans, ingen rapporterar till oss. Same procedure as last year kunde vara vårt motto, men det rör sig nu. Det rör sig. Små rörelser och kanske inte direkt framåt. Men ändå.

Note to self

Anmäl dig inte som frivillig organisatör av något annat än middagar i hemmet och möjligen en eller annan loppis.

Jobbresor med tillhörande restaurangbesök är off the periodic system. Från och med nu.

Vinter...

Så här kan det se ut en alldeles vanlig måndag när man skidat sisådär en timme åt sydost.

Omedveten frånvaro

Här och nu. Ska man vara. Då skapar man minnen. Då blir man en harmonisk varelse.

Här och nu är jag dålig på. Så nu har jag missat julen. Jag ligger i soffan, för tillfället och konstigtvis ensam en vardagskväll, och känner små pustar av förväntan inför vad som komma skall. Och då menar jag inte 2011 och nya tag.

Ge mig mer jul. Tålamod. Dådkraft. Änglavingar.

Påminnelse

Nästa år ska vi åka härifrån medan vi fortfarande är välkomna. Så att säga.