På cykel över Golden Gate Bridge

Sista dagen i San Francisco hade vi bestämt att vi skulle cykla över Golden Gate Bridge och vidare till Sausalito. Vi hade en uthyrningsfirma precis om hörnet och vid tiotiden på morgonen spände vi på oss hjälmarna och drog iväg, M och lilla H på tandemcykel. SF är som sagt en väldigt tillgänglig stad och det kändes inte ett dugg konstigt att vara ute på familjecykeltur bland joggare och hundägare vid Crissy Field som är ett stort park-/strandområde mellan Fisherman’s Wharf och Golden Gate Bridge.

Själva bron var en ganska surrealistisk upplevelse. Väldigt vacker på nära håll, med sol och ett lätt dis över bukten – och naturligtvis väldigt mycket folk som gick, cyklade och fotade, medströms och motströms. Bara en sida i taget är öppen för gångtrafikanter och cyklister så det blir lite kaotiskt. Men kul!

Några kilometer nedför backen på andra sidan bron ligger Sausalito som numera är en lätt sömnig och fiiiin liten ort med dyra kläder och konstgallerier och lummig grönska. De pittoreska husen tumlar nedför kullarna och det var mycket varmare än i SF. Riktig medelhavskänsla. Vi strosade runt någon timme och hade picknick vid hamnen innan vi tog färjan tillbaka till Fisherman’s Wharf. Sightseeing av det här mer stillsamma slaget är inte ungdomarnas starka sida, så att bara knalla runt och insupa atmosfär och sitta och glo på en uteservering och tänka på ingenting blir det lite mindre av en sådan här resa.

På eftermiddagen föll det på min lott att kånka iväg till tvättomaten. För att kunna göra något över huvud taget – köpa tvättmedel, starta maskinerna – måste man ha 25-centare. Växlingsautomaten gav mig ganska många mynt för 20 dollar. En maskin kostar 5 dollar och en dos väldigt effektivt tvättmedel – har sällan haft så vita saker - i en liten kartong kostade 1 dollar. Medan maskinerna rullade på satt jag ute på trottoaren i den låga solen och läste deckare. Ett ganska perfekt ögonblick.

Kvällens middag blev en riklig meny för fem i Chinatown. Wontonsoppa, vårrullar, biff med broccoli och lök, stora räkor med grönsaker och en massa annat gott och så en liten tsing tao. Rustikt: Ölen halsar man tydligen.

En fin sista dag. Och vi har ju sån tur med vädret! H badade i den lilla hotellpoolen varje dag och ville aldrig gå upp.

Alcatraz

Gårdagens stora grej vad förstås besöket på Alcatraz. Att besöka något så mytomspunnet kan kännas lite uttömt redan på förhand, men det var ett väldigt lyckat besök med ett effektivt upplägg. Amerikanerna är bra på sånt. Båtturen från pir 33 tar ungefär en kvart och bara på den lilla biten hinner man bli fullständigt genomblåst och iskall om man står i vinden. Man förstår utan problem att det är mycket farliga vatten och besvärliga förhållanden för den som ger sig ut i en för liten farkost eller ännu värre, försöker simma...

Alcatraz fungerade som fängelse i knappt 30 år, från 30-talets början till 1963. Dessförinnan hade ön fungerat som ett av forten till beskydd för San Francisco, eftersom det var viktigt att behålla kontrollen över staden i guldrushens dagar - den som kontrollerade SF kontrollerade hela Västern. Det kom dock aldrig något anfall och befästningen hamnade lite i bakvatten med allt omodernare utrustning och rostiga kanoner. Man använde ön som militärfängelse ett tag, men i och med 30-talets våldsamt ökande brottslighet i samband med depressionen och förbudstiden såg man nyttan av ett rymningssäkert fängelse för de farligaste brottslingarna.

Knappt 1600 fångar satt här under de knappa 30 åren. Cellerna är 1,5 x 3 meter stora och säkerheten var maximal. Exempelvis bar vakterna varken vapen eller nycklar på sig, allt för att minimera risken för övermanning, upplopp och rymning.

Fyra rymningsförsök med totalt fjorton fångar inblandade gjordes. Vad man vet har dock ingen kommit levande från ön - viss osäkerhet kvarstår kring de tre som med ett oändligt tålamod och en uppfinningsrikedom utöver det vanliga lyckades fly upp på taket via ett underhållsschakt mellan cellkorridorerna. Var de tog vägen vet ingen; mest troligt drunknade de i det iskalla, strömma vattnet men det finns de som tror att de klarade sig till Sydamerika. De läste spanska i fängelset alla tre.

Något jag inte visste var att amerikanska indianer i protest mot fördrivning och reservatsförvisning ockuperade Alcatraz efter att ön upphört att vara fängelse. Ockupationen pågick i nästan två år och skapade stor uppmärksamhet för indianernas sak, och aktionen hjälpte till att ge indianerna viss upprättelse med återlämnande av land och så vidare.

Det var alltså ett lyckat besök, inte minst för att introduktionsfilmen och audioguiden var så välgjorda. Att gå i grupp och lyssna på en guide i en och en halv timme är väldigt bentröttande, tycker åtminstone jag, men att ha hörlurar med autentiska berättarröster (fängelsevakter och före detta fångar), ljudeffekter och riktiga, mänskliga historier samtidigt som man guidas runt – fortsätt framåt till dörren, gå höger, stanna framför fotona – skärper uppmärksamheten och intresset. J, A och H hade varsin och knallade runt hela utan prut. Ett gott betyg när man känner tonåringars tålamod för museer... Clever Americans!

När vi kom tillbaka till stan strosade jag runt lite på Pier 39 som är ett rejält bygge med restauranger och butiker, främst för turister och andra besökare. Här finns bland annat Bubba Gumps räk- och skaldjursrestaurang, en ganska förskräcklig historia egentligen men med goda grejer om man gillar friterat och sydstatskök. Filmen Forrest Gump rullar oändligen på tv-skärmar och servitriserna är service-minded tills man vill be dem dra åt skogen. Vi åt cajunkryddade räkor, suffed trout, friterad kattfisk, hummerklor med smält smör och pommes frites.

Efter en sån middag är det bara att rulla hem till hotellet och gå i säng, så det gjorde vi.

Ankomst till San Francisco

Ja, nu är vi här! Flygresa med allt vad det innebar av tidig uppstigning och färd till Kastrup med bil och Öresundståg klaffade och det var bara sista etappen med inrikesflyg från Atlanta till SF som kändes seg. Allra längst bak hamnade vi med våra långa ben. Toaletten bakom oss stank, personalen var snipig och maten kostade dollares.

Men sånt kan man strunta i och titta ut genom fönstret i stället. Oändliga bergskedjor, karga platåer, ökenlandskap, slingrande vägar och någon enstaka farm. Och så en sommarstängd skidort vid en sjö, mitt i det ogästvänliga ingenstans.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntat mig av San Francisco, men jag håller med lilla H som säger att det inte känns som att vara i USA. Kulligt och backigt, soligt och svalt, en låg skyline med enstaka skyskrapor varav den högsta är Transamerica Building med 260 meter vilket ju inte är mycket att komma med i jämförelse med många andra storstäder.

När vi kom fram till hotellet hade vi varit på benen, eller i alla fall vakna, i 24 timmar så då var vi möra. Vi bor vid Fisherman's Wharf vilket avfärdas som turistfälla i alla skrifter men ibland är det praktiskt. Vi åt fish'n chips och clam chowder och åt Boudins berömda surdegsbröd som verkligen var ganska surt. Ungarna var vid det laget rätt gröna i ansiktet så vi gick hem och la oss tidigt.

Och vaknade tidigt. Halv sex närmare bestämt. M och jag gick ut i morgonsolen och det var väldigt vackert med långa skuggor och ett lätt dis över bukten. Även om hamnområdetär turistigt finns det fortfarande en fungerande fiskehamn och vi nickade godmorgon till ett par väderbitna fiskare med rutiga flanellskjortor och stora kaffemuggar.

Vid Aquatic Park finns ett gammalt badhus som har öppet för medlemmar på morgonen och vi såg flera som långsimmade i den lilla hamnen som också har en fin sandstrand. Allmänheten får komma in och använda omklädningsrummen efter elva. Jag ska försöka hinna med en simtur i morgon innan vi hyr cyklar för att utflykta över Golden Gate Bridge och till Sausalito.

När vi kom hem igen var ungdomarna vakna och vi gick ned på hörnen och åt fläskfrukost med sötpannkakor på IHop. Där fick vi också vår första glimt av en Pennsylvania Dutch- eller mennonitfamilj som jag sedan ramlade på både vid Union Square och vid Coit Tower.

När man är i SF åker man såklart cable car. Klang och dunder och brant stigning från Aquatic Park till Lombard Street där vi steg av och knallade upp och ned och tog bilder som sig bör på prunkande blommor, pittoreska hus och snirklande bilfärder. Lite shopping vid Union Square hann vi med liksom en tur i Chinatown innan M och övriga ville hem och vila. Jag var obegripligt pigg och strosade runt ytterligare ett par tre timmar och turistade i denna väldigt gåvänliga stad.

Vi har pool på hotellet och H som är ett baddjur ville ta ett dopp så jag hängde med och satt i solen en stund. Då hade det börjat blåsa åtminstone kuling och vinden var kall som en högsommardag i Brunflo, även om solen fortfarande sken. Jag tog också ett dopp och höll på att huttra ihjäl mig innan jag fått på mig kläderna och kunde störta in och krypa ned under täcket.

På kvällen åt vi middag i North Beach som traditionellt är SF:s Little Italy. Nu tränger sig kineserna långsamt på, men i trakten av Washington Square finns många italienska restauranger. Vi gick in på en som visade sig vara väldigt trevlig och prisvärd och åt bruschetta, linssoppa, fettucine med lammsås, lasagne och pizza, allt väldigt gott. Särskilt barnen känner sig fortfarande lite jetlaggade så det blev ännu en tidig kväll.

Sista momangen

Nu är det nära. I morgon förmiddag lyfter planet från Kastrup, förhoppningsvis med oss alla fem ombord. San Francisco är första anhalten och där stannar vi i tre fyra dagar tills vi har landat ordentligt och ätit oss mätta på skaldjur och vad man nu äter.

Här i Skåne har vi hunnit fira midsommar och bada i det inte alls så iskalla havet. Säkert minst 16 grader och för det får man vara tacksam i juni. Sillat och grillar har vi också gjort. Vinat och svinat och ölat och brölat har andra gjort, åtminstone på midsommarafton. Dagen efter var det väldigt lugnt i byn.

Nu är det packning i Charlie Chaplin-fart och sedan ska jag inte sova på hela natten utan bara ha resfeber, vad nu det ska vara bra för.

Kort hår och gröna tår **

Nu är det inte ens 16 timmar kvar tills jag låser dörren och galopperar iväg till tåget mot Skåne, midsommar, familj, vila, mer stress och så småningom - ja, redan på tisdag - färd först mot Kastrup och sedan *vrooooom* till San Francisco.

Fattar inte att dagen snart är här. Den senaste månaden har varit helt sjuk och jag tänker seriöst (som ungarna säger) att jag aldrig mer vill vara med om en maj och en juni. Hur jag ska lyckas hoppa över dem i framtiden har jag inte listat ut än.

Och kanske drog jag till nu. För det har varit ljuvligheter också. Fina dagar och kvällar i kolonin. Potatis som växer. Jordgetingar som sticks. Mamma på besök, trevliga fester med gott rosévin och många glada skratt och roliga människor. Födelsedagsfirande och dopkalas. Ljumma kvällar på balkongen. Till och med en simtur i Mälaren, fast det var redan på pingstafton.

I år var sommaren på en lördag.

Så känns det nu. Men snart ska jag lägga fuktiga, heta, brännande, kyliga, disiga, hopplösa och magiska Amerikadagar till listan som gör sommaren 2010 komplett.

** Ja, jag har alltså panikklippt håret. Igen. Höll på sluta i fullständig katastrof så klart. Lite fick jag behålla, fast för mycket på en del ställen. Och tårna är vackert sommargröna.

Man ska aldrig säga aldrig

Inte trodde jag väl att jag någonsin skulle länka till Jan Guillou.

När man äger en röd minicykel